Söndagsbarnet

Sista gången George såg honom var på eftermiddagen den 2 januari. Axel hade varit nere i London för att träffa sin revisor och tittade in på hemvägen från tåget bara för att säga hej och god fortsättning. Han verkade vara ovanligt uppåt. Han sade att han skulle komma in och äta senare på kvällen. Han kom aldrig. George tänkte på Axel flera gånger under veckan som gick och några gånger frågade han männen som brukade hålla till på puben en bit längre upp på gatan om de hade sett till honom, men det hade de inte. Veckan därefter fick George se notisen i lokaltidningen som på fem rader berättade att Axel hittats död i sin lägenhet.

George förstod vad som hänt, men han kunde inte förstå varför. Det kunde inte heller männen som brukade hålla till på puben och som samma kväll samlades hos George och diskuterade saken. Grabben var ju så ung. Han hade pengar och lägenhet. Det var ingen i sällskapet, inte heller George, som visste mycket om honom, mer än att han var från Sverige och att hans mamma också bodde i stan. Han hade aldrig, för någon i sällskapet, sagt något om sin bakgrund.

– It was a damned good guy, sade George. Det var en jävla bra grabb.

Det var ingen som hade en bättre sammanfattning att framföra.
Axel borde ha varit med så han fått höra vad de sade om honom.

George äger restaurangen Ceder’s i staden Bath som ligger vid floden Avon, knappt tjugo mil väster om London och har 300 000 invånare och är berömd för sina varma källor och romerska lämningar, på senare år även för sin inspelningsstudio; en artonhundratalsidyll med låga stenhus, branta backar och trånga stenbelagda gator. Axel hade besökt restaurangen första gången ungefär tre år tidigare, han hade kommit tillbaka, snart varit en av stamgästerna. Han älskade den mat George lagade. Han ville väl också ha någon att prata med, utan att själv behöva säga så mycket. George tror att han hade behöv av en plats dit han kunde gå och inte behöva göra sig till. George begrep att han var ensam och bjöd på det han kunde: sin mat, sig själv och sin familj. Under de tre år Axel besökte Ceder’s kan George inte minnas att han såg honom i sällskap med andra än de minst tio år äldre männen från puben.

På julaftonen, en dryg vecka innan han dog, hade Axel tittat in ett tag mitt på dagen, sagt god jul och skickat hälsningar till Georges fru och barn, och George hade frågat honom vad han skulle göra på kvällen. Ingenting särskilt, hade han sagt, jag hyr väl några videorullar. George, som vuxit upp i en kultur där familjebanden är starkare än andra band, hade förstått och med sin milda röst sagt att han gärna fick komma hem till dem. Axel hade sagt att på juldagen skulle han äta lunch hos sin mamma, men på annandagen såg han fram emot att få komma.

Bara ett par, tre timmar senare hade han kommit instörtande på Ceder’s, uppskärrad och blek, förtvivlad och ensam i sin hjälplöshet. Han hade tappat sitt kontokort. George hade sagt till honom att sätta sig ner, ta det lugnt och samla tankarna. Han hade sagt att det för det första var ett mycket litet problem och att han för det andra säkert skulle han få igen det. Var hade han handlat med det senast? Axel sade att han hade köpt några CD-skivor. George ringde till affären, som hade hunnit stänga, och därför satte han Axel i en taxi till polisstationen, där man fick tag i ägaren som gjorde sig besväret att åka tillbaka till affären. Där låg mycket riktigt kontokortet.
Axel hade tittat in på hemvägen, befriad och lycklig.

De hade tillbringat en lugn och trevlig annandag jul tillsammans; Axel, George, hans hustru och deras tolvårige son. George hade lagat maten, Axel och sonen hade spelat Sätta svansen på grisen, efter maten hade de alla spelat Monopol. Axel hade berättat om sin bil, en antik Mercedes som han hade stående i ett garage någonstans i London och som han höll på att rusta upp. Sin veteranbil var det enda han självmant brukade prata om. Den och sina skatteproblem. Han läste eleganta veteranbiltidskrifter, lyssnade på klassisk musik och hade skatteproblem.

