Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Berndt Harder Santesson

Berndt Harder SantessonBerndt Harder Santesson, född 15 mars 1776 på Kärralund i Örgryte socken, död 26 augusti 1862 på hemmanet Dämman i Bergs socken, Skaraborgs län, var en svensk grosshandlare och riksdagsman, först verksam i Göteborg. Han gifte sig 21 maj 1801 i Ryda, Skaraborg, med sin kusin Johanna Dorotea Matzen, född den 21 dec 1781 där och död 25 mars 1835 i Forshem, Skaraborg. Hon var dotter till grosshandlaren Johan David Matzen och Anna Maria Hierta.

Bernt Harder Santesson vistades 1782–86 på herrnhutarnas skola i Christiansfeld i dåvarande Slesvig, numera i Danmark, dit han sänts av sina föräldrar. År 1789 sändes han till Uppsala universitet, men måste redan 1791, efter faderns död, avbryta sina studier och endast 15 år gammal vara modern behjälplig i skötseln av den ärvda stora handels- och industrirörelsen:

S visade sig snart vara den i familjen som bäst förstod att förvalta och formera det vackra arv fadern lämnat efter sig och 1798 övertog han ledningen för familjeföretaget G B Santessons söner, först i samarbete med brodern Sante Johan och kort därefter i kompanjonskap med barndomsvännen A M Prytz. S utvecklade verksamheten genom att successivt förvärva Arnäs säteri i Forshem (1801), där han 1802-18 drev ett glasbruk, Fimmelstad i Fagre (1810), det större Bromö glasbruk i Torso och egendomarna Melldala och Dämman i Berg (1813; alla i Skar), där han anlade Karlsfors alunverk.

Ett uttryck för den ställning S hade och den respekt han åtnjöt i Gbg var att han representerade stadens borgerskap vid flertalet riksdagar under perioden 1809–35.

Förutom engagemnaget i familjeföretag G B Santesson & Söner var han också direktör i Ostindiska Kompaniets femte oktroj 1809–13. G.B. Santesson & Söner var ett av de största rederiföretagen i Göteborg åren 1809-13.

Han kom tidigt att intressera sig för byggandet av Trollhätte kanal och sedan av Göta Kanal:

Som stor grosshandlare i Gbg kom S självklart att intressera sig för bygget av Trollhätte kanal, färdigställd 1800. S förmådde familjen att satsa pengar i projektet, och själv kom han i kontakt med Baltzar v Platen (bd 29), ledamot av kanalbolagets direktion. Denna kontakt förstärktes när v Platen gifte in sig i handelshuset Ekman, med vilket S hade goda relationer. När v Plåten 1806 presenterade sina planer på en kanal genom Sverige fick han i S en hängiven anhängare och ett mångårigt samarbete dem emellan inleddes. Sedan statsmakterna 1809 gjort kanalidén till sin egen lades uppdraget ut på ett privat bolag, vilket försågs med en mängd statliga privilegier för att locka aktietecknare.

[…]

En orsak till att aktierna i kanalbolaget snabbt övertecknades var att bolaget erhöll privilegiet att driva en privatdiskont under längre tid än kanalbygget planerades ta. Diskonterna var ett slags tidiga banker som bedrev in- och utlåning och de ansågs mycket lönsamma.

[…]

Under diskontens livstid 1810–18 var han dess ledande direktör och under kanalens tillkomsttid – den invigdes av Karl XIV Johan 26 sept 1832 – satt han i kanalbolagets direktion som ombud för Gbg 1810–30 och, efter en ändring av bolagsreglerna, som direktör för finansiella och kamerala ärenden 1830–33.

Under byggnadstiden var S, näst v Platen, kanalbolagets mest inflytelserike person och den som bar det ekonomiska ansvaret för verksamheten. Till skillnad från v Platen hade S dessutom satsat en stor del av sin förmögenhet i kanalaktier. Med en insats på 60 000 rdr bko var han den störste enskilde aktieägaren. När diskonten gick omkull och kanalbygget drog ut på tiden föll kanalaktiernas värde, något som S försökte bromsa genom stödköp av allt billigare papper. Till slut innehade han i det närmaste värdelösa aktier till ett nominellt värde av inte mindre än 700 000 rdr.

Han kom med tiden på kant med von Platen som han tycket slösade med statens medel på det gena projektet Motala Verkstad som had emycket lite med Göta kanal att göra fast von Platen framställde det som om de två hörde ihop. 1826 hade Santesson en absolut majoritet av aktierna i Göta Kanal-bolaget. Detta gjorde att han kunde bestämma villkoren för bolagets fortsatt utveckling. För att undvika total konfrontation med von Platen och den politiska makten gjordes dock en kompromiss där Motala Verkstad behölls i kanalbolagets ägo men inte fick belasta kanalbygget med kostnader. Santesson had egentligen velat sälja verkstaden.

Staten tillsatt en ny ordförande i kanalbolaget, generallöjtnant B E Franc-Sparre, vilket ledde till att Santesson istället engegarde sig alltmer i verkstaden. 1836 kund han som störste aktieägare avsätta styrelsen i kanalbolaget varefter han satt som tillfällig ordförande till nyval kunde ske. Han hade nu också bytt åsikt och ville behålla Motala Verkstad i kanalbolagets ägo då verkstaden under hans ledning börjat generera vinster.

Efter färdigsställandet av Göta kanal agerade Santesson för att Trolhätte kanal skulle moderniseras och byggas ut. Det skedde åren 1838-44. 1838 blev han också till slut vald till ordförande i kanalbolaget efter att en tidigare ordförande avgått. Uppdraget blev dock inte långvarigt:

När platsen 1838 åter var vakant placerade bolagsstämman S i första förslagsrummet, men regeringen valde en adelsman. Denne avgick dock inom kort och S kunde då äntligen utses till ordförande. Det som kunde ha blivit krönet på en lång och framgångsrik bana blev emellertid början på en tragisk epilog. Ett förslag från den avgående ordföranden att S skulle erhålla en viss ekonomisk ersättning för sitt arbete vid verkstaden väckte den övriga direktionens missnöje, och S tvingades snart att lämna såväl ordförandeposten som befattningen vid verkstaden. I samband därmed framfördes också anmärkningar mot hans ekonomiska förvaltning. Två år senare fick han fullständig upprättelse och ansvarsfrihet i dessa avseenden, men han kom aldrig mera att engageras i vare sig bolagets eller verkstadens vidare öden. 1845 beviljade kanalbolaget S en årlig pension om 500 rdr och året därpå tillsköt riksdagen en motsvarande summa.

Santesson kom att ägna större delen av sitt liv åt Göta kanal och Motala Verkstad. han var störste enskilde ägare i Kanalbolaget hela tiden. Det var ingen bara affär och han ruinerades nästan helt av engagemanget. Till slut sålde han det mesta av sina tillgångar och drog sig tillbaka.

Advertisements

Kommentera