I Göteborg för omkring hundra år sedan

Min resa med snauern »Adolf», ostindiska capitaine Pettersson, kommande från Amsterdam, hade varit stormig nog. Fartyget var ju icke just lämpligt för långa resor på öppet haf med svår sjö. Men när vi kommit öfver Nordsjön och Kattegat och in emellan skären, så var det värsta öfverståndet. Jag hade nog gerna velat se Marstrand, hvilken stad jag hört talas om såsom varande en rätt lustig frihamn, der bland annat en hoper mera företagsamt än försigtigt folk, som spelat concurs, nu lefver glada dagar utan att behöfva tänka på sina borgenärer, drifvande sillaffärer och smuggling. Pettersson säger mig, att mycket fina göteborgare der också ha så kallade filialer.

Det måste vara något egendomligt med en sådan »Porto Franco». Den lärer vara ett slags uthamn för Göteborg. Ja rätt många göteborgska affairsmän måste för sina affairer med utlandet och skärgården hålla särskilda contor i Marstrand, efter hvad jag sedan fick höra, såsom t. ex. Benedict Henriquez och Elias Delbanco och äfven äldre Göteborgshus. Emellertid kom jag nu icke dit. Deremot anlupo vi Vinga Båk, der convojerna brukat samlas. Der fingo vi lots från en ö, som heter Brännö, och så gingo vi mellan skären fram till en fästning, kallad Nya Elfsborg, som ligger vid inloppet till Göteborg. Den ser stark ut och är ganska modernt byggd, som en del nya franska och holländska forter, med gråstensmurar, ett fyrkantigt torn och långa raveliner mellan bastionerna. Snedt häremot ligger ett fiskläge och ett stort salteri som kallas Långedrag. Längre in på södra sidan finnas lemningar efter en befästning, kallad Carlskans.

Det trängre inloppet till Göteborg skyddas sedan på norra sidan af förskansningar på ett ställe, som heter Rya Nabbe, och af motsvarande sådana på södra sidan på en klippa, som heter Billingen. Innanför Billingen ligger en hamn för mindre krigsfartyg, med ett nyanlagdt varf. En del af den svenska kustkrigsflottan skall läggas dit. Redan nu äro här flera mindre stridsfartyg stationerade. På båda stränderna sågo vi här och der låga bodar, som de sade vara sillsalterier. Äfven trankokerier lågo i närheten.

Här vid inloppet gledo nu nästan under stiltje alla möjliga slags fartyg långsamt fram, dels utifrån kommande, dels till utlandet destinerade, mest koffskepp, briggar, galeaser och smackar. Ett fregattskepp såg jag ock på ingående med oss. Der syntes äfven några af kronans echalouper och jollar. En del fartyg stanna härute, eller i närheten, åtminstone de större, och deras last föres då upp till staden med så kallade hemförarbåtar, hvilka hållas af ett maatschappej (kalladt gille) som drifves med stor vinst och har en så stor credit, så att delegarne kunna få låna på båtarne, som om de vore stenhus eller landtgods. Som »Adolf» gått med diverse last — simplare tyger, men äfven the (1), arrac, kanel och andra kryddor — för Ostindiska companiet till Amsterdam och nu kom tillbaka med tegel, för hvilket icke skall erläggas någon tull efter den senaste eldsvådan i Göteborg, så behöfde vi icke anlita dessa båtar utan lossa väl vid Ostindiska companiets varf, eller vid varfvet »Kusten», som ligger strax invid. Möjligen taga de der hand om lasten.

Innan vi lupo dit, passerade vi nu på södra sidan Röda sten, som förut också varit en fästning, och der de engelska frimurarne, som annars mest bo i Masthugget, bruka hissa sin flagga. På norra sidan hade vi nu deremot den s. k. Färjestaden eller Färjenäs, der för någon tid sedan det stora Grönländska companiet hade sin equipagehamn och ett större trankokeri. Detta compani utrustade fartyg, som fångade hvalar och sälar och sådant i Ishafvet, men det lärer varit klent med profiten. Stället kallas Färjestaden för att här går en färja öfver till Röda sten och Klippan.

Inloppet till Klippan, Ostindiska companiets hamn och varf och upplag, är icke just vidare beqvämt; och hamnen är just icke vidare skyddad. En mängd fartyg ligga dock här och utanför i elfmynningen.

