Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

juni 2016

Okänd ostindieresenär med proppfull skrivbordslåda

Christopher Hinric Braad (1728–81) är den relativt okände skeppskrivaren vid Ostindiska kompaniet som gjorde karriär genom att lämna in ett par utsökt genomarbetade reseskildringar till kompaniets ledning efter sina resor till Kina och Indien vid mitten av 1700-talet.

Cadiz, ur en av Braads handskrifter

Cadiz, ur en av Braads handskrifter

Inga av Braads texter har någonsin tryckts, men delar av dem finns nu att läsa i en ny avhandling i nordiska språk från Göteborgs universitet. Att närma sig Braads efterlämnade skrifter är lite som att tömma någons skrivbordslåda – efter mer än 250 år. Braad tycks aldrig ha blivit riktigt nöjd med det han skrev, men han sparade omsorgsfullt alla sina kladdpapper. Många av dessa har överlevt till våra dagar i gömmorna vid Uppsala universitetsbibliotek.

– För en språkvetare är detta material en guldgruva. Tack vare att det finns så många utkast med ungefär samma innehåll bevarade kan man på nära håll följa redigeringsarbetet och få en inblick i vilka stilideal en skribent vid den här tiden höll sig med, säger Rickard Melkersson, avhandlingens författare.

Rickard Melkerssons avhandling går igenom alla de kvarlämnade papperen från Braads resa till Kanton i Kina med skeppet Hoppet åren 1748–49. En stor del av arbetet ägnas åt att reda ut i vilken ordning de olika versionerna har tillkommit.

Vissa dokument är så kraftigt ändrade att de nästan inte går att läsa och allra mest kryptiskt är ett skrivhäfte av kinesisk tillverkning som Braad måste ha köpt under sitt uppehåll i Kanton och börjat skriva i under hemresan. Sidorna i gamla kinesiska böcker är dubbelvikta med vecket utåt, detta för att inte tuschet skall gå igenom, och så såg även Braads skrivblock ut från början.

– Men någonstans under resan har han kommit på att det går att sprätta upp sidorna och få dubbelt så mycket papper – resultatet är att texten kommer i total oordning. Plötsligt kom de verkliga förhållandena ombord och den knappt tjugoårige skeppskrivarens vardagliga vedermödor mycket nära.

Tre av handskrifterna studeras närmare och delar av dem finns med i renskriven form i avhandlingens sista kapitel.

En stor och viktig del av undersökningen ägnas också själva skriftsystemet, alltså åt att reda ut vad olikheterna mellan vissa snarlika bokstäver har för betydelse. Spelar det någon roll att u ibland har en snirkel över sig och ibland inte? Spelar det någon roll om det är v eller w som används? Spelar det någon roll vilken av fem eller fler olika varianter av stort S det står?

– Med en delvis ny metodik visar jag att så är fallet, och detta är ett resultat av principiellt värde för studiet av äldre handskrivna texter, säger Rickard Melkersson.

Pressmeddelande från Göteborgs Universitet 2013-06-25

Avhandlingen: Rickard Melkersson, Skrifterna från Hoppet, 2013

Braads skrifter från resan med Hoppet 1748-49

Advertisements

Christopher Henric Braad

Endast för medlemmar

Sven Norman

4:e superkargör på Ostindiska Kompaniets skepp Götha Leijon under dess första resa till Kanton 1746-1749.

Övertog 1754 Särö säteri från Werner Michael Wernle vars släkt ägt gården sen 1666. Norman sålde år 1772 Särö säteri till Johanna Christina Oterdahl (född Böker).

Sannolikt var väl Sven Norman släkt med den familj av sjöfarare med namnet Norman som omtalas som ägare av en fastighet i kvarteret Enigheten i Västra Nordstaden från omkring 1670 till 1745.

Götha Leijon

Byggt på varvet Terra Nova. Om 310 läster och med 28 kanoner samt en besättning på 120 personer.

Götha Lejion Whampoa

1:a resan, till Kanton, 27/12 1746 – 20/6 1749

Kapten: Bengt Askbom
Superkargörer: Stephen Kniper, Daniel Vignaulx, Jean Baptiste Croisier, Sven Norman

Resan beskriven av Carl Fredric von Schantz och också av  Carl Johan Gethe.

Schantz Beskrivning av en resa till Kanton 1746-1749 är en handskriven dagbok från ostindiefararen Götha Leijons resa till Kina.

Gethes dagbok är en handskriven dagbok som skildrar ostindiefararen Götha Leijons resa från Stockholm till och från Kanton åren 1746–49. Den innehåller utförliga beskrivningar av Cádiz, Kanton, Tenerifffa och Java. Där finns också skildringar av kinesiska seder och bruk, det kinesiska språket, skeppsfart, djur och växter i Kanton. Verket innehåller också 20 kolorerade planschblad med avritningar av fiskar, frukter, insekter, skeppstyper och förtoningar av kuststräckor, samt en kolorerad karta över Kantons inlopp.

