Erik Wijk senior

Erik Wijk 1930

Erik Wijk 1930

Farfar ägnade sig åt släktforskning. Fem tjocka ringpärmar har han låtit ge halvfransk läderinbindning med WIJKIANA i guldtryck på ryggen, numrerade I–V. Mycket flott. Där finns släktutredningar, avskrifter från kyrkböcker och andra dokument. Wijkarna själva går inte längre tillbaka än mitten av 1700-talet. Eftersomdessa urwijkar var enkla och fattiga finns inte mycket att hämta ens i det folkbokföringstokiga gamla Sverige. Men när Wijk blev rik på 1800-talet giftes en del förnämare släkter in som kan utredas i all oändlighet.

Mycket litet i dessa pärmar speglar någon substans – verkligt liv eller gärning – i de avlägsna släktingarnas öden, det handlar nästan uteslutande om att påvisa släktskapet. Födelse- och dödsdatum i släktled efter släktled. Intetsägande namn i långa banor. Där finns enstaka brev från mycket avlägsna släktingar som kort men artigt besvarar farfars förfrågningar om persondata för bortglömda men eventuellt gemensamma anförvanter. Oändliga korrespondenser med arkivarier fyller en stor del av pärmarnas innehåll.

Farfar var uppenbarligen stolt över dessa släktband utan innehåll.

Den sista pärmen – WIJKIANA V – är helt ägnad farfar själv. Där finns en del tidningsklipp, avskrifter av tal farfar höll i olika föreningar, förteckningar över de ordnar han erhållit från ett halvt dussin länder samt de kalligrafiskt konstfulla brev som medföljde dessa utmärkelser. Här finns brev från Folke Bernadotte med tack för farfars hjälp att låta Amerikabåtarna medverka i fångväxlingar mellan de allierade och Nazityskland.

Unge farfar drömde om att bli arkitekt. Rita och konstruera var en tidig och bestående passion. I pärmen finns seriösa planritningar på en villa, signerade av farfar 1926 då han var 20 år. Trotset han hyste mot pappa Bertils förväntningar på en affärsbana, och som han beskriver i åtskilliga brev till farmor, ledde ändå inte till någon arkitektutbildning. Han rättade in sig i faderns led. Eller blev jakten på en bättre friarposition avgörande? Kanske var passionen för farmor starkare än passionen för huskonstruktion.

Efter ett par år gick farfar ändå in i farmors familjeimperium, när han blev chef för det broströmska bolaget Nordisk Resebureau. Senare kom han med i Svenska Amerika Liniens styrelse och 1948 – ett par år före skilsmässan – blev han vd för SAL. De vackra vita atlantbåtarna var välkända inte bara i Sverige, det var hippt för filmstjärnor, politiker, affärsmän och dollarmiljonärer att åtminstone i ena riktningen i sakta och lyxig välmak ta sig över Atlanten. Över detta basade farfar under hela femtiotalet.

Jag har några gånger av en slump stött på människor som arbetade under farfar, på båtarna eller på huvudkontoret i Göteborg. De har alla uttryckt sympati, respekt, nästan beundran, för honom och det har inte känts som ren artighet. Jag tror det lyste om den epoken i stort – Sverige var oerhört framåt och självsäkert, ett föregångsland på många områden – och farfar var en lyckad man med fördelaktigt utseende som i högsta grad fångade upp denna glans. Hans passion för konstruktion och estetiska lösningar fick på köpet stort svängrum när nya båtar som skulle slå världen med häpnad omsorgsfullt planerades. På huvudkontoret kände han alla vid namn, även springpojkarna, och alla behandlades med respekt. Sverige var modernt och hyfsat demokratiskt.

Långt före inflationen i kändislistor blev farfar av en veckotidning korad till en av Sveriges tio mest välklädda män. Annars är det slående att det bara finns två ordentliga intervjuer med honom – det var ännu långt från vår tids medieexplosion.

Den första porträttintervjun är från Damernas Värld, nummer 29, 1954. Män som märks är vinjetten och Han gör allt för kvinnorna rubriken. Farfar poserar på en helsida med ena foten på en pollare som håller trossen till m/s Kungsholms mäktiga och smäckra vita stäv. Elegant skräddad kostym med perfekt vikt vit näsduk i bröstfickan och blicken rakt upp i skyn. En rolig intervju av Britt Schreiber-Hamdi, som det heter i ingressen.

