Karl Gustaf Ekeberg, född den 10 juni 1716 på Djursholm i Danderyds socken, Roslagen, död den 4 april 1784 på Altomta, Tensta socken, Uppsala län, var en svensk sjöfarande och reseskildrare. Han var farbror till kemisten Anders Gustaf Ekeberg.
Ekeberg hade först anställning på apotek, var sedan skeppsläkare på en spanienfarare, deltog därefter i två resor till Medelhavet (ena gången såsom konstapel och andra gången såsom styrman) samt företog efter 1742 i Ostindiska kompaniets tjänst flera färder:
Student vid Uppsala univ. 24 febr. 1726; apotekselev i Västerås 1730—36; provisor å apotek i Åbo 1737; student vid Åbo univ. 1738; skeppsläkare på två resor med handelsfartyg till Spanien; överstyrman vid Amiralitetet; fjärde styrman å Ostindiska kompaniets skepp Drottningen af Swerige 1742—44; tredje styrman 1745 å kompaniets skepp Stockholm, som förliste; andre styrman å skeppet Götha Lejon 1746—49; befälhavare på skeppet Freden 1750—51; förste styrman å skeppet Hoppet 1751—54; löjtnant vid Amiralitetet 4 okt. 1755; förste styrman å skeppet Prinsessan Sophia Albertina 1755— 58; befälhavare å skeppet Prins Friederic Adolph febr. 1759—aug. 1760, å skeppet Finland febr. 1762—aug. 1763. och skeppet Stockholms slott dec. 1765—aug. 1767; kaptenlöjtnant vid Amiralitetet 18 nov. 1767; avsked ur Amiralitetets tjänst 30 maj 1769; befälhavare å skeppet Finland dec. 1769—juni 1771 och å skeppet Drottning Sophia Magdalena jan. 1774—juni 1775 och jan. 1777—juni 1778.
Resan med Finland 1769-1771 skildrades av Ekeberg i boken Ostindisk resa, utgiven 1773. Denna resa har också blivit förevigad genom skeppsprästen Jacob Wallenbergs Min son på galejan.
Ekeberg värvade till Ostindiska kompaniet av amiral Th. Ankarcrona, en av kompaniets direktörer:
E: s första resa 1742 blev besvärlig, enär skeppet först grundstötte vid norska kusten och senare måste göra sex månaders uppehåll i Annam, innan man framkom till Kanton, där E. förblev till 1744. Sedan kaptenen dött, sekonden avvikit samt förste och andre styrman insjuknat, blev E., egentligen fjärde styrman, på hemfärden andre befälhavande person; i juli s. å. kom E. till Sverige. E:s andra resa 1745 höll på att sluta vådligare. »Stockholm» förliste en natt utanför Shetlandsöarna och endast genom en lycklig tillfällighet kunde E. ta sig i land på en rest av vraket. Hans hår blev efter denna prövning silvervitt. I tre månader dröjde E. i land och gjorde därvid naturhistoriska studier. Han blev emellertid ej avskräckt av olyckan, utan gick ut på »Götha Lejon» i dec. 1746, stannade i Kanton även hela året 1748 och hemkom 20 juni 1749. E. började nu föra korta dagboksanteckningar av huvudsakligen naturvetenskapligt innehåll.
Han förde 1750—51 kompaniets gamla fartyg Freden till Cadiz, där det försåldes, medan E. och besättningen foro hem med ett annat svenskt fartyg. E. hade därefter tre lyckade Kinafärder, de två första på »Hoppet» 1751—54 och »Sophia Albertina» 1755—58, den sista som kapten på »Friederic Adolph». E. var 1762—63 kapten på skeppet Finland. Han avvärjde klokt följderna av ett missöde, då skeppet i Bangkasundet fastnat på en mudderbank, men det var endast med möda han fick sina i Cadiz lejda, vilda matroser att lyda. E. var som chef sträng och fordrande, men samtidigt mänsklig, ivrade för human behandling och undvek prygelstraff. Det var från denna resa han förde hem från Kina levande teplantor till Linné, till dennes stora glädje och sedan sorg, ty plantorna dogo. E. hade vid denna tid dels inköpt Altomta i Tensta sn (Upps.), dels 1761 invalts i Vetenskapsakademien, och kom både som uppländsk jordägare och akademikollega i nära beröring och vänskap med Linné. E. bodde 1763—65 i lugn på Altomta, sysselsatt med författarskap, men avgick i dec. 1765 åter, nu som chef på »Stockholms slott»; skeppsläkare var A. Sparrman, E:s senare biograf i Vetenskapsakademien. Vid återkomsten hade E. och superkargerna så väl skött ekonomien, att slututdelningen var en av de största i kompaniets historia, nämligen 97 3/4 procent.
Han författade åtskilliga avhandlingar och uppsatser i Vetenskapsakademiens Handlingar och i Patriotiska sällskapets Journal samt Berättelse om den kinesiska lanthushållningen (1757). År 1761 blev han ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien:
Med svenska Vetenskapsakademien hade E. förbindelser ända sedan 1749 och inträdde året därpå i ämnessvennernas mera blygsamma kategori. Han överlämnade emellertid till akademien sin dagbok från Kantonresan 1746—49 och sedan dagböcker från resorna 1750—51 till Cadiz samt 1751—54 och 1755—58 till Kanton, vilka alltjämt, jämte en del andra E: s handskrifter, finnas i akademiens bibliotek. Akademien uppskattade dessa »mångahanda nyttiga anmärkningar» och belönade 29 jan. 1757 E. med Fredric Sparres prismedalj, präglad i guld. E. utgav s. å. sin uppmärksammade skrift »Kort berättelse om den chinesiska landthushåldningen», som översattes till engelska, franska och tyska. Vid sammanträdet 4 mars 1761 var E., »som sä ofta tjänt akademien», närvarande och demonstrerade en kinesisk oljepress samt avtackades av preses och blev redan 20 maj s. å. invald till ledamot av akademien med sjutton röster mot två.
E:s rent vetenskapliga observationer begynna bl. a. med hans berättelse om ett norrsken, tryckt i Handlingarna 1757. Viktigast är emellertid, att E. 1766 började sina bestämningar av den magnetiska inklinationen till sjöss.
Ytterligare en resa där Ekeberg var kapten har skildrats i skrift:
På resan med skeppet Stockholms Slott som startade i december 1764 medföljde Ekebergs levnadstecknare Anders Sparrman. Sparrman som var lärjunge till Linné kan ha kommit i kontakt med Ekeberg genom Linnés förmedling. Men troligen kände de varandra innan, Sparrman kom från Tensta socken och var därmed nära nog granne med Ekeberg. Sparrman kunde på denna resa bevittna hur Ekeberg skilde sig fördelaktigt från de flesta sjöbefäl på den tiden genom att behandla sin besättning på ett anständigt sätt.
Vid denna resa friköpte Ekeberg en ung slav från Sumatra. Den friköpte slaven lärde sig svenska och fick följa samma undervisning som Ekebergs egen son som medföljde på resan. Vid hemkomsten förhördes den förre detta slaven om kristendomens grunder inför hela Tensta församling och blev införlivad med församlingen. Sparrmans kommentar till detta lyder: ”Hvilken nåd, dyrbar skänk och sällhet för en Hedning! Hvilken förnöjelse, ny styrka och uppmuntran för de Rätt-trogne!” Ekebergs kristna sinnelag kan fortfarande beskådas i Tensta kyrka. Ekeberg snidade, målade och förgyllde med egen hand ena sidan av kyrkans predikstol.
6 svar på ”Carl Gustaf Ekeberg”