Klippan är en rätt liflig plats, mest i följd af den rörelse som Ostindiska companiet här drifver. Dock påstås det, att companiet nu mera icke gör så glänsande affairer som det gjort förut under föregående octroj, då det utdelade betydande vinster. I alla fall hör jag af Pettersson, att enskilda personer ännu göra goda förtjenster på companiets handel. En bland dem, som här förtjenat grofva pengar på Ostindien är Jacob Maule, som ock förut var chef för companiets directeurscontor i Canton. Så lycklige äro dock icke alla. Inte lära de förtjena mycket, som sälja ostindiska tyger, arrac och kanel till Amsterdam och taga Gede Moppe, Bundte Moppe och Grouwe Moppe (tegel) i bakfrakt, som Pettersson gjorde. Men på senare tider har companiet börjat skeppa ostindiska varor, naturligtvis med större fartyg än »Adolph», på Bartholomé i Vestindien, som skall vara en svensk frihamn liksom Marstrand. Derifrån föres hit rätt mycket sockerrör eller råsocker till sockerbruket i Göteborg. Mycket ostindiskt gods går dock ännu alltjemt härifrån till Hamburg, Emden och Ostende.

Några släktingar har jag väl nu icke qvar här i staden. Då jag efter landstigningen uppsökte skeppspredikanten Christian Ström, som bor i närheten, fick jag bekräftelse på, att min äldre bror, som reste hit för femton år sedan och tjenat en tid vid artilleriet, längesedan gått till sina fäder, och att detta äfven varit det lyckligaste för honom. Äfven hörde jag, att en af min fars vänner, capitaine Reuterfelt, som en gång förde det ståtliga skeppet »Lovisa Ulrika»(2) från och till Ostindien, med detta sitt vackra fartyg för längesedan gått till bottnen, och det just i närheten af Göteborgs hamn. En annan af mina äldre Göteborgsvänner, capitaine Johan Norberg, hade pastorn alls icke reda på. Norberg var dock på sin tid en berömd man. Jag träffade honom för två år sedan i Southampton. Han hade då en tid varit i engelsk krigstjenst och till och med commendant i Newyork i Amerika. När vi träffades i England var det hans mening att återvända till Göteborg.

Jag har emellertid genom en sjöcadett, Fredrik Lagerheim, som gick hem med »Adolph» och som nu skulle bli officer i svenska krigsmarinen, fått mig en hygglig bostad här ute på Elfsborgs ladugård. Capitaine Pettersson har rådt mig att stanna härute några dagar, der jag ock har saker att uträtta.

(1) Då måtte »Adolf» ha smugglat eller också lastat af theet på annat håll, ty vid den tidpunkt som här afses var the-införsel från Sverige till Holland förbjuden.

(2) Den kapten Reuterfelt, som gick till botten med »Lovisa Ulrika», var annars infanterikapten, men synes hafva följt med »Lovisa Ulrika» på hennes sista färd.

Denna berättelse publicerades 1898 av Fredrik Åkerblom, men handlar om 1790-talet. Inledningen till boken förklarar bakgrunden:

Dessa anteckningar hafva till största delen förut varit i tryck synliga i »Morgonposten». De föregingos der af följande företal:

Min ärade läsare!

För flere år sedan fick jag i förvar en större lunta anteckningar på ett slags svenska, som dock var mycket uppblandad med holländska och engelska. Dessa anteckningar voro ganska osammanhängande. Det var också svårt att finna ut, från hvilken tid de olika arken och bladen härledde sig, då väl datum i flera fall fanns angifvet, men årtalet deremot var uteglömdt, förmodligen derför att antecknaren icke ansåg att det behöfde utsättas. Jag har sökt kontrollera dessa anteckningar genom att leta i gamla handlingar och avisor samt genom att titta på gamla kartor. Denna kontroll torde emellertid vara ofullständig. Derför får jag, till börja med, bedja om ursäkt. Åtskilligt af materielet har jag icke kunnat bruka, då det rört privatförhållanden, som icke just lämpa sig för offentligheten. En och annan liten halfromantisk episod af den tidens slag har jag väl dock i förbigående vidrört. Att jag icke kunnat draga någon tråd genom allt det som antecknaren synes upplefvat, må ock ursäktas mig. Det hela är ett plockverk utan alla anspråk. Den historiska och kronologiska tillförlitligheten vill jag icke öfver allt svara för. Min bearbetning har måst bli mycket fri. Men mycket är dock sant.

Jag bör kanske nämna, att antecknaren torde vara en holländare, svensk till börden, född på den kryddrika ön Amboina, en af de små Sundaöarna, att hans far, af svensk adlig börd och anstäld i holländsk tjenst, hette Carl Gustaf Gladtsten, ursprungligen af samma stora skottska slägt, hvilken »the grand old man» William Ewart Gladstone ansågs tillhöra, att antecknaren sjelf var född antagligen före år 1760 och att han väl vistats här i Göteborg något eller några år på 1790-talet.

Ödmjukligen

Z.

Till ofvanståeende, hvarå den ärade läsaren må fästa det afseende han finner för godt, har jag nu ingenting att tillägga, möjligen att denna inledning, liksom många inledningar af vida mera kända, ja äfven vidt berömda skildrare — alltför högt stående mönster — egentligen icke är värd någon tilltro och ej heller är afsedd att vinna sådan.

Fr. Åkerblom.

Digitaliserat av Runeberg-projektet.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.