Opium-handeln på Ostindiska Kompaniets tid, del 2

Opiumhandeln i Ostindien utvecklades som ett sätt för europeer att finansiera teköpen i Kanton. Det Svenska Ostindiska Kompaniet använde i allmänhet spanska silverpiastrar som betalningsmedel. Dessa erhölls genom köp som i allmänhet genomfördes med lånade medel som ställdes till Kompaniets förfogande av handelshus i städer som exempelvis Antwerpen, Oostende, Cadiz, Amsterdam, Rotterdam, London och Hamburg.

På samma sätt gjorde andra länders ostindiska kompanier. Förfarandet skapade ett rejält underskott i Europas handel med Kina. Britterna kom snart på ett sätt att kompensera för detta. Genom att sälja produkter  som tyger och opium från deras kolonier i Indien. Engelsmännen lyckades på det sättet förbättra sin handelsbalans genom att sälja bomullstyger och opium från Indien, men opiumförsäljningen sköttes oftast av mellanhänder för att inte äventyra de viktiga tekontrakten. Svenskarnas järn och verktyg fanns det en begränsad avsättning för i andra länder och de användes till viss del för att finansiera inköpen av silver, men svenska  ylletyger och andra textilier var i praktiken osäljbara. Kineserna tog ibland motvilligt emot europeiskt ylle för att få möjlighet att sälja större kvantiteter av sina egna produkter.

Vid 1700-talets början kom bara några få europeiska fartyg till Kanton varje år. Under 1760- talet anlände mellan 20 och 30 fartyg om året, på 1790- talet omkring 50 och på 1810-talet närmare 70. Samma utveckling skedde när det gäller opiumhandeln. 1729 importerades 200 kistor opium till Kina, cirka 1 000 kistor år 1767 och 4 500 år 1800. En kista motsvarade ungefär 63 kilo opium. Bland de mellanhänder som handlade med opium återfanns de svenska superkargörerna, framförallt de som stannade över i Kanton. Dessa var i allmänhet verksamma med egna firmor i Macao och Macao var centralt för opiumhandeln. Det var där det lastades om till mindre fartyg för att smugglas till Kina och det var där affärerna organiserades. De fasta superkargörerna i kanton levde i allmänhet halva året i Macao.

Inkomsterna från den privata handeln i Ostindien gav mycket stora inkomster till de svenska superkargörerna i Kanton. Opiumhandeln var en del av det som svenskarna ägnade sig åt i likhet med alla andra som var inblandade i tehandeln  i Kanton:

Engelsmännen profiterade på opiumhandeln på två sätt, dels genom produktionen i Indien, dels genom försäljningen i Kanton. Stora mängder silver behövdes för att säkra tekontrakten. Förutom handeln med guld var opium nästan den enda vara som omedelbart tillförde likvida medel som kunde omsättas i tehandeln, bland annat som förskott på teer som skulle levereras när skeppen låg inne och som måste komma fram till Kanton i tid. Förseningar på två veckor upp till en månad kunde leda till att man missade de mest fördelaktiga vindarna för hemresan och fick stanna kvar i Kanton i nästan ett halvår. År 1770 var ett ganska vanligt pris på en kista opium omkring 300-500 spanska silverdollar (piastrar), ibland upp till 700 silverdollar för högsta kvalitet. Till detta kom ”avgifter” till mellanhänder på 10-15 procent. Tio år senare var utbudet större än efterfrågan och priset sjönk Med detta resonemang kan man kanske säga att smugglingen av opium var mindre riskfylld än te-handeln. Teerna kunde förlora halva sitt värde om de inte såldes omgående, utan måste lagras till nästa säsong, medan kistorna med opium kunde bli stående ett halvår eller mer, utan att förlora i kvalitet, om de var väl packade och förslutna.

Kontrakten kring te-exporten var ofta kopplade till försäljningen av de motköpsvaror som européerna förde med sig till Kina. Den som inte ville sälja europeiska varor kunde inte räkna med att få teckna några större te-kontrakt. Detta medförde att de kinesiska köpmännen ofta saknade likvida medel att betala teer och andra varor de beställt uppåt landet, innan de hade sålt undan sin del av importgodset. Om många fartyg samtidigt kom till Kanton med likartade produkter, blev priset givetvis lägre. Vissa varor kunde rentav behöva säljas med förlust. Opiumhandeln blev därför ett sätt att skaffa sig rörelsekapital, som inte ens de mest seriösa Hong-köpmännen kunde låta bli att dra nytta av. Den innebar även att man slapp låna pengar av varandra eller av européerna till höga räntor. Till och med tullmandarinen Hoppo kunde se mellan fingrarna med opiumhandeln, så länge skatter, avgifter och gåvor till hovet i Peking kunde levereras planenligt. Opiumhandeln blev därmed något som ”praktiskt taget alla” höll på med, inte bara Jean Abraham Grill. Däremot är det inte omöjligt att han och hans kollegor Michael Grubb och Jacob Hahr under några år vid mitten och slutet av 1760-talet var så pass inblandade och framgångsrika, att de svarade för upp emot 20 % av opiumtransporterna.

