Christopher Henric Braad f. 28 maj 1728 i Stockholm, d 11 okt. 1781 i Norrköping. Föräldrar: fabrikören i Norrköping Paul Kristoffer Braad och Gertrud Planström. Erhöll privat undervisning i Norrköping; student i Uppsala 28 mars 1743. Auskultant i kommerskollegium 30 jan. 1745 och i manufakturkontoret 31 jan. s. å.; skeppsskrivare vid ostindiska kompaniet juli 1747; anträdde sin första resa i dess tjänst jan. 1748; förste assistent 1753; superkargör 1760—62; erhöll assessors titel 3 apr. 1764.
Gift 1) 21 juli 1763 med Maria Kristina Westerberg, f. 3 sept. 1739, d 6 juni 1768, dotter till handlanden Karl Magnus Westerberg i Norrköping; 2) 2 mars 1769 med Vilhelmina Hulphers, f. 15 dec. 1749, d 18 febr. 1771, dotter till handlanden och rådmannen Abraham Hulphers i Västerås; 3) 4 juni 1772 med Sara Margareta Kuhlman, f. 1754 (döpt 3 febr.), d 12 dec. 1797, dotter till handlanden Henrik Kuhlman i Norrköping.
B: s håg stod enligt hans egen uppgift egentligen till akademien eller kansliet. Redan efter ett par års universitetsstudier inträdde han emellertid i den förvaltningsgren, som hade näringslivets befrämjande till sin uppgift, och övergick efter någon tid till ostindiska kompaniet, i vars tjänst han deltog i långfärder jan. 1748—juli 1749 (Hoppet), apr, 1750 —juni 1752 (Götha Leijon), 1753—59 (utresa med Prins Carl) och apr. 1760—aug. 1762 (Riksens Ständer). Under den andra resan vistades B. en längre tid i Surat och andra hamnar på Malabarkusten. Nästa resa (1753) hade han avancerat till förste assistent.
Kompaniet hyste nu planer på att utvidga sin verksamhet, och B. erhöll därför i Kanton befallning att inhämta underrättelser om handelsförhållandena i Indien. Med ett engelskt fartyg reste han (nov. 1754) till Bengalen. Det var hans avsikt att stanna där det följande året för att sedan fortsätta efter Koromandelkusten, men på grund av de dyra kostnaderna kunde han ej fullfölja sin plan. I stället tog han sitt högkvarter i Surat, som ännu vid denna tid var en av den indiska handelns huvudorter, och företog därifrån resor till Ceylon och på Malabarkusten samt till södra Arabien, som dock ej motsvarade hans förväntningar, då Mokka alldeles icke spelade samma roll som förr. I rapporter till kompaniet, som delvis befordrades genom franska mellanhänder, redogjorde han för sina iakttagelser, t. ex. om danskarnas handel i Bengalen och preussiska handelsplaner.
För att ej väcka de engelska myndigheternas misstankar, uppträdde B. som en resande vetenskapsman med uppdrag av Vetenskapsakademien. Han blev väl mottagen, om man än på vissa håll, såsom i Kalkutta, sökte utforska hans förehavande; av engelsmännen i Surat behandlades han som en landsman.
Hemresan anträdde B. på ett engelskt fartyg 1758 men detta led skeppsbrott vid Limerick, varvid hans samlingar till stor del förlorades.
Resultatet av B:s undersökningar i Indien var, att det väntade kriget mellan England och Frankrike kunde anses som en gynnsam konjunktur för de svenska planerna. En svensk nederlagsplats borde förläggas till Surat, där kostnaderna skulle bli väsentligt mindre än i Bengalen och där stora fördelar erbjödo sig. Man skulle där finna avsättning för sina varor och i stället kunna köpa bomull m. m. för export på Kina.
I apr. 1760 avseglade B. som superkargör på skeppet Riksens ständer för att förverkliga sina planer på ett svenskt faktori i Surat. Företaget kom dock ej att krönas med framgång. Engelsmännens misstro vållade många svårigheter, och förhållandet till de inhemska makthavarna blev spänt. I tjugu dygn höllos B. och några av hans omgivning inspärrade i det svenska faktoriet av trupper, som utsänts av den infödde fursten. På grund av »försiktigt tagna steg» undvekos dock alla svårare påföljder och resan kunde fortsättas till Kina.
