Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

juli 2016

Vad hände med Ostindiska Kompaniets skepp?

Totalt hade Ostindiska Kompaniet 37 skepp under sin existens.

8 skepp förliste, Suecia (1740), Götheborg (1745), Stockholm (1745), Drottningen av Swerige (1745), Prins Friederic Adolph (1761), Götheborg II (1796), Drottning Sophia Magdalena (1801) och Drottningen (1803).

Till amiralitetet överläts helt säkert två fartyg, Lovisa Ulrica och Wasa.

2 sänktes helt säkert, Gustaf III och Prinsessan. Enigheten höggs sannolikt upp. Skeppsklockan finns bevarad på Nääs slott. Upphuggning eller sänkning var sannolikt vad som skedde med de flesta skeppen. Men en del såldes.

Friedericus Rex Sueciae såldes eventuellt till Peter Samuelsson Bagge och fick namnet Pollux.

Hoppet såldes sannolikt till ett partrederi för 1759 ägs skeppet av Sahlgren,Wilson & Bagge, Paul Skoling och N. Matson (N. Matzen). Även Cronprinsessan Lovisa Ulrica såldes till redare i Göteborg. 1759 ägdes fartyget av firman P. Bagge & Hall under namnet Lovisa Ulrica. Det tredje skeppet som med säkerhet såldes till redare i Göteborg var Götha Leijon som 1759 ägdes av Christian Arfvidsson.

Troligen såldes fler fartyg till privata redare i Götheborg. Sannolikt ägde både firman Christian Arfvidsson & Söner och firman Lars Kåhre & Co under åren 1782-93 respektive 1782-89 skepp som tidigare varit Ostindiefarare. Båda dessa firmor bedrev skeppsfart på Västindien. Samuel Schutz ägde åren 1797-1799 ett skepp på 468 läster. Ett så stort fartyg var sannolikt en tidigare ostindiefarare. N.Ahlroth ägde 1795-96 ett större skepp, kanske det som sen ägdes av Samuel Schutz.

Freeden och Prins Gustaf såldes i Cadiz år 1751, Gustaf Adolph såldes i England på hemresan år 1800 och Westergöthland såldes i Amsterdam år 1802.

Advertisements

Var byggdes Ostindiska Kompaniets skepp?

I stort sett alla Ostindiska Kompaniets skepp var inköpta nybyggen. De flesta från varv i Stockholm. Varvet Terra Nova byggde flest, hela 10 stycken. Dessa skepp var Friedericus Rex Sueciae (byggt 1725 som Terra Nova), Suecia (1736, Mårten Persson har gett detta skepp namnet Stockholm på listan över fartyg byggda på Terra Nova, det är sannolikt ett misstag, han missar också att det är en ostindiefarare), Götheborg (1738), Freeden (1746), Prins Gustaf (1746), Hoppet (1747), Prins Friederic Adolph (1753), Riksens Ständer (1756), Cron Prins Gustaf (enligt en källa, enligt en annan källa byggt på Clasons varv, se nedan) (1767) och Terra Nova (1771).

Dessutom byggde varvet Terra Nova två skepp för det danska Asiatisk Kompagni, ett fick i Danmark namnet Prinsesse Louise, men byggdes med namnet Prins Carl år 1751 och det andra var Prins Fredrik som var färdigbyggt 1760. Totalt byggde alltså varvet Terra Nova 12 stycken Ostindiefarare om Cron Prins Gustaf byggdes på det varvet, 11 annars.

Ägare av varvet Terra Nova var familjen Grill som också hade intressen i Svenska Ostindiska Kompaniet.

Ytterligare ett svenskbyggt skepp kom att innehas av danska Asiatisk Kompagni. Det var den svenska fregatten Varberg med 40 kanoner som erövrades i samband med danskarnas angrepp mot Marstrand år 1719. Fick i danska flottan namnet Kronprisen av Danmark. 1730 överlämnades detta fartyg till danska Ostindisk Kompagni som dock gjorde konkurs. Skeppet köptes 1732 av Asiatisk Kompagni och fick namnet Kronprins Christian. Som ostindiefarare med 18 kanoner. Detta fartyg genomförde 1730-32 en resa till Kanton, den första ett dansk skepp gjorde. Byggvarv var Karlskronavarvet och byggår 1699. Som nytt hade skeppet 36 kanoner.

I Karlskrona byggdes också två andra fartyg som hamnade i Svenska Ostindiska Kompaniets tjänst, Prinsessan som byggdes som fregatten Illerim år 1756 på ett privat varav och 60-kanonerskeppet Wasa som byggdes 1778 på Karlskronavarvet och överläts till Svenska Ostindiska Kompaniet år 1803. Samtliga tre ostindiefarare som byggda i Karlskrona var alltså från början örlogsfartyg (militära skepp).