2:a resan, till Surat och Kanton, 8/4 1750 – 26/6 1752

Kapten: Daniel Shierman
Superkargörer: John Irvine, Anders Gotheen, Michill Verbecke (Michel Verbeke), John Chambers, Joh. Fredr. Pettersson

Resan beskriven av Christopher Henric Braad som var skeppsskrivare ombord.

3:e resan, till Kanton, 23/12 1752 – 1/7 1754

Kapten: Charles Chapman
Superkargörer: Gabriel Beijer, Fredr. Wilh. König, Gustaf Gabriel Loodh, Friedrich Habicht

Efter Ostindiska Kompaniet

Fartyget Götha Leijon såldes av Ostindiska Kompaniet. Troligtvis till Arfvidsson & Söner som ägde skeppet år 1759 tillsammans med någon person vid namn Lundvall.

Götha_Leijon

Stephen Kniper

Stephen Kniper var superkargör på två resor med Ostindiska Kompaniets skepp till Kanton. Den första resan genomfördes med skeppet Calmar 1744-45 och den andra med Götha Leijon 1746-49. Kniper gjorde sig en förmögenhet på rsorna och blev sen grosshandlare i Stockholm där han bland annat ägde ett praktfullt hus på Skeppsbron 10.

Han var som grosshandlare bland annat intressent i det Königska växelkontoret tillsammans med Henrik König:

Under riksdagen 56 framträdde K[önig] för första gången i samband med försöken att styra växelkursen. I sept 56 ingav han till SU:s växelberedning å egna o några onämnda intressenters vägnar ett förslag med två alternativ: antingen skulle de åtaga sig växelrörelsen på vinst o förlust mot viss ersättning eller driva den i kommission för kronans räkning. Beredningen, som befann sig i långt framskridna underhandlingar med Kierman o hans associerade i det tidigare växelkontoret, ansåg sig likväl inte böra lämna förslaget oprövat. På dess uppdrag skulle en av ledamöterna gbgsköpmannen Peter Samuelsson Bagge inleda förhandlingar med K:s ombud grosshandlaren Stephen Kniper. Belysande för förhållandena är, att båda dessa herrar sannolikt själva stod bakom det förslag, vars innehåll de nu skulle dryfta. Båda visade sig nämligen några månader senare tillhöra de associerade i det Königska växelkontoret. Överläggningarna blev tills vidare resultatlösa. K befann sig i Gbg o Kniper ansåg sig ej under hans frånvaro kunna ingå på en diskussion av villkoren. I stället slöts 13 oktober 56 kontrakt med Kierman o hans associerade i det tredje växelkontoret, men efter endast några veckor förklarade dessa, att de inte kunde fullfölja sina åtaganden.

I detta läge fick K:s förslag förnyad aktualitet. 19 nov meddelade Anders Johan v Höpken i rådet, ”att någre förmögne personer, som till sine namn ännu ville vara okände” erbjudit sig att förse det allmänna med växlar till bättre kurs än växelkontoret. Anbudet ansågs även i övrigt fördelaktigare för kronan än det nyss uppsagda kontraktet. I princip antogs det redan dagen därpå. Samtidigt uppgavs K som huvudman för det nya kontoret. I denna egenskap undertecknade han kontraktet 29 nov 56. Enligt det dagen därpå ingångna avtalet mellan K o hans associerade deltog han i det nya växelkontoret med 2/6; övriga bolagsmän var Isaac Clason, Stephen Kniper, firman Wittfoth o K samt Peter Samuelsson Bagge med 1 /6 vardera. K hade också genom Carl Fredrik Scheffer erbjudit sig att för kronans räkning i Flandern upphandla ett lån på ej mindre än 1 000 000 rdr specie.

Kniper var också fordringsägare och dessutom curator i grosshandlare Daniel Müllers konkurs år 1771.

Carl Johan Gethe

Endast för medlemmar

Carl Fredrik von Schantz

von_schantzCarl Fredrik von Schantz föddes 5/1 1727, i Eketorp, Kalmar län och dog 25/4 1792. Han var officer i marinen. Han var gift med Anna Helena Landerbeck. De fick tre barn som verlevde till vuxen ålder, Margaretha Sophia von Schantz (1773-1840), Peter Otto von Schantz (1777-98) och Helena Catharina von Schantz (1778-) som var gift med kaptenen Gustaf Ulric Clarén.