Och visst fanns det på femtiotalet en skribentkvalitet, skrivarglädje och tålmodigt spaltutrymme ända in i den kolorerade veckopressen. Skribenten betonar först hur annorlunda Göteborg ter sig mot Stockholm. Ett främmande land, en självgod lokalpatriotism och en borgerlig livsstil som man trott gått i graven med gamle kung Oscar. Men så möter hon farfar:

Själv förfördes man framför allt av en herre, vars familjerötter utan tvekan gör honom till ett paradexemplar av den ovanliga art folkhemssvenskar, som kallas urgöteborgare. Personen i fråga skulle i Stockholm sannolikt omtalas såsom verkställande direktören i Svenska Amerikalinjen, herr Erik Wijk. I Göteborg är det kort och gott ”Wijken på SAL”.

Hon har haft svårt att få farfar gå med på en intervju, han glider undan, beklagar och avböjer gång på gång men till slut hittar reportern en ingång.

Den ömmaste punkten väger 23,000 ton och heter Kungsholm. När denna isvita havets drottning glider in i Göteborgs hamn, genomgår Erik Wijk och med honom så gott som alla de höga herrarna på SAL en förändring som en intervjuare icke nog kan välsigna. Ombord på Kungsholm blir de plötsligt alldeles talbara! Vågar man vara fräck nog att kalla en samling välskräddade, utomordentligt sobra herrar i den bästa delen av medelåldern för skrockande hönsmammor så är det faktiskt ordet, när dessa herrar gör sin traditionella översynsrunda av rederiets sistfödda.

Reportern skildrar en mycket entusiastisk arbetsgrupp i rederiledningen och farfar är helt besjälad av arbetet med att utveckla båtarna:

Han har mycket utpräglade idéer om inredningens komfort och elegans. Det märks på Kungsholm och i inte mindre grad på hotellet Park Avenue, som han också varit med om att föda fram. Damer, som upptäcker små specialhängare för de nytvättade nylontrosorna, blir rörda till tårar och tror att det måste stå en kvinde bak ham. Det kan också mycket väl hända och har förresten hänt att Erik Wijk vid en bättre middag plötsligt fått ett lätt drömmande uttryck i ögonen varpå han vänt sig till sin sköna bordsdam med följande fråga:

– Sover ni hellre på mjuk än hård madrass?

Farfar sägs lida av allt annat än storhetsvansinne, förfädernas titlar eller politiska ambitioner äger han inte. Men kläderna är viktiga och han håller diet för att slippa lägga ut eller kassera sina kostymer:

Han har nämligen en stor faiblesse för ”ingångna” kläder. I det fallet är han mycket engelsk i sin läggning. Och inte bara i det fallet. Lilla Londons herrar använder sig gärna av Stora Londons språk, och kryddar samtalet med eleganta smålustigheter som kunde ha förts av en lord Peter Wimsey i någon läderstol på Savile Club. I klädedräkten är de som sagt minst lika engelska och rör sig inom en mycket begränsad skala i färg och form, som tycks ha blivit ett ”must” för direktörerna på SAL. Det har ibland gått så långt att man ringt upp varann på morgonen för att höra vem som har vad på sig. Annars finns risken att alla kommer i samma kostym!

Umgänget på Särö och Onsala beskrivs som begränsat men trivsamt och – enkelt. Bara tre rätter men goda, med gott om tid och fina viner. Reportern lägger till att man även sysslar mindre med sin nästa än på många andra ställen, vilket kanske betyder att man skvallrar mindre men också att man inte gör några djupdykningar i varandras liv och leverne. En viss distans alltså, eller ytlighet, och reportern konstaterar avslutningsvis att farfar har det rätta lilla lyftet på ögonbrynet och leendet bakom det raffinerat långa cigarettmunstycket vet en hel del om fin ironi.

Att kalla denna höga direktör med förnäma släktingar för en typisk göteborgare – är originellt. Och att han beskriver sin välskräddade jakt- och seglartillvaro, med ständigt orörda pressveck på vita byxor, som uttryck för modesta krav – är inte mindre fyndigt.

Detta är farfars guldålder, han njuter enormt av att styra med de berömda vita båtarna och han trivs helt säkert i villan högst upp på Särö, med naturtomt och den nya mer tjusiga och roliga frun. Han är en skicklig och omtyckt chef.