Ytterligare två ostindiefarare planerade att bli örlogsfartyg men togs över under byggtiden och blev istället ombyggda till Ostindiefarare. Det var Adolph Friederic och Lovisa Ulrica som byggdes på Djurgårdsvarvet och stod färdiga 1765. Bygget av Lovisa Ulrica hade påbörjats redan 1757. Djurgårdsvarvet byggde också Enigheten (1747) och Gustaf III (1778). Totalt 4 ostindiefarare byggda vid Djurgårdsvarvet. Även detta varv ägdes en period av personer knutna till Ostindiska Kompaniet då Gustaf Kierman och A. Clason var delägare från 1749. Innan dess ägdes varvet av Efraim Lothsack som anlagt det år 1753. Varvet kallades Lothsackska varvet och senare Kiermanska varvet. 1768 övertogs varvet av en ny grupp ägare bestående av bl.a. Fredric Henric af Chapman, Wilhelm Chapman, familjen Grill, familjen Küsel, Wahrendorff, Lars Bogeman samt Joachim Neuendorff. Såväl Küsel som Grill hade kopplingar till Svenska Ostindiska Kompaniet. Varvet drevs till mitten av 1800-talet.

Familjen Grill hade ägarintressen i ytterligare ett av Stockholmsvarven på 1700-talet, Stora Stadsvarvet som låg på söder vid nuvarande Stadsgårdshamnen. Detta varv byggde 6 ostindiefarare, Cronprinsen Adolph Friedric (1745), Prinsessan Sophia Albertina (1754), Stockholms Slott (1760), Finland (1761), Drottning Sophia Magdalena (1773) och Gustaf Adolph (1783). Varvet grundades 1687 och drevs till 1694 i stadens egen regi, men arrenderades sedan ut till enskilda intressenter. Bland dessa fanns redan från början Anthoni Grill (1640-1703), Claes Wittmack och Werner Groen. Senare under perioden ingick också det Grillska handelshuset bland intressenterna, representerat av Carlos Grill (1681-1736) och Johan Abraham Grill (1719-1799), med omkring 1/8 av kapitalet.

Ytterligare ett stockholmsvarv har byggt Ostindiefarare, det var Clasons varv som började anläggas 1725 av Johan Clason och därefter ärvdes av hans son med samma namn. Det låg på Blasieholmens sydöstra udde, ungefär där Nationalmuseum idag ligger. Vid detta varv byggdes Stockholm(1736), Riddarhuset (1739) och Prins Carl (1751) och kanske också Cron Prins Gustaf (enligt en källa, enligt en annan källa byggt på Terra Nova, se ovan) (1767).

Det finns dessutom ett fartyg, Drottningen af Swerige (1741), som är byggt i Stockholm, men där varvet inte är känt samt två där varv och ort är okända, Cronprinsessan Lovisa Ulrica (1745) och Götha Leijon (1745). Calmar byggdes 1740 i just Kalmar och Östergöthland i Norrköping 1798.

I Göteborgs byggdes endast tre fartyg trots att Svenska Ostindiska Kompaniet hade sitt säte där. De tre stora träbåtsvarven i Göteborg, Gamla varvet, Varvet Viken och Varvet Kusten tog istället hand om allt underhåll av Ostindiska Kompaniets fartyg. Vid Varvet Viken och Gamla varvet som låg intill varandra byggdes dock tre ostindiefarare. Sannolikt byggdes två vid Viken, Götheborg (II) (1787) och Drottningen (1797) samt ett vid Gamla varvet, Westergöthland (1798). Gamla varvet kallades också Amiralitetsvarvet.

Varvet Viken startades 1749 av Peter Samuelsson Bagge och Fredrik Henrik af Chapman mes syfte att underhålal och reparera Ostindiska Kompaniets skepp. Kallades också Baggens varv. Af Chapman sålde sin andel redan efter 5 år. Övertogs av Carl Bagge efter faderns död.

Även Varvet Kusten startades med anledning av Ostindiska Kompaniet verksamhet och låg alldeles intill Ostindiska Kompaniets lokaler i Klippan, i viken mellan Klippan och Majnabbe. Startår var 1784 och intressenter var köpmännen G. J. Beyer, Martin Törngren, Peter Bagge, A. P. Oterdahl, Olof Westerling, G. W. Santesson, Johan Geo. Ekmans änka, Nic. Matzens änka, P. P. EkmanJonas Kjellberg, Andreas Andersson, Anders Lesse och Philip Oterdahl. Av dessa hade Andreas Andersson, G.F. Beyer och Martin Törngren direkta intressen i Ostindiska Kompaniet. Alla tre plus de övriga var också ägare av diverse sillsalterier och trankokerier. Varvte Kusten byggde inga fartyg till Ostindiska Kompaniet.

Ostindiska Kompaniet köpte dessutom 4 fartyg från utlandet. Drottning Ulrica Eleonora var byggt i Deptford i London, Tre Cronor i Oostende medan Maria Carolina och Fredrica förmodligen båda två var byggda i Frankrike.