Nyårsafton hade han tillbringat på Ceder’s. Hela kvällen hade han suttit på samma stol, nere i källaren på Ceder’s, tillsammans med männen från puben. Han hade stannat kvar när övriga gäster hade gått och hjälpt till att duka av och städa undan. Han hade varit nykter och glad. Tacksam, säger George när han tänker tillbaka. De hade skilts på gatan utanför restaurangen, sagt sov gott och gott nytt år och försvunnit åt var sitt håll.

Nästa dag hade Axel varit alldeles uppriven. George hade bjudit Axel på nyårsmiddag, hade som avtalat hämtat honom i sin bil och mött en ung man vars liv tycktes ha slagits i spillror. Han kunde inte hitta sitt kontokort. Ta det lugnt, hade George sagt, tänk på förra gången. Naturligtvis fann de kortet, hemma hos Axels mamma. George hade väntat i bilen utanför lägenheten och Axel hade kommit ner på gatan igen, lycklig och befriad. Sedan hade de åkt hem till George. Axel hade haft med sig en ångmaskin som han och Georges son hade lekt med större delen av eftermiddagen och kvällen. Han hade sovit över, efter att ha frågat om han fick göra det, och nästa morgon hade han tagit tåget till London för att träffa sin revisor.

Sex dagar senare hittades han död i sin lägenhet. Halvsystern Yasmine hade i tre dagar ringt från London till lägenheten på Park Street utan att få svar, blivit orolig, och till sist bett Andrew Jones, en gammal vän till Axel som inte bodde så långt från Bath, att åka dit för att försöka ta reda på varför Axel inte svarade. Han låg i köket.

Rättsläkaren konstaterade att den primära dödsorsaken var alkoholförgiftning i kombination med en avsevärd blodförlust förorsakad av att den avlidne skurit sig i båda handlederna. Det fanns inga spår av mediciner eller narkotika i blodet.
Och allt hade börjat så annorlunda.

Det lilla blonda gossebarnet som föddes på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg söndagen den 12 september 1965 var ett av dåtidens mest omskrivna barn i Sverige. I hela landet hade veckotidningsläsarna länge diskuterat den förestående födseln. I Göteborg hade invånarna mot slutet av sommaren kunnat stanna till utanför den exklusiva butiken Linneutstyrsel på Kungsgatan och betrakta de båda skyltfönstren: det vänstra med ljusblå och det högra med rosa barnkläder. Pojke eller flicka? När han kom till jorden omskrevs han av en rusig veckopress som Miljonär redan i vaggan, Den unge arvingen, Redarprinsen. Sedan blev han Lill-Axel med svenska folket. Han kunde ses på fotografier i vaggan, i barnvagn, i bärkorg, på sin mammas axel, i sin mammas famn, också förtvivlat klängande bland göteborgssocietetens magra damer. Han hade en liten blond kalufs, blå ögon och ovanligt stora öron. En riktig broströmare, skrev veckopressen.

Den lycklige fadern sade ingenting.

Den blomstrande koncern det lilla gossebarnet skulle ta över kunde just det här året fira hundraårsjubileum som Sveriges största rederiföretag. Koncernen Broström ägde elva rederier, ett varv (Eriksberg), hälften av aktiestocken i ett annat varv (Uddevalla) samt flera mindre företag. Man hade 81 egna fartyg och 11 beställda, på sammanlagt 1 012 300 dödviktston. 10 500 personer var anställda inom koncernen. Omsättningen det här året nådde nästan 1 miljard kronor, överskottet slutade på 107 miljoner kronor och vinsten, efter alla avskrivningar, var 11 miljoner kronor. Broströms hade dessutom aktier i andra svenska företag – SKF, Volvo, Bofors, ESAB m.fl. – för cirka 15 miljoner kronor. Dan-Axel Broström, koncernledaren sedan 1949, satt på 28 styrelseposter i banker, storföretag, försäkringsbolag. Familjen Broströms privata förmögenhet var det ingen som riktigt vågade gissa.

Det här var vad Lill-Axel skulle ta över.