Och barnen? Oklart. Men det var säkert mycket lättare, långt mer okomplicerat, att vara hängiven en detalj i utformningen av nästa fartygs lyxhytter jämfört med uppväxande människor av svårtolkat kött och pulserande blod.

När Svenska Dagbladet porträtterar farfar tre år senare, 15 december 1957, är tonen seriösare. Intervjun ingår i Gunnar Ungers serie Nya svenska herrar. På femtiotalet kunde man tala om ”herrar” utan ett spår av ironi. Intervjuerna ska skildra den nya ledargenerationen på olika områden av svenskt samhällsliv.

Man kan tänka sig vilken prestige det var att bli utvald. Samtidigt var det inte liktydigt med att odödligförklaras, av de övriga femton namnen känner jag bara igen två: Gunnar Sträng och farmors bror, Dan-Axel Broström. Fåfängan stor, allmänhetens uppmärksamhet kort.

Även denna intervju börjar med farfars yttre. Med inlevelse:

Kan ni tänka er Valentino utan hår? Då kan ni tänka er chefen för Svenska Amerika Linien, Erik Wijk. Men ändå inte riktigt. Det är inte bara så att Erik Wijks kala hjässa ger honom drag av tankfullhet, av intellektuell distinktion, som alldeles avviker från typen, framför allt har han helt andra sorts ögon. Han har inga nötbruna, sammetsmjuka, fuktvarma ögon – en ganska kalkylerande och ganska kylig blågrå blick räddar honom slutgiltigt från att hänföras till vad som med en numera obsolet term brukade kallas pigtjusarfacket.

Skribenten slutar inte karaktäristiken där, han fyller ut hela spalten:

Det hindrar inte att han är en charmör, en stor charmör. Hans älskvärda förbindlighet är den fulländade världsmannens och den blir knappast mindre angenäm, i varje fall inte mindre intressant, därför att den är så rutinerad att man tvekar om vad som är konst och vad som är natur. Det är överhuvudtaget intressant att samtala med Erik Wijk. Han har ett utomordentligt snabbt intellekt och en utomordentlig lätthet att formulera sina synpunkter på ett elegant och slående sätt, diplomatiskt men ändå personligt. Han ger ett intryck av intelligens, öppenhet, förtrolighet, nästan värme. Så får man syn på den blågrå blicken och kommer på sig med att undra om inte den överväldigande habiliteten döljer en rätt stor fond av hänsynslöshet.

Jag vet inte hur jag ska tolka Svenska Dagbladets öppna misstanke om hänsynslöshet. Det ska väl en del till för att offentligt porträttera någon på det viset, å andra sidan var detta i det halvmoderna patriarkala Affärssverige och egenskapen kunde kanske lika gärna uppfattas positivt.

Skribenten slätar över det hela med ett påstående om att det varken är fåfänga eller maktlystnad som är farfars drivkraft. Utan namnet, den wijkska traditionen. Eller helt enkelt – efter att ha dragit släktens meriter över två spalter: en önskan att vidmakthålla det wijkska namnets anseende i Göteborg, inte blott som en historisk utan som en aktuell realitet.

Intervjun handlar sedan mest om rederiernas problem med skattelagstiftningen – slopandet av den fria avskrivningsrätten har gjort det orimligt dyrt att förnya flottan, menar farfar. Han hoppas att regeringen inser de fördelar, särskilt för den svenska exportindustrien, som mindre betungande skatter och fria avskrivningar skulle skapa genom att göra det möjligt för Amerika Linien att förbättra sin ställning inom den internationella rederinäringen.

Det är samma visa i dag. När storföretagen kammar hem och fördelar sina vinster är det en intern sak för aktieägarna, men när det går dåligt eller stora investeringar måste göras – då bjuds staten in och förväntas bistå med stora belopp, till det allmännas bästa.

Erik Wijk

Erik Wijk till rors

Avslutningsvis avrundas hyllningsporträttet med lämpligt privatliv.

– Jag seglar så smått på sommaren, jagar så smått på hösten, läser en och annan bok och särskilt gärna historiska böcker. Man får impulser för framtiden av att lära känna det förflutna. Och så ritar jag förstås. Det kanske är den fritidssysselsättning som fängslar mig mest. Jag ritar hus, båtar, inredningar…

Intervjuaren överlämnar Erik Wijk åt hans ritningar, antingen de nu gäller en ny hyttinredning eller Amerika Liniens, kanske Broström-koncernens, framtid.