Byggda Ostindiefarare, på svenska varv, namn, antal

Terra Nova, 11 (12)
Stora Stadsvarvet, 6
Djurgårdsvarvet, 4
Clasons varv, 3 (4)
Gamla varvet/Varvet Viken, 3 (gemensam förvaltning från 1752)
Karlskronavarvet, 2

Endast varv med fler än en byggs Ostindiefarare medtagna. 4 låg i Stockholm, 2 (1) i Göteborg och ett i Karlskrona. Familjen Grill hade ägarintressen i tre av dem (Terra Nova, Stora stadsvarvet och Djurgårdsvarvet från 1768). De var huvudägare i varvet Terra Nova. Familjen Clason var ägare av Clasons varv och fram till 1768 delägare i Djurgårdsvarvet.

Tesmuggling som affärsidé – Svenska Ostindiska Kompaniet

Te var den överlägset viktigaste varan för det Svenska Ostindiska Kompaniet. Mycket begränsade mängder av te stannade i Sverige utan det mesta reexporterades. I huvudsak skedde denna reexport genom att te såldes till handelshus i Amsterdam, Rotterdam, Antwerpen och Oostende. Det var handelshus som redan byggt upp omfattande handelsnätverk i Storbritannien, framförallt i avlägsna delar av riket som Skottland som exempelvis Coppinger, Hennessy, Ray och andra i Oostende. De danska och svenska kompanierna importerade ungefär lika mycket te vardera och stod för omkring 25-35% av teimporten till Europa under den aktuella tiden. Det Svenska Ostindiska Kompaniet stod för mellan 10-20%. Det brittiska East India Company för omkring 50%.

Den beskrivna teförsäljningen i Storbritannien var olaglig. Anledningen till detta var att brittiska East India Company (EIC) fått monopol på teförsäljningen och dessutom var det mycket höga tullar på te. Detta öppnade upp för en illegal marknad med lite billigare te än det EIC sålde. Att EIC inte heller kunde förse konsumenterna med exakt de tesorter de eftertraktade utnyttjades också av smugglingsnätverken. Det Svenska Ostindiska Kompaniet och det danska Asiatisk Kompagni stod från början av 1730-talet till de sista åren på 1780-talet för det mesta av allt te som smugglades till Storbritannien. Smuggling från Sverige dominerade helt importen av te till Skottland. Den svenska andelen ökade under perioder när andra länder var i krig eftersom konkurrensen då minskade.

Till en början var det smugglingsnätverk och kontakter som byggts upp av Oostendekompaniet som dominerade trafiken till Skottland. Rent praktisk skeppades te i allmänhet direkt från Göteborg till de skotska hamnarna men de ekonomiska uppgörelserna handlade om försäljning till handlare i Nederländerna (inklusive Flandern) som sen såldes vidare till handlare i Skottland dit tet transporterades från Göteborg.Te skeppades dessutom till de nederländska, flamländska och franska städer för vidare smuggling till Storbritannien.

Det är troligen ingen tillfällighet att den samtida exporten av järn från Göteborg i stor utsträckning gick till småhamnar i norra England och Skottland med små fartyg. Att kombinera tungt järn med lätt te var helt enkelt bra. På samma sätt kombinerades tungt porslin med te på resorna från Kanton till Göteborg.

Viktiga kustorter där te från Göteborg landades var Forres och Elgin i Moray (hemtrakter för en av det svenska kompaniets grundare, Colin Campbell), Cullen och Banff i Banff (hemtrakter för Arthur Abercromby), Peterhead och Aberdeen i Aberdeen (hemtrakter för Charles Irvine och James Moir, ledande personer i Svenska Ostindiska Kompaniet vid starten), Johnstown i Kincardine (familjen Maules ursprungsgrevskap), Montrose (ursprungsområde för familjerna Carnegie och Dickson i Göteborg) och Dundee i Angus, Kupar i Fife (Thomas Erskines hemtrakter), Stirling samt uthamnar till Edinburgh. Att televeranserna kom från Göteborg rådde det ingen tvekan om i Skottland. Campbell, Irvine, Moir och Abercromby hade alla varit aktiva i Oostendekompaniet tidigare.

Att det sannolikt finns ett visst samband mellan tesmuggling och järnexport i Göteborg går också till viss del att se på exportsiffrorna. När teexporten ökade under slutskedet av det US-amerikanska frihetskriget 1780-83 (då det på grund av kriget bara var det brittiska, svenska och danska kompaniet som seglade på Kanton, övriga länder låg i krig med Storbritannien) sköt järnexporten från Göteborg också i höjden. Men i motsats till teexporten fortsatte järnexporten att öka även därefter påg rund av den nya staten USA:s uppkomst.

Effekterna av sjuårskriget 1756-1763 var också tydliga när det gäller teexporten men tycks inte ha påverkat järnexporten.