Imperiets historia var sannsagan om den lille energiske bromsaren, faktorn och sedermera skepparen Axel Broström som 1865 köpte den vackra skutan Mathilda och sjutton år senare flyttade med hustru, fyra barn och kontoret på fickan till Göteborg. Där byggde han upp sitt rederi med flit, sparsamhet och, framför allt, insikt. För det var en ny tid som randades, en tid då allt var möjligt för den som var klok och djärv nog att se framåt, en brytningstid inom ekonomi och handel, konst och litteratur. Det var det moderna genombrottet då bankerna blev finanscentraler, bolagen aktiebolag och en lång rad av dagens storföretag grundades: LM Ericsson 1876, Alfa Laval 1878, Asea 1883.

Järnvägsnätet kom att förena avlägsna landsändar och förbilliga transporterna, städer blev storstäder, landsbygden började tömmas och de unga författarna och konstnärerna skildrade verkligheten som den var och inte som den borde vara. Samma år som Axel Broström anlände till Göteborg gav August Strindberg ut Det nya riket.

Kom ihåg far att det är på malmen Sveriges och världens industriella framtid beror. Därför är det också vår framtid som sjöfartsföretag. Malmen tar förmodligen aldrig slut, skrev sonen Dan Broström till sin far Axel när denne gav sig av till England för att köpa fartyg efter den överproduktionskris som drabbat sjöfarten i början av 1890-talet. Den lille energiske redaren köpte fartyg till vrakpriser av storrederier som förbyggt sig när tiderna var goda. Han lät frakta lappfältens järnmalm över världshaven, men också stenkol till Sverige, spannmål från Sydamerika till Nordamerika, krigsmaterial till boerkrigets Sydafrika. När sonen Dan Broström tog över 1905 var rederiet Sveriges största med 24 fartyg i sin ägo.

När han omkom i en bilolycka tjugo år senare hade han fogat två skeppsvarv och flera ångbåtslinjer för regelbunden passagerartrafik till vad som nu var en koncern. ”Sällan har ett dödsbud i fråga om en enskild man väckt en sådan förstämning som Dan Broströms bortgång”, hette det i en samtida skildring. ”Sorgen sträckte sig till hela landet och till alla samhällsklasser och hans frånfälle betydde en nära nog oersättlig förlust för hela vårt folk.” Sonen Dan-Axel hade fyllt tio när hans store Fader gick bort. (Det var det uttryck hans mor Ann-Ida och andra skulle använda i breven till arvtagaren.)

Under den förmyndarregering som installerades under hans uppväxttid konsoliderades koncernens ställning så att den vid tiden för hans övertagande betraktades som urberget självt, tryggheten förkroppsligad, ett företag som närmast liknade ett brukssamhälle, där patron stod förklarad i gudomligt sken och fackföreningar var onödiga eftersom företaget ombesörjde de anställdas väl och ve med bättre löner än på andra håll, pensionskassa, sjukfond, understödsfond och allt vad det nu var. Där fanns fotbollsklubb, bridgeklubb och golfklubb, där anordnades julfester och vårfester.

Broströms var en värld i den värld som regerades av konungen, socialdemokratin och Eisenhower. Varje dag klockan 17.00 avgick Amerikabåtarna från Masthuggskajen till musikkårens hurtiga marschmelodier; varven arbetade med fyllda orderböcker trots japanernas explosionsartade frammarsch; oljan hade ersatt malmen som den råvarubas på vilken väldet vilade. När Broströms hade stämma stod åtta svarta Cadillacs utanför huvudkontoret Broströmia vid Packhusplatsen och väntade på att få föra familjemedlemmarna till den traditionsenliga lunchen på Grand Hôtel. Först när Dan-Axel gifte om sig med den tjugotre år yngre Jane Anne Haycock, med artistnamnet Anabel Lee, som han träffat på en klubb i Londons Soho, kunde en spricka i fasaden skönjas. Bygget hade börjat murkna inifrån.

Vad som hänt?

För det första: hela denna släkt som betraktade koncernen som försörjningsinrättning men inte bidrog med annat än sin närvaro vid bolagsstämmorna, överdådiga födelsedagsfester vid Genèvesjön och kamelhårsulsterns införande i Sverige. Dan-Axels tre systrar hann med sammanlagt åtta män. (En av de senare skrev en bok, med titeln Pack i frack, om hur man svindlat redarfamiljen i fråga, men den hann inte ens till tryckeriet innan Broströms köpte manuskriptet och begravde det i tysthet.) Själv hann Dan-Axel med tre fruar.

