Vem var sjörövaren på Tvartorp?

När folklivsforskaren Gustaf Olsson 1926 besökte Tvartorp beskrev han bebyggelsemiljön på och omkring Kungsholmen på följande vis:

Handeln med Kina organiserades genom Svenska Ostindiska Companiet som fick sina privilegier 1731. Kompaniet ombildades fem gånger fram till att det slutligen 1813 upphörde. Dessa ombildningar kallades 1, 2, 3, 4 och 5 oktrojen. Oktroj betydde ett av kungl. maj:t beviljat tillstånd att under en viss tid bedriva handel med länder öster om Godahoppsudden.

När Olof Lindahl var i 25 årsåldern var han en tid engagerad i Svenska Ostindiska Companiets verksamhet. Detta var under den tredje oktrojens verksamhetsperiod. Olof Lindahl gjorde under denna tid tre resor till Kina. Den första resan påbörjades den 17 januari 1774 och Olof Lindahl, som då var 26 år, reste som 4:e superkarg på skeppet Drottning Sophia Magdalena. Superkarg betyder att han var den person ombord på skeppet som hade att bestämma om lastens inköp och liknande. Han var med andra ord kompaniets man ombord på skeppet. Resan till Kina och med staden Kanton som slutmål tog ca 200 dagar. Där stannade man i regel tre månader. Lindahl var tillbaka i Sverige den 16 maj 1775. Han stannade i Sverige 1 1/2 år innan han åter den 20 januari 1777 med samma skepp, Drottning Sophia Magdalena, begav sig till Kina. Denna gång reste han som tredje superkarg. När han återvände till En av två kvarvarande magasinsbyggnader Tvartorp Sverige, den 10 juni 1778, stannade han endast nio månader innan han den 7 mars 1779 begav sig på sin tredje resa till Kina.

Inför denna resa hade det skett vissa förändringar vad gällde kompaniets handelsförhållanden i Kina. Fr o m 1776 hade kineserna upphävt det gamla förbudet att låta kompaniets folk stanna kvar i Kina efter det att skeppen lämnat landet. Detta kom att underlätta kompaniets skötsel av sina affärer. Det blev nu superkargerna som stannade kvar i Kina. De olika länderna lät uppföra sin respektive faktorbyggnader i Kanton. Dessa innehöll kontor och bostad för kvarvarande superkarger.

När Olof Lindahl gav sig iväg på sin tredje resa, den 7 mars 1779, på skeppet Gustaf III, hade han fått uppdraget av Svenska Ostindiska Companiet att stanna kvar som direktör vid det svenska faktoriet. Lindahl stannade i Kina sju år och tre månader. Förutom Olof Lindahl var också James Maule, Peter Johan Bladh, E. von Stockenström och William Chalmers stationerade vid det svenska faktoriet under delar av den tid Lindahl var där. Denna tid, närmare bestämt åren 1777-1783, kom att bli kompaniets framgångsrikaste tid, de gyllene åren. Det var teet som var den klart dominerande handelsvaran under denna tid. Teet stod för 83% av den totala handeln. Å andra sidan har Johan Peter Bladh i sina efterlämnade papper berättat att denna tid också var fylld av interna strider superkargerna emellan. Stämningen på det svenska faktoriet var troligen allt annat än god. Om detta skrev Bladh bl.a:

jag arbetar emot en plott onda människor, som ey stå at förändra, förr än döden tager dem. Tag Eder wäl till wara när de 3:ne Comp:ts män äro i sällskap och lita ey på Alnoor. Dessa fyra utgiöra den plott, som will min undergång

Superkargerna kom under denna tid att skapa sig stora privata förmögenheter, då de bedrev en omfattande privat handel. De hade nämligen rätt att disponera ett visst utrymme på skeppen för hemförandet av gods och varor som de tänkte sälja för egen vinning. Denna möjlighet utnyttjade säkert Olof Lindahl som under sina sju år i Kina skaffade sig en ansenlig förmögenhet. Superkargerna hade även lön från kompaniet och denna beräknades i procent av den vinst som respektive skeppslast gav.

När så Lindahls förordnande som direktör i Kanton upphörde 1785 styrde han åter kosan mot Sverige och i juli månad 1786 steg den nu 38-årige Olof Lindahl i land i Göteborg som en betydligt rikare man när han for iväg. Detta kom att märkas i de omfattande husaffärer han längre fram skulle göra. Han tillhörde nu onekligen sin tids nyrika uppkomlingar.

Olof Lindahl begav sig efter hemkomsten till sin hemstad Norrköping där han ägnade sig åt stärkelsebruket Kronan, som hans far hade startat 1741. Han fortsatte även sitt engagemang i Svenska Ostindiska Companiet.

I Norrköping träffade Lindahl den 16-åriga Charlotta Jancke. Hon var dotter till fabrikören Fredrik Jancke. Denne var under 1700-talets senare hälft en av de största fabriksägarna i Norrköping och en av stadens rikaste personer. Jancke ägde både textilindustrier och skeppsbyggerier i Norrköping. Charlotta Jancke växte upp med sin familj i ett stort vackert hus i hörnet Bråddgatan/Vattengatan vid norrköpings ström.