Järnexporten från Göteborg verkar under hela 1700-talet ha påverkats mindre av konjunkturen än vad som var fallet med järnexporten från Stockholm och Gävle. En orsak är sannolikt kopplingen till tesmugglingen. Naturligtvis påverkade även konjunkturerna exporten från Göteborg, men helt klart inte lika mycket som i Stockholm. Göteborg exporterade järn till framförallt Storbritannien medan Stockholm exporterade till andra delar av världen. Detta ledde också till lite olika utveckling beroende på olika händelser i omvärlden. Exporten av te påverkades också av hur många skepp som anlände hem från Kanton ett visst år.

Export av ostindiska varor och järn från Göteborg 1755-1785 (år, ostindiska varor 1000-tals dlr smt till 1776 därefter 1000-tals rdr, järn i ton)

1755, 1 655, 12 800
1756, 2 227, 12 300
1757, 4 295, 11 100
1758, 2 964, 11 200
1759, 4 993, 10 700
1760, 2 629, 11 800
1761, 7 923, 10 300
1762, 4 408, 11 000
1763, 7 674, 12 400
1764, 7 504, 13 700
1765, 4 946, 13 700
1766, 6 001, 12 200
1767, 3 981, 9 700
1768, 3 578, 9 800
1769, 1 971, 9 600
1770, 4 587, 10 400
1771, 4 679, 11 300
1772, 4 030, 12 600
1773, 4 516, 12 000
1774, 3 586, 13 400
1775, 5 053, 14 600
1776, 5 115, 14 600

1777, 1 609, 13 100
1778, 1 645, 11 700
1779, 1 956, 12 700
1780, 1 920, 10 600
1781, 2 793, 13 600
1782, 4 065, 15 400
1783, 1 485, 13 300
1784, 903, 15 900
1785, 681, 17 300

1784 avskaffades skyddstullarna för te i Storbritannien och marknaden för smuggelte från Sverige försvann nästan helt. Det samband mellan järnexport från Göteborg och tesmuggling som kunde ses innan dessa försvann också därmed.

1786 upphörde Svenska Ostindiska Kompaniets tredje oktroj. Eftersom marknaden för smuggelte försvunnit kom den därefter bildade 4:e oktrojen att bli en förlustaffär. Många av de som arbetade i kompaniet kom dock att tjäna stora pengar ändå. Främst de som hade möjlighet att ägna sig åt egen handel i Ostasien vilket i första hand var de kvarstannande superkargörerna i KantonEn handel där opium utgjorde den lönsammaste handelsvaran. Opiet smugglades in i Kina.

Läs också: Tesmuggling under 1700-talet, del 1

Shierman (Schierman)

Daniel Shierman, alternativt Schierman, var kapten i Ostindiska Kompaniet. Han var gift med Eleonora Westphal. De hade minst tre barn, sönerna. J.A. Shierman och Fredrik Adolph Shierman (1756-). Den senare var styrman och kapten i Ostindiska Kompaniet och den förstnämnde var också kapten, bland annat på ett fartyg som seglade till Ostindien utan att vara ett av Ostindiskas skepp. Dottern Eleonora Shierman (1751-74) var gift med Per Hultgren (1748-1811, adlad von Seth)

Han var kapten på ostindiefararen Götha Leijons resa 1750-52, Prins Friederic Adolph 1753-55 och resan 1761 på samma skepp som slutade med förlisning i Sydkinesiska sjön. Vidare på Prinsessan Sophia Albertina 1758-59 och Riksens Ständer 1763-64.

Sonen Fredrik Adolph Shierman var bland annat styrman på Gustaf III 1791-92, kapten på Gustaf Adolph 1797-1800 (såldes i England på hemresan) och på Drottningen 1803 (förliste på utresan).

Opium-handeln på Ostindiska Kompaniets tid, del 2

Del 35 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Opiumhandeln i Ostindien utvecklades som ett sätt för europeer att finansiera teköpen i Kanton. Det Svenska Ostindiska Kompaniet använde i allmänhet spanska silverpiastrar som betalningsmedel. Dessa erhölls genom köp som i allmänhet genomfördes med lånade medel som ställdes till Kompaniets förfogande av handelshus i städer som exempelvis Antwerpen, Oostende, Cadiz, Amsterdam, Rotterdam, London och Hamburg.

På samma sätt gjorde andra länders ostindiska kompanier. Förfarandet skapade ett rejält underskott i Europas handel med Kina. Britterna kom snart på ett sätt att kompensera för detta. Genom att sälja produkter  som tyger och opium från deras kolonier i Indien. Engelsmännen lyckades på det sättet förbättra sin handelsbalans genom att sälja bomullstyger och opium från Indien, men opiumförsäljningen sköttes oftast av mellanhänder för att inte äventyra de viktiga tekontrakten. Svenskarnas järn och verktyg fanns det en begränsad avsättning för i andra länder och de användes till viss del för att finansiera inköpen av silver, men svenska  ylletyger och andra textilier var i praktiken osäljbara. Kineserna tog ibland motvilligt emot europeiskt ylle för att få möjlighet att sälja större kvantiteter av sina egna produkter.