Över sina båda första resor författade B., antagligen med stöd av noggranna dagboksanteckningar, värdefulla relationer, som ingåvos till kompaniet och tillvunno honom hans förmäns ynnest. Den äldre relationen utgör uteslutande en redogörelse för egna iakttagelser, den senare söker även lämna historiska och geografiska skildringar av de olika länderna och orterna, ett förfaringssätt, som väl låter B : s beläsenhet framträda men till ej ringa del berövar hans meddelanden karaktären av förstahandsiakttagelse. B. ägde vaken iakttagelseförmåga, och hans intressen omfattade såväl kultur-som naturförhållanden. Målande är i den första relationen skildringen från Kanton av den livliga rörelsen på floden och kinesernas liv på denna.
Redogörelserna för religion och samhällsförhållanden stanna emellertid mera på ytan. Kineserna karakteriseras som vinningslystna, »spekulativa, händiga, snara att fatta en sak». I den senare relationen behandlar det värdefullaste partiet Indien, särskilt Surat. Originalet har gått förlorat, men arbetet har bevarats i en avskrift, som kommerserådet M. Lagerström låtit taga. Denne hade för avsikt att ge ut ett utdrag därav, men B. protesterade, då han ej var nöjd med sin beskrivning. I en anteckning av år 1767 karakteriserar han den som en ynglings verk, särskilt beträffande stilen.
Fördjupade erfarenheter, vunna under de följande resorna, läto även åtskilligt för B. framträda i en annan dager. Kulturförhållandena synas nu särskilt ha lagt beslag på hans intresse. I ett brev till J. K. Stricker från Surat 2 dec. 1760 omtalade han, att han lyckats skaffa »en hop utdrag och translationes utur detta folkets egna skrifter», med vilkas hjälp han hoppades bli i stånd att »presteraen ackuratare beskrivning över Indien än någon annan resande ännu gjort». Även för andras räkning samlade B. Karl von Linné fick från honom naturaliesändningar, som mottogos med livlig tacksamhet, så frön av »silverträdet», i Linnés tacksägelsebrev kallat »ibland allt vad Gud skapat på jordklotet det vackraste», och ett herbarium från Surat, kvitterat med orden, att B. »nu fägnat mig så hederligen och präktigt, att jag ej ville det bortbyta för 1/4 år vid kungeligt bord. Gud välsigne hr superkargören för var evige ört.»
Ehuru erbjuden en direktörsplats i kompaniet, drog sig B. efter sin fjärde resa, trött på sjön, tillbaka och bosatte sig i Östergötland, där han förvärvade egendomen Kårsäter i V. Husby socken. Vintrarna tillbragte han i Norrköping. Han kunde nu ägna sin tid åt litterära sysselsättningar. Hans avsikt var otvivelaktigt att bearbeta sina samlingar rörande de geografiska, kulturella, religiösa, ekonomiska och politiska förhållandena i de av honom besökta delarna av Asien, men han fullbordade endast några smärre meddelanden till Vetenskapsakademien av den praktiska syftning, som tiden omhuldade, nämligen rön om indigoträdet och indigofärgens beredning (1759), om kaffeodlingen och handeln i Jemen i Arabien (VA Handl., 1761) och om sagoträdet (ibid., 1775). Anledningen till att den stora reseskildringen, som ännu på ålderdomen sysselsatte B: s tankar, aldrig blev skriven var, att hans intresse länkades in på de biografiska och bibliografiska studier, som burit hans namn till eftervärlden.
B. blev efter sin hemkomst nära förbunden med den krets av lärda samlare, som under 1700-talet skapade de grundläggande och alltjämt oumbärliga hjälpmedlen för behärskandet av den historiska litteraturen och de historiska källskrifterna i vidsträckt bemärkelse. Med sina vänner underhöll han en flitig brevväxling av det slag, som vid denna tid väsentligen fick ersätta ett senare skedes lärda tidskrifter och effektivt organiserad bokhandel. Bland hans korrespondenter återfinner man Jonas Apelblad, N. R. Broocman, S. L. Gahm-Persson, K. Kr. Gjörwell, Abr. Hülphers, O. Knös, J. H. Lidén, J. K. Stricker, D. Tilas, E. Tuneld, K. G. Warmholtz och S. Älf.