Han blev lärstyrman vid amiralitetet år 1751. Mellan 1746-49 medföljde han ostindiefararen Götha Leijon på resan till Kanton i Kina. Under resan skrev han en reseberättelse. Han avancerade senare till löjtnant och blev slutligen kapten 1774.

Prins Gustaf

Byggd på varvet Terra Nova. Om 236 läster,och med 28 kanoner samt en besättning på 110 personer.

1:a resan, till Kanton, 27/12 1746 – 25/8 1748

Kapten: James Maule
Superkargörer: Arthur Abercromby, Peter von Kampe, Magnus Bogman, Abraham Hülphers

Seglade ut tillsammans med Götha Leijon. De två var de första fartygen som seglade ut under Svenska Ostindiska Kompaniets andra oktroj 1746 – 1766. De båda fartygen lämnade Göteborg samma dag men Götha Leijon återkom tio månader senare.

Prins Gustaf användes efter återkomsten inte mer av Ostindiska Kompaniet utan fördes till Cadiz där fartyget såldes år 1751 enligt brevväxling mellan Anders Plomgren och Charles Irvine. Agent för försäljningen var firman Carew & Langton.

Abraham Hülphers

Från en släkt som ska härstamma från stålsmeden Hans Hilper, som skall ha varit född i Schmalkalden och som tillsammans med sin bror Jannich Hilper kom till Nyköping med Marcus Kock (1626.

Jannich Hilper uppges därifrån ha flyttat till Vedevågs bruk i Linde, där stålsmeder med namnet Hilphert levde ännu i mitten av 1700-talet. Hans Hilper skall senare ha slagit sig ner i Hedemora, där hans uppgivne son Johan Hansson eller Johan Hillpert (1638—82) på Åsen blev borgare 1667. Dennes yngste son, Jacob Hylphert (1680— 1744), var postmästare o rådman i Hedemora. I äktenskap med en dotter till den som förfalskare av medeltidsbrev bekante prosten Nils Rabenius var han far till Nils Hülpher (1712—76), som blev postmästare i Hedemora efter fadern och borgmästare där 1760. Han var riksdagsman 1755—56 och 1765—70.

Jacob Hylpherts bror handlanden Abraham Hylphers (1673—1737) i Stockholm var far till superkargören vid Ostindiska kompaniet Abraham Hülphert eller Hülphers (1717—68), som 1756—62, enligt Svenska Biografiskt Lexikon (SBL), hade en fabrik i Gbg med nära 300 arbetare för tillverkning av bomullstyget parkum. Det verkar dock inte sannolikt att fabriken var så stor. Den finns upptagen i Bodmans bok om Göteborgs äldre industri men där anges inget arbetarantal och inget produktionsvärde.

Enligt Bodman var den största textilindustrin i Göteborg vid den tiden familjen Coopmans olika klädesfabriker. Peter Coopman hade i medeltal 107 anställda under åren 1752-1779 och C & J Coopman hade 120 anställda i snitt. Som mest hade P. Coopman 219 anställda år 1755 medan C & J Coopman hade 167 år 1767. Per Forsberg uppger i boken Ostindiska Kompaniet, några studier (2015) att textilindustrin sammanlagt hade 845 anställda 1755 och 531 år 1765. Familjen Coopmans fabriker ihop med andra yllefabriker hade sammanlagt 500 anställda år 1755. Det sammanlagda produktionsvärdet för textilindustrin år 1765 var 291 057 dlr smt varav för yllefabrikerna och Schutz kattunfabrik sammanlagt mer än 200 000. Parkumfabriken kan kanske som mest, men det är inte troligt, ha haft 300 arbetare, men normalläget var sannolikt ett betydligt lägre antal anställda.

Abraham Hülphers genomförde två resor till Kanton som superkargör, med Prins Gustaf 1746-1748 och med Enigheten 1751-53 men blev därefter istället fabrikör.

Isac Wilhelm Hülphers (1750—1815), son till Abraham Hülphers, bodde i Stockholm och var herrnhutare dvs medlem av Evangeliska sällskapet. Han var farfar till drottning Desiderias livmedikus Herman Wilhelm Hülphers (1822—1905), senare regementsläkare vid Andra livgardet (sedermera Göta livgarde).

Personer som tjänstgjorde i både danska och svenska kompaniet

Ett fåtal personer kom att tjänstgöra i både det Svenska Ostindiska Kompaniet och i danska Asiatisk Kompagni. De få fall som existerar handlar om flamländare som också hade arbetat för Oostendekompaniet.