Vid 1700-talets början kom bara några få europeiska fartyg till Kanton varje år. Under 1760- talet anlände mellan 20 och 30 fartyg om året, på 1790- talet omkring 50 och på 1810-talet närmare 70. Samma utveckling skedde när det gäller opiumhandeln. 1729 importerades 200 kistor opium till Kina, cirka 1 000 kistor år 1767 och 4 500 år 1800. En kista motsvarade ungefär 63 kilo opium. Bland de mellanhänder som handlade med opium återfanns de svenska superkargörerna, framförallt de som stannade över i Kanton. Dessa var i allmänhet verksamma med egna firmor i Macao och Macao var centralt för opiumhandeln. Det var där det lastades om till mindre fartyg för att smugglas till Kina och det var där affärerna organiserades. De fasta superkargörerna i kanton levde i allmänhet halva året i Macao.

Inkomsterna från den privata handeln i Ostindien gav mycket stora inkomster till de svenska superkargörerna i Kanton. Opiumhandeln var en del av det som svenskarna ägnade sig åt i likhet med alla andra som var inblandade i tehandeln  i Kanton:

Engelsmännen profiterade på opiumhandeln på två sätt, dels genom produktionen i Indien, dels genom försäljningen i Kanton. Stora mängder silver behövdes för att säkra tekontrakten. Förutom handeln med guld var opium nästan den enda vara som omedelbart tillförde likvida medel som kunde omsättas i tehandeln, bland annat som förskott på teer som skulle levereras när skeppen låg inne och som måste komma fram till Kanton i tid. Förseningar på två veckor upp till en månad kunde leda till att man missade de mest fördelaktiga vindarna för hemresan och fick stanna kvar i Kanton i nästan ett halvår. År 1770 var ett ganska vanligt pris på en kista opium omkring 300-500 spanska silverdollar (piastrar), ibland upp till 700 silverdollar för högsta kvalitet. Till detta kom ”avgifter” till mellanhänder på 10-15 procent. Tio år senare var utbudet större än efterfrågan och priset sjönk Med detta resonemang kan man kanske säga att smugglingen av opium var mindre riskfylld än te-handeln. Teerna kunde förlora halva sitt värde om de inte såldes omgående, utan måste lagras till nästa säsong, medan kistorna med opium kunde bli stående ett halvår eller mer, utan att förlora i kvalitet, om de var väl packade och förslutna.

Kontrakten kring te-exporten var ofta kopplade till försäljningen av de motköpsvaror som européerna förde med sig till Kina. Den som inte ville sälja europeiska varor kunde inte räkna med att få teckna några större te-kontrakt. Detta medförde att de kinesiska köpmännen ofta saknade likvida medel att betala teer och andra varor de beställt uppåt landet, innan de hade sålt undan sin del av importgodset. Om många fartyg samtidigt kom till Kanton med likartade produkter, blev priset givetvis lägre. Vissa varor kunde rentav behöva säljas med förlust. Opiumhandeln blev därför ett sätt att skaffa sig rörelsekapital, som inte ens de mest seriösa Hong-köpmännen kunde låta bli att dra nytta av. Den innebar även att man slapp låna pengar av varandra eller av européerna till höga räntor. Till och med tullmandarinen Hoppo kunde se mellan fingrarna med opiumhandeln, så länge skatter, avgifter och gåvor till hovet i Peking kunde levereras planenligt. Opiumhandeln blev därmed något som ”praktiskt taget alla” höll på med, inte bara Jean Abraham Grill. Däremot är det inte omöjligt att han och hans kollegor Michael Grubb och Jacob Hahr under några år vid mitten och slutet av 1760-talet var så pass inblandade och framgångsrika, att de svarade för upp emot 20 % av opiumtransporterna.

Opium producerades vid denna tid främst i två områden i Indien, Bengalen och Malwa. 1757 blev Bengalen en del av det brittiska kolonialväldet i Indien. Ett kolonialvälde som förvaltades av brittiska East India Company (EIC). EIC fick då direkt kontroll över produktionen av opium i Bengalen och etablerade ett opiummonopol i området. Innan dess sköttes opiumhandeln av fria handelsmän i exempelvis Oostendekompaniet gamla koloni Bankibazar (idag Ichapore), ett centrum för oberoende handlare, äventyrare och skumraskfigurer. Däribland flera med koppling till Svenska Ostindiska Kompaniet som Francois De Schonamille och sannolikt även Charles Barrington.

Efter att Bengalen blivit i den av det brittiska väldet kunde EIC fritt använda opiet för export till Kina och på så sätt förbättra och underlätta teinköpen. Till en början såldes det bengaliska opiet till mellanhänder på en börs i Calcutta. En del av mellanhänderna var de svenska superkargörerna.