Den 7 januari 1789 gifte sig den nu 41-årige Olof Lindahl med den 17-åriga Charlotta Jancke. Paret köpte ganska omgående det så kallade Ringborgska huset på Brådgatan i Norrköping utav Friherren E J Cederhielm. Huset byggdes 1784 och var med andra ord nästan nytt. Paret Lindahl kom nu att bo nästgranne med svärfadern, Fredrik Jancke. Huset som Lindahls köpte såg lite annorlunda ut än det gör idag, där det ligger kvar vid Ringborgska huset, foto: Peter Kvick Norrköpings ström. Paret Lindahl flyttade in i en stor tvåvånings timmerbyggnad bestående av 11 rum, åtta kamrar, ett kök och två förstugor på nedre våningen. Den övre våningen hade nio rum, en sal, ett större förmak, sex kamrar och ett förmak. Vid en brandförsäkringsvärdering 1799 var huset värde 5 858 riksdaler.

Den 12 november 1789 föddes dottern Sofia Charlotta. När den andra dottern, Fredrica Dorotea, föddes den 31 maj 1792 var familjen Lindahls lantegendom i Tvartorp så gott som färdig. På en holme i sjön Hemtvaren hade Olof Lindahl låtit uppföra ett stort tvåvånings timmerhus åt sin familj och ett hus för för tjänstefolket vari även fanns ett stort kök där maten skulle lagas till familjen Lindahl.

Hur såg då den Lindahlska herrgårdsbyggnaden ut? Den var ca 17 x 17 meter i fyrkant. Byggnaden var uppförd i timmer om två våningar och vindsvåning. Den nedre våningen bestod av GRÖNA KAMMAREN som hade tre fönster med lärftrullgardiner. I övrigt fanns här en säng med kattunsgardiner, en byrå, sex ljusmålade trästolar, fyra kullstolar, ett tebord mm. GULA KAMMAREN hade tre fönster med rullgardiner. Här fanns bl a ett spegelbord, ett tebord, åtta karmstolar, en säng med drällgardiner. Det minsta rummet på nedervåningen var en mindre kammare utan fönster. I förstugan stod ett slagbord. sex trädgårdsstolar och en förstugslykta. På den övre våningen fanns ett litet kabinett med ett fönster. I sängkammaren fanns sex ljusa karmstolar med gula dynor och en skottsäng med lärftsgardiner. Rummets enda fönster hade rullgardin också av lärft. I förmaket som hade två fönster med vita gardiner fanns ett spegelbord, en grå soffa med tegeldynor, sex grå fåtöljer och två små kullstolar. På väggen hängde en förgylld pendyl, elva glastavlor och en spegel med förgylld ram. I den stora salen med sina fem fönster fanns bl a tre spelbord, två gråmålade fällbord, ett skänkskåp, ett tebord och 18 gråmålade karmstolar. Vidare fanns i övervåningen den så kallade RÖDA KAMMAREN, en skrivkammare och en jungfrukramare. Huset hade också en vind.

Som synes i herrgårdsbyggnadens interiörbeskrivning fanns inget kök. Detta förhållande förklaras med sitt köket var beläget i den intilliggande tjänstefolksbostaden. Köket beskrevs i den i inledningen citerade beskrivningen från 1926.

Hela detta byggnadskomplex stod troligen färdigt 1792. Olof Lindahl anställde en inspektor, Carl Fahlstedt, som ansvarade och skötte om byggnaderna. Jordbruket arrenderades ut till en Jonas Borgström. Den Lindahlska familjen hade nu sitt sommarresidens färdigt. Familjens fasta bostad var i Norrköping på Bråddgatan i det stora timmerhus som de köpt omkring 1789.

I Norrköping drev Olof Lindahl stärkelsebruket Kronan fram till år 1800. Han fortsatte även sitt engagemang i Svenska Ostindiska Companiet under den fjärde oktrojen. 1798 utsågs Olof Lindahl till ledamot i direktionen för Svenska Ostindiska Companiet. Under slutet av den tredje oktrojen började problem att uppstå i förhalandet mellan europèerna och de kinesiska handelsmännen vad gällde sättet att driva handel. Dessa problem påpekade superkargen och direktören Peter Johan Blaadh i en skrivelse till direktionen. Han lade fram ett konkret förslag på förändringar för att inte kompaniet skulle gå sin egen undergång till mötes. Skrivelsen möttes med kompakt oförstående av kompaniets direktion. Den fjärde oktrojens direktörer skulle till sin egen och kompaniets obotliga skada få erfara vad följderna blev av den nonchalans man intog mot Bladhs skrivelse. 1791 Klagade direktionen på de alltmer tilltagande avsättningssvårigheterna. 1798 blev tonen alltmer pessimistisk och man funderade på att helt enkelt lägga ner kompaniet, eftersom förlusterna blev allt större.