Opium producerades vid denna tid främst i två områden i Indien, Bengalen och Malwa. 1757 blev Bengalen en del av det brittiska kolonialväldet i Indien. Ett kolonialvälde som förvaltades av brittiska East India Company (EIC). EIC fick då direkt kontroll över produktionen av opium i Bengalen och etablerade ett opiummonopol i området. Innan dess sköttes opiumhandeln av fria handelsmän i exempelvis Oostendekompaniet gamla koloni Bankibazar (idag Ichapore), ett centrum för oberoende handlare, äventyrare och skumraskfigurer. Däribland flera med koppling till Svenska Ostindiska Kompaniet som Francois De Schonamille och sannolikt även Charles Barrington.

Efter att Bengalen blivit i den av det brittiska väldet kunde EIC fritt använda opiet för export till Kina och på så sätt förbättra och underlätta teinköpen. Till en början såldes det bengaliska opiet till mellanhänder på en börs i Calcutta. En del av mellanhänderna var de svenska superkargörerna.

De svenska superkargörernas inkomster kom främst från egen handel i Europa, egen handel i Ostindien och procent på vinsterna för skeppsresorna i Ostindiska Kompaniet. Den viktigaste inkomstkällan för Svenska Ostindiska Kompaniet och dess anställdas egen handel innan 1784 var tesmuggling till Storbritannien. När de brittiska tullsatserna sänktes blev tesmugglingen olönsam och mellan 1786 och 1806 (Fjärde oktrojen) gick Svenska Ostindiska Kompaniet med förlust. Ingen utdelning skedde till aktieägarna och superkargörerna tjänade inget på Ostindiska Kompaniets handel under den fjärde oktrojen.

För superkargörerna i Kanton men även för de ombord på fartygen återstod egentligen bara egen ostasiatisk handel som alternativ. Att handla med opium var den mest lönsamma verksamheten i Ostindien och det är nog ingen tvekan om att opium blev en än viktigare inkomstkälla för svenska superkargörer under fjärde oktrojen. Superkargörer och assistenter verksamma i Kanton under fjärde oktrojen var William Chalmers, Fredrik Ulrik PeyronJohan Dassau, Lars Gotheen, James Chalmers, Anders Ljungstedt, Jacob Gabriel Ullman och Gustaf Palm.

William Chalmers blev ju också mycket förmögen och det finns ingen möjlighet att han kunde bli det genom att arbeta för Ostindiska Kompaniets fjärde oktroj. Han kan bara ha blivit det genom egen privat handel under de 10 år (1783-93) han befann sig i Kanton och Bengalen. Därefter var hans bror James Chalmers i Kanton och Bengalen från slutet av 1792 till 1806.

Från 1797 blev det dock besvärligare för oberoende handlare att köpa opium i Bengalen, men opiet från Malwa kunde fortfarande köpas på en öppen marknad direkt från indiska handelsmän. Denna handel gick framförallt via Bombay (idag Mumbai) och inte via Bengalen och Calcutta (idag Kolkata). EIC tog dock en avgift även på denna handel. Opiumodlingen i Bengalen effektiviserades och koncentrerades till Bihar och Benares-distrikten. I Patna och Benares anlades anläggningar för att bearbeta vallmo för opiumtillverkning.Odling i andra områden under EIC-kontroll förbjöds från 1799. Britterna lyckades vända handelsbalansen med Kina med hjälp av opium och från 1804 hade det brittisk imperiet en positiv istället för negativ handelsbalans med Kina.

Innan fjärde oktrojen var det inte så att alla svenska superkargörer deltog i opiumhandeln, det fanns en rejäl kritik från exempelvis Peter Johan Bladh om att vissa superkargörer ägnade sig åt allt för vidlyftig privat handel och handel med opium. Men som vi sett utifrån exemplen med Jacob Hahr och Jean Abraham Grill kunde superkargörer även under tredje oktrojen tjäna pengar på opiumhandeln. Under de två första oktrojerna var det sannolikt ovanligare, framförallt då det inte fanns några kvarliggande superkargörer på den tiden. Men dels kunde affärer bedrivas via Bankibazar och kontakter där och dels via kontakter i Batavia dit VOC och deras anställda exporterade opium. Svenska Ostindiska Kompaniets fartyg besökte regelmässigt Batavia.

På 1800-talet kom opium att bli EIC:s och Indiens viktigaste inkomstkälla, göra många handelsmän i USA, Storbritannien och Kina mycket rika samt lägga grunden för Hong Kong. Svenskarna var då ute ur bilden med undantag av de få som stannade i Kanton och Macao som exempelvis Anders Ljungstedt och Jacob Gabriel Ullman.

Läs också: Ostindiska Kompaniet och opium, del 1

2 svar på ”Opium-handeln på Ostindiska Kompaniets tid, del 2”

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.