De svenska superkargörernas inkomster kom främst från egen handel i Europa, egen handel i Ostindien och procent på vinsterna för skeppsresorna i Ostindiska Kompaniet. Den viktigaste inkomstkällan för Svenska Ostindiska Kompaniet och dess anställdas egen handel innan 1784 var tesmuggling till Storbritannien. När de brittiska tullsatserna sänktes blev tesmugglingen olönsam och mellan 1786 och 1806 (Fjärde oktrojen) gick Svenska Ostindiska Kompaniet med förlust. Ingen utdelning skedde till aktieägarna och superkargörerna tjänade inget på Ostindiska Kompaniets handel under den fjärde oktrojen.

För superkargörerna i Kanton men även för de ombord på fartygen återstod egentligen bara egen ostasiatisk handel som alternativ. Att handla med opium var den mest lönsamma verksamheten i Ostindien och det är nog ingen tvekan om att opium blev en än viktigare inkomstkälla för svenska superkargörer under fjärde oktrojen. Superkargörer och assistenter verksamma i Kanton under fjärde oktrojen var William Chalmers, Fredrik Ulrik PeyronJohan Dassau, Lars Gotheen, James Chalmers, Anders Ljungstedt, Jacob Gabriel Ullman och Gustaf Palm.

William Chalmers blev ju också mycket förmögen och det finns ingen möjlighet att han kunde bli det genom att arbeta för Ostindiska Kompaniets fjärde oktroj. Han kan bara ha blivit det genom egen privat handel under de 10 år (1783-93) han befann sig i Kanton och Bengalen. Därefter var hans bror James Chalmers i Kanton och Bengalen från slutet av 1792 till 1806.

Från 1797 blev det dock besvärligare för oberoende handlare att köpa opium i Bengalen, men opiet från Malwa kunde fortfarande köpas på en öppen marknad direkt från indiska handelsmän. Denna handel gick framförallt via Bombay (idag Mumbai) och inte via Bengalen och Calcutta (idag Kolkata). EIC tog dock en avgift även på denna handel. Opiumodlingen i Bengalen effektiviserades och koncentrerades till Bihar och Benares-distrikten. I Patna och Benares anlades anläggningar för att bearbeta vallmo för opiumtillverkning.Odling i andra områden under EIC-kontroll förbjöds från 1799. Britterna lyckades vända handelsbalansen med Kina med hjälp av opium och från 1804 hade det brittisk imperiet en positiv istället för negativ handelsbalans med Kina.

Innan fjärde oktrojen var det inte så att alla svenska superkargörer deltog i opiumhandeln, det fanns en rejäl kritik från exempelvis Peter Johan Bladh om att vissa superkargörer ägnade sig åt allt för vidlyftig privat handel och handel med opium. Men som vi sett utifrån exemplen med Jacob Hahr och Jean Abraham Grill kunde superkargörer även under tredje oktrojen tjäna pengar på opiumhandeln. Under de två första oktrojerna var det sannolikt ovanligare, framförallt då det inte fanns några kvarliggande superkargörer på den tiden. Men dels kunde affärer bedrivas via Bankibazar och kontakter där och dels via kontakter i Batavia dit VOC och deras anställda exporterade opium. Svenska Ostindiska Kompaniets fartyg besökte regelmässigt Batavia.

På 1800-talet kom opium att bli EIC:s och Indiens viktigaste inkomstkälla, göra många handelsmän i USA, Storbritannien och Kina mycket rika samt lägga grunden för Hong Kong. Svenskarna var då ute ur bilden med undantag av de få som stannade i Kanton och Macao som exempelvis Anders Ljungstedt och Jacob Gabriel Ullman.

Läs också: Ostindiska Kompaniet och opium, del 1

Gustaf Palm

Gustaf Palm var den allra siste superkargören i Kanton och gjorde sin avräkning för perioden i Kanton år 1807. Han verkar ha kommit till Kanton år 1799 och var till en början assistent.

Han föddes 1760 som son till Asmund Palm (1715-1780) och Eva van Bruyn. Fadern var representant för Svenska Levantiska Compagniet i Smyrna (dagens Izmir) och svensk generalkonsul i Istanbul. Systern Maria (Mimica) Palm (1754-1800) var gift med kommerserådet Christian Hebbe d.y. (1727-1795) och systern Elisabeth Palm (1756-1786) var gift med grosshandlaren Johan Schön (1753-1805).

En Gustaf Palm nämns i besättningsrullan för ostindiefararen Gustaf Adolph 1798 och benämns Chieff i Kanton. Sannolikt är det samme man, men han dog då inte år 1798 som det anges i rullan utan började arbeta som assistent för Ostindiska Kompaniet i Kanton. Det står i samma rulla att M. Maurice skulle stanna i Kanton, men så tycks aldrig ha skett. Det var väl därför sannolikt Maurice som dog i Macao år 1798.

Jacob Gabriel Ullman

Jacob Gabriel Ullman föddes 1764 i Göteborg som son till Jacob G Ullman och Christina Hierpe. Hans far tycks ha varit ägare av ett sillsalteri inne i Göteborg.