För det andra: den direktörssjuka som fått fäste i koncernen och som gav upphov till talesättet att inom Broströms tillsatte man inte direktörer, de förökade sig likt amöbor medelst delning. När skriften till hundraårsjubileet skulle sammanställas – berättar Algot Mattsson i sin bok Huset Broström – måste redaktörerna mäta fotografierna enligt en exakt angiven mätskala, alltifrån Ann-Ida Broströms 240 kvadratcentimeter ner till de otaliga dotterbolagsdirektörernas 70 kvadratcentimeter. En stor del av de senare förde en drönartillvaro, var indelade i fraktioner som bekämpade varandra och invecklade i intriger som avsåg att ikullkasta den högsta makten.

För det tredje: den högsta makten bidrog till förmurkningen på sitt eget sätt. Dan-Axel Broström var, säger de som hade med honom att göra, en älskvärd man med en viss bildning som alltid, mot alla, direktörer såväl som springpojkar, uppträdde artigt och snarast blygt, aldrig betraktade någon med annat än en vänlig blick bakom de hornbågade glasögonen. Han kunde sjöfart, satte sig noga in i varje beslut, gick i detalj in i varje väsentligt ärende. Han var, kort sagt, en utmärkt företagsledare, en värdig efterträdare till sin store Fader. Det vill säga när han var nykter. De nyktra perioderna hade emellertid kommit att bli allt kortare, supperioderna längre och allt mer intensiva och till sist tenderade de att flyta ihop. Därtill kom det narkotikaberoende han utvecklat.

Hans äktenskap med Annabel Lee förbättrade inte saken. Hon var tjugotre år och enligt damtidningarna balettdansös till yrket, enligt herrtidningarna nakendansös. I den brittiska skandalpressen kallades hon hostess, värdinna, vilket den som varit på någon av de klubbar Annabel Lee arbetat på, vet innebörden av: från dörren och fram till baren och längs hela den långa bardisken simmar besökaren fram i ett hav av kvinnor mellan arton och trettio, med välsminkade ansikten, urringningar som inte lämnar mycket kvar åt fantasin och ögon som arbetar förtvivlat på att få kontakt med den presumtive kunden. Dessutom uppträder några av flickorna i den mer eller mindre lättklädda scenuppvisning som kallas show, och efter showen kommer de ner till gästerna vid borden och låter sig bjudas på Londons dyraste champagne. Annabel Lee hade en egen kapplöpningshäst när hon träffade Dan-Axel en kväll hösten 1959 och hade nyligen förklarat i en tidningsintervju att hennes favoritdryck var champagne.

– Man kan inte tjäna tillräckligt som kontorist för att sköta en bra häst ordentligt, sade hon enligt tidningen.

En av hennes yngre kollegor på klubben hette Christine Keeler och skulle bli uppmärksammad i ett annat sammanhang några år senare.

Äktenskapet mellan skeppsredaren och värdinnan blev en storm på öppet hav. I damtidningarna blev Annabella, som hon nu kallades, visserligen en Farah Dibas jämlike där hon poserade bredvid sin skymningsgrå Rolls Royce med inredning i valnöt och initialerna AB i röd skrift på de båda dörrarna eller dök upp i de mest överraskande (och kostsamma) kreationer på sjösättningar och premiärer, men i koncernens ledning slet man sitt hår i förtvivlan över att Broströms i svenska folkets ögon plötsligt blivit synonymt med tjafs som safirsobelpälsar, brillianthalsband, guldbadkar – inte med handel, sjöfart, skeppsbyggen. Folk visste allt om Annabellas senaste hårfärg och sena frukostvanor, för att inte tala om hennes heltidsanställda hundtrimmerska, men inte något om att det var Broströms som bekostade ett av tidens största och mest minnesvärda TV-nöjen: bärgningen av regalskeppet Wasa. Inom koncernledningen fasade man för att någon skulle skriva om det som blivit allt mer uppenbart: infernot inom äktenskapet och Dan-Axels färd mot botten.