Läget på den svenska valutamarknaden var oroligt och detta skulle drabba kompaniet och dess direktion hårt. Vid riksdagen i Norrköping 1800 beslutades om en myntrealisation och kompaniet tvingades, trots tidigare utfästelser om att få slippa ytterligare avgifter och pålagor betala 150 000 piastrer till Riksgäldskontoret. I och med detta var den fjärde oktrojens öde beseglat.

Som ledamot i kompaniets direktion blev Olof Lindahl både personligen och som företagsledare direkt påverkad av de svåra ekonomiska förhållanden som kompaniet stod inför. Detta föranledde honom att under vintern 1801, året Norrköpingsriksdagen, bege sig till Göteborg och Svenska Ostindiska Companiets kontor för att diskutera kompaniets framtid. Under detta besök i Göteborg 1801 avled Olof Lindahl den 16 februari. Han var då 53 år.

Nu började en oviss framtid för den övriga familjen, hustrun Charlotta 30 år, barnen Olof 7 år, Sophia 11år och Dorothea 9 år. 1805-1810 började familjen troligen få problem med att ha kvar den stora fastigheten i Norrköping. 1810 flyttade nämligen den nu 39-åriga änkan Charlotta Lindahl och den då 16-årige sonen Olof till Tvartorp för att bosätta sig där för gott. Förutom änkan och sonen anställdes också en mamsell/hushållerska som kom, 1810, från Stockholm. Sonen Olof flyttade snart från Tvartorp för att söka sig till Livgrenadjärsregementet i Linköping där han senare blev kapten. Charlotta Lindahl började ganska snart efter flytten till Tvartorp att bli sjuklig. Byggnaderna började underhållas dåligt och tendenser till ett visst förfall började skönjas. Den 15 oktober 1815 bestämde sig Charlotta Lindahl, som varit sjuklig sedan 1812, och hennes barn, att sälja hela Tvartorp till brukspatron Olof Burenstam på Sontorp. Köpeskillingen bestämde till 15 000 riksdaler Banco. Ytterligare några år bodde Charlotta Lindahl kvar på Tvartorp. Den sjätte juni 1818 kunde man läsa följande notis i Norrköpings Tidningar:

Död i landsorten. Att framlidne Konungens Troman, Directeuren vid ostindiska Compagniet, Högädle Herr Olof Lindahls efterlämnade Enkefru Charlotta Fredrica Lindahl, född Jancke, stilla afled på Tvartorp i Risinge socken den 3 juni, uti dess 47 lefnsdaår, varder efter den sal. Dödas begäran, slägtingar och barn endast på detta sätt vördsamt tillkännagifvet.

Åbyggnaderna å Twartorps Egendom i Risinge Socken bestående af en hufwudbyggnad om 2:ne Wåningar ganska wacker och wäl inredd med Porcellainskakelugnar och allt öfrigt innanrede i complette stånd, samt 2:ne Flyglar innehållande Bodar, Stall och Wagnshus, äro till salu att genast kunna nedtagas och på Winterföre utan mycken kostnad transporteras. Närmare underrättelse lemnas af Wellenius & Landberg.

Resultatet av denna annonsering blev att hela Olof Lindahls skapelse utom tjänstefolksbostaden och två magasinsbyggnader revs och flyttades från Tvartorp. Detta måste ha skett innan 1827 för i sin Beskrivning över Östergötland, utkommen 1828, skrev P. D. Wiedegren följande:

Twartorp, som nu eges under Sonstorps Säteri och Bruk i Hellestads socken, har med mycken kostnad och smak, blifwit bebyggdt på 1790-talet af framl. directeuren wid Ostindiska Compagniet O.Lindahl; men är nu från en Chinesisk landtgård förwandlat till en bostad för bönder. Husen äro dels bortflyttade, dels förfallne, och alla anläggningar blifwa det mer och mer.

Cirkeln är nu sluten, en kort och intensiv epok i Tvartorp är i och med detta till ända, det lindahlska lantgårdsresidenset har nu skattat åt förgängelsen eller? I den inledande beskrivningen från 1926 av den Lindahlska egendom sades att gårdens huvudbyggnad monterades ner för att sedan åter byggas upp i Norrköping, närmare bestämt vid Skvallertorget (Lilla torget). Här ligger idag, i hörnet Västgötegatan och Bergsbron, den stora pampiga Bergslagsgården. På en skylt på denna byggnad står det att den enligt en sägen skulle ha flyttats från Tvartorp socken, där den varit gårdens gamla huvudbyggnad. Är det möjligen så att detta är Olof Lindahls sommarresidens i Tvartorp? Nej, knappast! Bergslagsgården överensstämmer ej med den beskrivning av det Lindahlska huset i Tvartorp som gjorts tidigare i artikeln. Bergslagsgården byggdes för övrigt på 1740-talet med det utseende byggnaden har idag. Vart det Lindahlska huset tog vägen sedan det försvann från Tvartorp är fortfarande obekant.

Christer Öjring, från sajten Ostindiska Kompaniet som ofta inte fungerar

3 svar på ”Vem var sjörövaren på Tvartorp?”

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.