Jacob Gabriel Ullman var en av de sista svenska superkargörerna i Kanton tillsammans med Anders Ljungstedt och James Chalmers. Exakt när han tillträdde sin tjänst är dock lite oklart eller när han kom till Kanton är lite oklart.

Han stannade likhet med Anders Ljungstedt kvar i Macao efter att Ostindiska Kompaniet slutat sända skepp till Kanton. Han konverterade dessutom till katolicismen. Han gifte sig där med en portugisisk (egentligen var hon nog armenisk då hon var född i Armenien) kvinna, Rosa Rita Minas (1782-1822) och de fick 4 barn. Dottern Joana Maria Ullman (1808-1861) var gift med Joaquim José Ferreira da Veiga.

Ullman dog 23 juli 1837 i Macao.

Anders Ljungstedt

Anders Ljungstedt

Anders Ljungstedt. Porträtt målat av George Chinnery.

Anders Ljungstedt (Andrew Ljungstedt på engelska, kinesiskt namn Long Si Tai) föddes 23 mars 1759 i Linköping i en fattig familj. Han fick en son i Ryssland, född år 1790 som hade namnet Carl Andreievic.

Trots fattiga uppväxtförhållanden tog han så småningom ändå studenten vid Linköpings gymnasium 1781, därefter studerade han en tid vid Uppsala universitet. 1784 for han till Ryssland där han var verksam som lärare i tio år. Efter återkomsten till Sverige anställdes han som kung Gustav IV Adolfs tolk under dennes friarresa till Ryssland. Förutom ryska och svenska talade Ljungstedt också tyska, franska, engelska och så småningom också kantonesiska och portugisiska.

1798 anställdes Ljungstedt av Svenska Ostindiska Companiet där han fick tjänst som assistent på skeppet Drottningen under utresan för att sedan stanna som superkargör i Kanton. Efter det att Ostindiska Kompaniet andra oktroj formellt gick ut år 1806 fortsatte Ljungstedt med sin egen affärsverksamhet samtidigt som han var svensk generalagent (konsul) i Kina. Till en början tillbringade han halva året i Kanton och halva året i Macao. 1815 bosatte han sig permanent i Macao. 1820 blev han Sveriges förste generalkonsul i Kina. Ljungstedts privata affärsverksamhet (som med all sannolikhet inkluderade opiumhandel) gjorde honom till en förmögen man och han donerade en del av sin förmögenhet till en skola i Linköping, som grundades 1824 och idag bär namnet Anders Ljungstedts gymnasium.

Ljungstedt hyste stort intresse för Macaos historia och författade A Historical Sketch of the Portuguese Settlements in China, and of the Roman Catholic Church and Mission in China, som gavs ut i Boston. Verket är anmärkningsvärt dels för att det var det första utländska (icke-portugisiska, icke-kinesiska) arbetet som givits ut om Macaos historia och dels för att Ljungstedt vederlade den portugisiska regeringens påstående att Kina under Mingdynastin avträtt territoriet till Portugal. Boken byggde på många viktiga historiska dokument som sedan gått förlorade. Bland källorna fanns de så kallade Manuscriptos do Bispo Saraiva, böcker av José Baptista de Miranda e Silva och de rika arkiven som tillhörde stadssenaten. En tidig version av boken gavs ut 1832 i Macao.

Han återvände aldrig till Sverige utan dog i Macao den 10 november 1835 och begravdes på den protestantiska kyrkogården där.  Han har fått en gata i Macao uppkallad efter sig.

Förutom Ljungstedt stannade ytterligare en svensk superkargör i Macao, det var Jacob Gabriel Ullman, andre superkargör samtidigt som Anders Ljungstedt var tredje. Förste superkargör under deras tid i Kanton var James Chalmers, bror till den mer kände William Chalmers.

Ostindiska kompaniets superkargörer i Kanton

Från 1760-talet var det möjligt för superkargörer att stanna kvar i Kanton under perioderna mellan skeppens avgångar och ankomster. Den förste som kom att bli Ostindiska Kompaniets fasta superkargör i Kanton var Jean Abraham Grill. Ofta nämns dock Michael Grubb som den förste. Han var dock aldrig anställd som superkargör i Kanton utan drev egna affärer med Macao som bas. När Jean Abraham Grill kom till Kanton blev de två kompanjoner i en gemensam firma.

Även om superkargörerna tilläts stanna kvar i Kanton så åkte de i allmänhet till Macao där de skötte sina privata affärer i Ostindien. I Macao var levnadsförhållanden friare och bättre.

De exakta tiderna som de formellt var superkargörer är lite olika på olika ställen och källor. Har i allmänhet angett det år som de anlände till Kanton. Om det är okänt har jag använt uppgifterna som Sven T Kjellberg använt i sin bok Svenska Ostindiska Compagnierna 1731-1813. Tyvärr har han på olika sidor lite olika uppgifter och då har jag använt ankomsttid för fartygen med vilka superkargörerna anlände eller sannolikt anlände som startår.