Pressen kunde inte avstå från att publicera nyheten om Annabellas krasch med sin Rolls Royce, men lät bli att skriva om hur hon slagit en champagneflaska i huvudet på sin man så att han måste smygas in på ett privatsjukhus för att operera näsan. Man skrev inte heller om allt porslin som krossades i villan på Särö, inte om hur hon som bestraffning låste in Dan-Axel på toaletten, inte om hennes äventyr på egen hand. Man kunde dock inte undgå att skriva om hur sjöräddningen, mitt under förberedelserna för hundraårsjubileet, hittat Dan-Axel Broström i sin motorbåt, som han krockat mot en klippa, men de skrev inte varför han krockat. Vid hundraårsjubileet hade koncernen en chef som var oförmögen att ta sig till arbetet under allt längre perioder, vilket tvingade ledningen att skjuta på beslut, skrinlägga planer, vänta på att han skulle komma till sans igen. Han somnade mitt under sammanträden, måste bäras ut och in ur bilar och flygplan, lade in sig på privatkliniker och mentalsjukhus och gav sig av på rekreationsresor i sällskap med sin livmedikus. Vid det laget hade han övergivit sin ungdoms favoritdrinkar Singapore sling och Plenty punsch till förmån för ren vodka och whisky, helst serverade i dricksglas.

Den unge arvingen, redarprinsen Axel Dominic James Broström kom till världen mitt i denna nedgångens och fraktionsstridernas tid, önskad av ingen förutom sin mor. Dan-Axel Broström erkände honom aldrig som sin son.

– Annabella ska ha barn, som han sade till sin informationschef Algot Mattsson.

På den enda bild som finns publicerad på Dan-Axel och Lill-Axel tillsammans – Dan-Axel och Annabella på väg ut från BB med den nyfödde i en bärkorg mellan sig – ser han ut som om han helst skulle vilja släppa taget.

När Broströms två månader senare, i november 1965, firade sitt hundraårsjubileum i blötsnö och hård blåst hade koncernledningen till sist lyckats skilja dem åt. Fyra år senare sparkades Dan-Axel Broström som verkställande direktör, ytterligare fyra år senare tvingades han lämna koncernledningen. Innan sjuttiotalet ändade föll koncernen samman, på grund av både rötan inifrån och yttre faktorer som på sätt och vis liknade dem som bäddat för grundaren Axel Broströms genombrott hundra år tidigare: överproduktion av fartyg i spekulationssyfte; den här gången till följd av oljemarknadens snabba expansion och plötsliga sammanbrott. I dag har Broströms flyttat ut från både Broströmia och börsen. Man håller till på tredje våningen på Östra Hamngatan 7, äger ett fartyg, ägs av ABB. Familjen Broström har ingenting med företaget att göra.

Lill-Axel Broström fick inte mer än sin laglott, dvs. den minimisumma han enligt lag var berättigad till när Dan-Axel Broström avled i hjärtstillestånd 1976. Efter arvsskatten blev det ungefär 1 miljon kronor, som han tycks ha förvaltat väl. Axel Broström var ett namn inom Lloyd’s, vilket betyder att han hade minst 250 000 pund i kontanter eller aktier. Han ägde två, eventuellt tre lägenheter i Bath; enligt en mäklare i staden var en av dem värd cirka 250 000 pund, de andra cirka 80 000 pund vardera.

Annabella följde, tillsammans med sin man Gunnar Sjöstedt, efter sonen till Bath vid mitten av åttiotalet, men de verkar ha haft endast sporadisk kontakt. Axel lät dem bo i en av sina lägenheter men höll sig på sin kant. En kort tid efter självmordet tog Gunnar Sjöstedt sina golfklubbor och flyttade in i Axels lägenhet på 4 Park Street, med utsikt mot golfbanan Cotswold Way, medan Annabella bodde på annat håll under det att hon rustade upp den dyraste av lägenheterna, antagligen för att sälja den.

Axel hade fortsatt med universitetsstudier efter college, men håglöst och utan framgång, med allt större personliga problem, och till sist hade han hoppat av. Vid sin död hade han varit sysslolös i flera år. Enligt halvsystern Yasmine hade han flera gånger hotat att ta sitt liv.

Enligt poliskonstapel Andrew Marsh, som kom till lägenheten sedan Andrew Jones ringt polisen, var snitten i handlederna halvhjärtade.

ANDERS SUNDELIN, Ur ”Främlingen i Falun” utgiven av Ordfront 2002.

Anders Sundelin har skrivit en lång rad böcker. De finns alla på hans hemsida.