Artikelns försiktiga antydan om att farfar kanske tar över rodret för hela koncernen vet jag inte mycket om.

Men Dan-Axel Broström, koncernledare och farmors lillebror, var ett växande bekymmer för familjen.

Han beskrivs som kompetent och ibland rent briljant, men han hade problem med drickandet och kunde ofta utebli, i långa perioder och utan förvarning, vid möten och tillställningar. Han sågs ofta på Göteborgs nattklubbar och blir, om inte förr, ett ständigt löpsedelsnamn när han förlovar och gifter sig med en engelsk nattklubbsdansös han råkat på i London. Annabella – blonderad, bystig och sminkad som en slarvig Elizabeth Taylor – överöses med pälsar och juveler. Hon krockar med lyxbilen Dan-Axel just gett henne, hon uttalar sig oblygt i alla sammanhang, stjäl all uppmärksamhet på fartygsdopen och allting hon gör sprids direkt ut av en lysten kvällspress.

Familjens lojalitet med sonen, brodern och den sedan födseln självskrivne ledaren var förstås stor men hans ständiga frånfall och skandalösa privatliv gjorde ingen glad. Den enda i familjen som lär ha accepterat Annabella var modern Ann-Ida, hon var självtillräcklig och excentrisk nog för sånt.

Affären med Annabella blev inte Dan-Axels fall – den blev min farfars fall. Det spreds rykten om att det var han som läckt till pressen och satt igång skriverierna om den skandalösa romansen. Det låter långsökt eftersom det var engelska tidningar som först skrev om den och det i alla händelser bara var en tidsfråga innan en svensk skeppsredares seriösa förälskelse i en engelsk nakendansös blev omskrivet i vår skvallerpress.

Algot Mattsson var i decennier informationschef på Broströms. Efter pensionen gav han 1980 ut en bok, Huset Broström, som initierat skildrade intrigerna inom familjen och företaget. Det kan tyckas vara en underhuggares raffinerade hämnd, att respektlöst blotta sina forna chefer och offentligt dra ned byxorna på dem. Samtidigt var Mattsson ingen liten springpojke, det framgår att han skickligt vinner de olika rivaliserande chefernas förtroenden och själv blir en maktfaktor. Han kan ha haft sin egen agenda, var även moderat kommunpolitiker, som han i efterhand vill rättfärdiga. Mattsson skildrar det hela som en ren maktkamp om företagets ledning – mellan farfar och Dan-Axel. Men ingenting sägs om familjens totala kontroll och hur utsiktslöst det vore för någon utomstående att på allvar utmana deras åttioprocentiga ägarmajoritet.

Farfar var 54 år gammal, som företagsledare antagligen på höjden av förmåga med normalt minst tio skörderika år framför sig. Hans plötsliga fall blir den enda period i hans liv som han själv beskriver. 28 handskrivna A4-sidor i en billig plastpärm, som kontrast till guldsnittet och lädret i hans ordinarie minnesalbum. Han rubricerar:

Minnesanteckningar kring Tirfings stämma torsdagen 15 Dec. 1960. kl. 12 i Broströmia.

Två dagar före stämman får farfar veta att han inte kommer bli omvald till Tirfings, moderföretagets, styrelse, där han suttit i tjugo år och som är avgörande för att han som direktör för Amerikalinjen ska ha inflytande i strategiska beslut.

Farfar antecknar:

Meddelandet kom som en fullständig chock och utan någon förvarning. Första reaktionen var att omedelbart återvända till Gbg och försöka få en förklaring till denna minst sagt brutala aktion.

Men plikter i Stockholm hindrar farfar från att resa. Han jagar i stället febrilt per telefon efter närmare besked. Av en styrelsemedlem får han veta att denne blivit påringd av DAB (Dan-Axel Broström) som meddelat honom att jag icke skulle väljas om och att anledningen bl.a. var att jag skulle stått bakom tidningsorkanen om DAB och Miss Lee (Annabella). Lindbergs kommentarer var mycket vänliga och förstående men jag kunde förstå att intet var att göra då majoritet för beslutet fanns.

Farfar vet att Dan-Axel är i Stockholm och resten av anteckningarna består till stor del av hur farfar förgäves söker DAB – på arbetet eller i bostaden – och ständigt med samma svar: icke anträffbar.

Dan-Axel Broström var hans svåger i två decennier och hade förblivit hans nära kollega i många år.