Superkargörer i Kanton, tid i Kanton

Jean Abraham Grill, 1762-68
Johan Fredrik Pettersson, 1766- ?
David Sandberg, 1766-76 ??
John Chambers, 1767-72
Jacob Hahr, 1769-75
Anders Arfwedson, 1770-77
James (Jacob) Maule d.y., 1772-80
Carl Henrik Forss, 1775- ?
Peter Johan Bladh, 1777-83
Olof Lindahl, 1779-85
Georg Johan Conradi, 1779-86
Erik Stockenström, 1780-86
William Chalmers, 1783-86 (93) ?
Fredrik Ulrik Peyron 1783 – (1792) ?
Johan Dassau, 1785-(1792) ?
Lars Gotheen, 1785-86 ??
James Chalmers, (1792) ? -1806
Anders Ljungstedt, 1798-1806
Jacob Gabriel Ullman, (1792) ? – 1806
Gustaf Palm, (1799) ? – 1807

Jean Abraham Grill bedrev omfattande egna affärer tillsammans med Michael Grubb. Grubb kom till Macao redan 1759 för att bedriva egna affärer och fick 1762 sällskap av Jean Abraham Grill. Den sistnämnde hade även barn med en kvinna i Macao. Jacob Hahr var i Indien under några månader innan han anlände till Kanton. Sannolikt hjälpte han Grubb & grill med deras affärer där. Dessa affärer involverade opiumhandel med smuggling av opium till Kina.

Lars Gotheen tycks ha dött redan första året i Kanton, Fredrik Ulrik Peyron bosatte sig i London vid återkomsten från Kanton.

Bröderna Chalmers tillbringade en del tid i Indien och deltog med all sannolikhet också i opiumhandeln. William Chalmers var exempelvis verksam i Bengalen åren 1986-93 och därefter var sannolikt brodern James Chalmers verksam där. De viktigaste affärerna i Bengalen var opiumhandel. Exakt när James Chalmers blev superkargör i Kanton är lite oklart, men 1806 var han det enligt Sven T. Kjellberg. Han anlände dock till Kanton 1792, men reste kanske vidare till Bengalen för att ta över broderns affärer. Troligen kan det handla om 1797 eller åren efter 1797 då British East India Company började utesluta alla mellanhänder i opiumhandeln och de oberoende uppköparna tvingades då bort från möjligheterna att köpa opium i Calcutta. William Chalmers åkte hem till Göteborg 1793.

Anders Ljungstedt blev kvar i Macao efter att han slutat som superkargör. Han drev därefter egna privat handel i Ostindien. Han var också svenska statens handelsagent för Kina. Fram till 1815 tillbringade han halva året i Kanton och halva i Macao, men därefter bodde han bara i Macao. Ljungstedt dog i Macao 1835.

Även Jacob Gabriel Ullman stannade kvar i Macao och konverterade dessutom till katolicismen. Han gifte sig där med en portugisisk kvinna, Rosa Minas och fick 4 barn varav minst två döttrar. En av döttrarna, Joanna Anna Ullman var gift med Joaquim José Ferreira Veiga. Ullman dog 1837 i Macao.

Förutom opium handlade de privata affärerna som de kvarstannande superkargerna ägnade sig åt också om låneverksamhet. De kunde låna upp pengar i Europa och sen låna ut dem till högre ränta till kinesiska handelsmän. Skillnaden på ränta kunde vara uppemot 10%. Bodmerilån till djonkhandeln var ett annat sätt att både låna och investera i den lokala handeln. Lasten var säkerheten när det gällde bodmerilån och räntan kunde vara uppemot 40% på sådana låna då riskerna ansågs stora. Bodmerilån till besättningar ombord på de svenska skeppen var ett sätt att föra hem kapital till Sverige. Lånen betalade ut i Kanton och betaldes tillbaks efter ankomst till Sverige och försäljning de varor besättningsmännen köpt för egen del i Kina.

Fredrik Ulrik Peyron

Fredrik Ulrik Peyron föddes 1752 i Stockholm som son till Barthelemy Toussaint Peyron (1717-1766) och Angelique Charlotte Denise Bourgoin (1730-1810). Gift med Lætitia Anna Hunt (1771-1843), som dog i Stockholm. De hade tre barn tillsammans som uppnådde vuxen ålder.

Han gjorde 1768–84 sju resor till Kanton i Ostindiska kompaniets tjänst, 1768 som jungman, 1771–79 som assistent bland annat som andre assistent på Adolph Friederic 1771-72 och som superkargör på utresan med Adolph Friederic år 1783. Därefter stannade han i Kanton som kvarvarande superkargör. Exakt hur länge han blev kvar där är oklart men efter tiden i Kanton bosatte han sig i London där han dog 1801. Han uppges ha varit ”av vackert utseende men full av alla laster och till allt nyttigt otjänlig”.