Genom breven hölls B. ständigt underrättad om sina lärda vänners studier och intressen, Tilas skrev om sina genealogiska forskningar, Apelblad meddelade uppgifter på anonymer och sökte uppmuntra B. att utgiva beskrivningar från sina resor, Warmholtz, med vilken B. ofta utväxlade böcker, berättade om sitt stora bibliografiska verk och sina studier, bl. a. rörande drottning Kristina. Man meddelade varandra nyheter och bedömde ny litteratur. Själv undertryckte B. ingalunda sina meningar. Medan hans beundran för Sven Lagerbring ofta framträder, kunde han uttala sig rätt skarpt om t. ex. Olof Celsius d. y. och K. Niebuhrs reseskildring.
A. A. von Stiernman blev som bibliograf omilt bedömd i hans och Warmholtz’ brevväxling. B: s eget specialfack blev biografiska och bibliografiska undersökningar. Så uppgjorde han registret till Lidéns disputationskatalog. I Norrköpings magazin, där han började medarbeta 1767, framlade han 1769 som en frukt av sina studier en serie biografier över östgötar, ett företag, som snart nog avstannade på grund av bristande samförstånd med boktryckaren men förebådar hans livs huvudverk, det ryktbara bibliografiska samlingsverket »Ostrogothia literata», vilket anses vara ett mönster för arbeten av denna art. B. ägnade femton års arbete däråt. Dess fem digra handskrivna band innehålla kronologiskt ordnade biografier över lärda östgötar med rikhaltiga bibliografiska uppgifter. Från 1200-talet lämnas bl. a. en redogörelse för Petrus de Dacia och hans verk, men egentligen inledes arbetet med en framställning av Birgittas biktfäder Mattias och Petrus Olai Vadstenensis. Biografierna från senare tid svälla ofta ansenligt, så Erik Lindschölds. Under arbetet torde B: s lokalpatriotism ha fått stark näring. Vastovius ville han räkna som östgöte, och han ondgjorde sig över att Knös fördristade sig att räkna E. Gripenhjelm som västgöte. Ett hjälpmedel vid utarbetandet av »Ostrogothia literata» hade B. i en matrikel, som han uppgjort över östgötar, som studerat i Uppsala, Lund och Åbo. Verket vilar delvis på material, som B. fick av sina vänner såsom Stricker, Apelblad och Älf. Uppgifter ur kyrkböckerna erhöllos av präster, och en rad lärda insände självbiografier, bland dem S. Loenbom, T. Tiburtius och E. Tuneld. Verket rönte redan av samtiden mycket erkännande, och Apelblad önskade, att liknande arbeten skulle göras för andra landskap såsom en förberedelse till en fullständig »Historia literata».
B. donerade sin »Ostrogothia literata» till stiftsbiblioteket i Linköping jämte en summa av 300 rdr sp., varav räntan skulle gå till bibliotekariens lön mot förbindelse från dennes sida att »conti-nuera lärde öst-götars literaire förtjänster i någon särskild bok». Som ett supplement till det bibliografiska arbetet planlade B. en »Ostrogothia illustris» i tabellform.
B. företog sig även att söka uppgöra en »Bibliotheca historica Suiogotica». Ursprungligen avsett att bliva en kortfattad översikt, växte verket under hans händer ut till ett »livstids arbete». Enligt meddelande till Stricker 1776 skulle det omfatta de isländska och medeltida författarna, källorna till medeltidshistorien och skrifter om »origines et antiquitates» samt kungahistorien fram till Gustav Vasa. Därtill skulle komma särskilda kapitel om bibliotek, numismatik, genealogi, heraldik och statsrätt. Meningen var att upptaga ej blott självständiga arbeten utan även uppsatser.
B. nöjde sig ej med att återge titlarna utan ville även lämna innehållsredogörelser. Till den egentliga bibliografien kom en förteckning över handskrifter i antikvitetsarkivet. Den stora bibliografien var enligt en anteckning av B. blott avsedd till »egit minnes hjälp», och han fann ej heller nödigt att upphöra med arbetet på grund av Warmholtz’ liknande verk, som ju genom större fullständighet och bättre planläggning ställt hans eget i skuggan men då ej var tillgängligt och dessutom enligt vad B. trodde meddelade blott titlarna.
Erik Naumann
Mer att läsa: Rickard Melkersson, Skrifterna från Hoppet, 2013
Braads skrifter från resan med Hoppet 1748-49
3 svar på ”Christopher Henric Braad”