Även om Dan-Axel var högste chef och ägare var de också umgängesbröder i en liten klick direktörsadel kring de stora rederierna i Göteborg. Nu får farfar inte ens tag i honom. DAB ansåg honom inte värdig en förklaring eller förvarning.

Vad gäller iscensättandet av skandalartiklarna kallar farfar det hela för en fantastisk beskyllning och hoppas kunna övertyga de berörda att han icke haft något som helst att skaffa med de fördömda tidningsartiklarna.

Dagen efter beskedet består av viktiga möten med redarnas försäkringsförening och då dyker DAB upp och hälsade på mig som ingenting hänt. Farfar hade sin baneman tätt intill sig hela dagen utan att kunna ta upp saken eller på något vis försvara sig. DAB gick när sista punkten på föredragningslistan kom upp. Ingen möjlighet till kontakt.

När farfar senare på dagen får en oväntad chans att tala enskilt med Dan-Axel – tar han inte chansen. Så här beskriver han det:

Begav mig till Bromma vid halv sjutiden för att äta middag medan jag väntade för att ta kvällsflyget till Gbg. På flygplatsrestauranten satt DAB och Miss Lee och åt men såg mig tydligen icke. De flög med samma plan till Gbg, chaufför Nilsson mötte med den nya Bentleyn som körde om mig vid Hovås.

Det är rörande att farfar beskriver det som att Dan-Axel inte ser honom, varken på samma restaurant eller samma inrikesplan. Farfar låtsas inte om att han själv kunde gå fram och tala med sin vän-kollega-antagonist. Det är som att hans självförtroende inte når upp till det. Ilskan och viljan till upprättelse ger vika så fort chefen och ägaren finns där i egen hög person. Även direktörer kan tvingas knyta näven i fickan.

Eller är det framgångsmannens ovana vid motgångar? Rädsla för bristen på framgång? Rädsla förkonflikt, för verkligt allvar? När livet krackelerar. Han förlamas när det går illa för honom själv precis som han förlamades när hans kärestas pappa gick bort och precis som han ska komma att förlamas när hans egen son faller ur ramen.

Farfar frågar sig oupphörligt vem eller vilka som varit drivande i komplotten mot honom. Först är han övertygad om att min farmor ligger bakom men tänker sedan att det vore illojalt mot brodern Dan-Axel att betona den skandalösa romansen med Annabella för att komma åt farfar. Det måste vara någon som vill skada dem båda som ligger bakom.

Snart ser farfar förrädare i varje vän:

Ganska otrevlig känsla att nu få konfirmerat vad jag länge känt: att min närmaste man i bolaget gör vad han kan för att stjälpa mig i stället för att hjälpa mig.

Om en annan noterar han:

Göran är bra förtjust över att jag åker iväg – gör inget för att hjälpa men tydligen en hel del för att stjälpa. Fy tusan. Vilken ynkedom han är.

Om en tredje:

Kanske var han nästan överdrivet entusiastisk. Men är han verkligen en så god skådespelare?

Ett tag har han två huvudmisstänkta:

Den förre vill säkert få min plats som v.d. i SAL men jag har svårt tro att han är intelligent nog för att planera en så djävulsk kupp. Däremot passar alla bitar skrämmande väl på Kristian. Begåvad, ärelysten och hänsynslös – extremt cynisk.

Han ser hur han förlorar alla tidigare bundsförvanter:

Idag tror jag icke att något stöd är att räkna på varken från KRB eller E.L. Bäst utgå från att jag nu står helt ensam. Mina chanser för anständig uppgörelse bedömer jag som små.

Alla storägare är någon gång föremål för farfars misstankar, även de som han har påståtts samarbeta med för att själv överta all makt:

Enskilda och Wallenbergarna är nog bakom planeringen.

Det farfar drabbas av dessa dagar går knappast att beskriva som annat än förföljelsemani, paranoia. Ingen är skyddad mot det om pressen och besvikelsen blir för stor. Man är inte paranoid, man blir det.

En herrmiddag som farfar ordnar på Berghem – Särövillan han fick behålla efter skilsmässan – beskriver han som rent förödmjukande och summerar den som nästan fiasko. Det har gått två månader sedan farfar petades ur moderbolagets styrelse.

Flera chefskollegor är där, även Dan-Axel. En god vän, Erik Lund, som jag bjudit alldeles särskilt för att han skulle backa upp mig gjorde ganska grundligt tvärtom. Vännens tacktal var kort och nästan ovänligt då han bl.a. låtsades att han glömt namnet på vårt hem – han fick hjälp av Göran som taktlöst föreslog det kunde kallas för Bergholk.