Endast en var skotte eller britt, George Elphinston (1721-77). Hans bakgrund är dock överhuvudtaget inte känd och mycket är oklart om honom. Han tyck dock inte ha haft nåt med Oostendekompaniet att göra såvida han inte där använde ett annat namn. Om honom och han närmare släktingar i Norden har jag skrivit ett eget inlägg och inge mer ord ska därför ägnas åt honom i detta inlägg. Istället ska vi titta på de andra som arbetat för bägge kompanierna. Ett specialfall är också Charles Barrington som arbetade i Svenska Ostindiska Kompaniet och sen samarbetade med danska Vestindisk-Guinesisk Kompagni.

Det rör sig om två flamländare, Pieter (Pierre) Brunet och Bonaventura Drijvoet. Det står inte att finan i svenska källor, men den belgiske historikerna C. Koninckx nämner dem i flera artiklar och böcker han skrivit, däribland Zuidnederlanders in vreemde dienst buitengaats. Rent generellt var det betydligt fler flamländare i tjänst hos det svenska kompaniet än i det danska. I det svenska kompaniet återfanns också en hel del skottar, britter och irländare som också hade arbetat för eller haft kopplingar till Oostendekompaniet. Drijvoet och Brunet nämns också i Jan Parmentiers artikel, Søfolk og supercargoer fra Oostende I Dansk Asiatisk Kompagnis tjeneste 1730-1747

Pierre Brunet föddes i Oostende 1694 och gick ut på sin första resa med en Ostindiefarare år 1723, som fjärdestyrman på Sint Joseph, tillhörigt Oostendekompaniet. 1725 var han andrestyrman på Keyserinne som gick till kanton, 1726 på Carolus VI på en färd til Bengalen och 1729 var han förstestyrman på samma fartyg. 1730 var han andrekapten och kapten på skeppet Phoenix som seglade till Trankebar med flera destinationer i Indien för Oostendekompaniets intressenter men med Tysk-romersk flagg. Oostendekompaniet upphörde 1731 och 1732-33 återfanns Brunet i det danska kompaniet, Asiatisk Kompagni som andrestyrman på Slesvig som gick till Kanton. Efter resan var han inköpare av te på auktionen för Jacomo de Prets räkning.

1737-38 seglar Pieter Brunet som förstestyrman på Svenska Ostindiska Kompaniets skepp Suecia till Kanton och 1740-42 hade han samma tjänst på Friedericus Rex Sueciae på en resa till Bengalen.

Ett år senare (1743) fick han återigen arbete för danska Asiatisk Kompagni. Nu på en resa med Princesse Lovisa med Malabarkusten som mål. På Malabarkusten köptes peppar och det hela var ett försök av Asiatiska Kompagni och en av dessa större delägare, firman Fabritius & Wever, att försöka slå sig in på handel med peppar. Brunet var kapten och 2:e superkargör ombord. Förste superkargör var Jacobus de Meyere från Gent och styrmän Pieter Clinckaert och Bonaventura Drijvoet, också de flamländare. Alla ledande positioner på fartyget hölls alltså av flamländare vilket sedan orsakade en rad problem med danska besättningsmedlemmar som inte ville lyda order från flamländska befäl. Som ledare för de danskar som inte vill lyda order framstod assistenten Erick Ericksen Koch. Den 1 augusti 1743 kom det till ett rent myteri som slutade med att Ericksen Koch hamnade i arresten.

Den 8 december gick Princesse Lovisa på grund vid Maldiverna och sjönk. av 96 man ombord dog 69. Varken Brunet, de Meyere eller Drijvoet överlevde. De överlevande inklusive Clinckaert räddades av ett franskt skepp, L’Union, som förde dem till Pondichéry. Pieter Clinckaert vägrade tala med danskarna i Trankebar och reste tillbaks till Oostende via Frankrike. Han besökte aldrig mer Danmark. Varken Clinckaert eller Drijvoet hade tidigare erfarenheter som styrmän och det är väl troligt att detta kan ha medverkat till skeppsbrottet.

Bonaventura Drijvoet som också dog vid skeppsbrottet hade också han arbetat i både Oostendekompnaiet och i Svenska Ostindiska Kompaniet. Som vanlig uppassare på Peys till Bengalen 1726 och som matros på Concordia till Bengalen 1732. I Svenska Ostindiska Kompaniet arbetade han som kanonjär på Stockholm under resan till Kanton 1740-42 för att året efter arbeta som styrman på Princess Lovisa.

I det Svenska Ostindiska Kompaniet finns inga berättelser om allvarliga motsättningar inom besättningar eller mellan besättning och befäl trots att svenska ostindiefarare de första 20-30 åren alltid hade mycket blandad besättning och huvudsakligen skotska och flamländska befäl och superkargörer. På danska fartyg verkar det ha varit vanligare att danska besättningsmän inte accepterar utländska befäl, då det finns flera berättelser om sådana motsättningar, dels på den här beskrivna resan med Princesse Lovisa och dels på Charles Barringtons expedition med Grevinden af Laurvig.