Jag får intryck av en skakad man som blivit överkänslig och lätt förvirrat drar hastiga slutsatser: Tyvärr kunde jag nu def. avskriva Lund som vän att lita på och beredd hjälpa mig.

Mest uppmärksamhet av farfar under middagen får inte oväntat Dan-Axel:

DAB var i rysligt dålig form. Någon som hette Lindberg kom upp med piller eller någon medicin och DAB försvann för en stund på dass och återkom något mindre darrig. Flickorna som serverade var alldeles chockade. Han kunde inte ens servera sig själv utan att spilla eller drälla. Efter middagen askade han både direkt på bord eller på mattan och verkade sorgligt darrig.

Under tre månader noterar farfar dagligen och stundligen var Dan-Axel befinner sig, hans förehavanden och uppträdande. Han blir som besatt av DAB.

DAB normal och ej rusig.

DAB verkade normal men ser förfärligt ”tagen” ut.

DAB ganska flåsig och överdrivet vänlig.

Farfars höga position till trots är det som att Dan-Axels uppträdande väcker en känsla av klassorättvisa. Och den är förstås skräckblandad, som hos alla vars levnadsvillkor helt eller delvis är föremål för en annan människas ägande. Dan-Axel må ha varit kompetent, när han var i form, men han är tio år yngre än farfar och möten blir ständigt inställda eller uppskjutna, viktiga representativa tillfällen föremål för genans, eftersom den stora direktören och ägaren inte mår bra eller kunnat hantera sitt drickande.

Farfar fylls av ett relativt klasshat mot den överprivilegierade och hans later. Att Dan-Axel grundar sig ett rykte som kvinnokarl, ständigt omgiven av juvel- och pälsprydda skönheter som fastnar på pressfotografernas plåtar, trots att han inte ens ser hälften så bra ut som farfar, gör kanske inte saken lättare för min fåfänge farfar.

Han noterar skvaller i tredje hand om att chauffören kör ut Bentleyn till Dan-Axels bostad på Särö tidigt om morgonen och ofta får vänta till fyra på eftermiddagen då Dan-Axel behagar fara in till arbetet för ett tvåtimmarspass, sedan återvända till Särövillan för att byta om innan han åter far in till stan för sina kvälls- och nattövningar på krogen.

Minnesanteckningarna upphör i och med att farfar och Dan-Axel äntligen möts utan att någon annan är närvarande:

Han verkade normal men något forcerad. Vårt första samtal på tu man hand sedan förra året – före stämman i Tirfing. Hade väntat mig något av en förklaring från DAB. Inte ett ord.

Och farfar vågade inte föra saken på tal. Rädd förstås, rädd för makten men också för att brytaprotokollet. Väluppfostrad. Det finns också en fanatisk enögdhet inbakad i detta – han betonar hela tiden att andra inte tar upp saker han själv säger sig vilja prata om. Att det lika mycket är han som inte tar upp saken ser han inte.

Jag tror att vi alla kan känna igen hur man som förorättad och sårad får en obalans i uppfattningen av sitt eget beteende jämfört med andras. Vi kan alla drivas in i en störning.

Även om minnesanteckningarna från farfars avsättning hamnade vid sidan om i en plastpärm, präglas även hans tjusiga WIJKIANA V – med klipp, ordensbrev och betyg från hans fina karriär – av bitterhet eftersom han längst fram satt in en prydligt handskriven lista över orättvisor han drabbats av.

Den handlar enbart om avsättningen och de följande degraderingarna. Det svikna löftet om att behålla sina positioner mot att farmor fick alla aktier vid skilsmässan står överst av allt. Resten handlar om utfrysning och omyndigförklaring i olika styrelse- och mötessammanhang. Han har suttit i olika ledningsgrupper – som aldrig kallas till möten. Besluten fattas av andra, utan hans vetskap.

Farfar låter till syvende och sist livet utmynna i känslan av att han – den stolte wijken, skicklig, älskvärd och elegant – utan egen förskyllan degraderats av den rika familjen utan att kunna göra någonting åt det. En stilig men maktlös direktör.

Min pappa var 26 år gammal då farfar föll.

Ett kapitel ur Erik Wijk: Allt vi här drömma om (Förlaget Atlas, 2009) s. 82-93.