Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

mars 2015

Fallenius & Lefflers AB

Ivar Fallenius startade 1891 en speditionsagentur i ett rum på Drottninggatan i Göteborg, men flyttade redan samma år till en tvårummare på Skeppsbron 1. Efterföljande år gick Leopold Leffler Jr in som kompanjon, varvid företaget bytte namn till Fallenius & Leffler. 1893 lämnade Leffler företaget, men företagsnamnet behölls:

Redan hösten 1893 upplöstes emellertid kompanjonskapet, och F. fortsatte rörelsen ensam. Med hjälp av några goda vänner ombildades firman till aktiebolag 1908 (kapital 60 000 kr.). Själv stod F. alltjämt i spetsen för företaget som verkställande direktör och var från slutet av 1940-talet också styrelseordförande. Som närmaste män hade F. från 1897 konsul Ture Jonsson (d. 1923), direktör Philip Bourn 1905—41 och från 1919 direktör Ivar Ahlstrin. Redan från början koncentrerade F. sig på speditionsverksamheten, och företaget växte från en blygsam början ut till en av de mera omfattande transport- och speditionsorganisationerna i landet. Firman ordnade såväl lokala omlastningsuppgifter som transportuppdrag över snart sagt hela världen. Småningom öppnades avdelningskontor i Stockholm, Malmö, Hälsingborg, Trelleborg, Borås, Eskilstuna och Norrköping. För lagring av massgods och styckegods har bolaget uppfört moderna magasin och lagerlokaler. För att rationalisera och effektivisera de stora spannmålsomlaslningarna inköpte F:s företag redan 1918 Sveriges enda flytande spannmålselevator (en s. k. skopelevator, monterad på en flytande pråm och försedd med apparatur för automatisk vägning av den lossade spannmålen). Senare har denna ersatts av den enda i Sverige befintliga s. k. redler-anläggningen av schweizisk tillverkning. Medan lossningskapaciteten för skopelevatorn var omkr. 30 ton i timmen, sker lossning med redler-anläggningen med en kapacitet av 160 ton i timmen.

Omlastningsfrågorna medförde, att F. började intressera sig för transporter av olika slag. Redan på 1890-talet hade firman ett par linjeagenturer, dock utan större omfattning. När Rederi a.-b. Nordstjernan 1904 startade Johnson-linjen, blev Fallenius & Leffler dess representant i Göteborg. Johnson-linjens storartade utveckling medförde en motsvarande utvidgning för F:s firma. En stor del av firmans personal fick småningom specialisera sig på de med agenturen förenade arbetsuppgifterna, såsom bokning av last och passagerare för de olika linjerna till La Plata, Mellanamerika samt Nord-och Sydpacific, liksom med fartygens klarering och expedition. Inrikes igångsatte F. före 1920 kanaltrafik mellan Göteborg och hamnarna i Vänern samt kanalvägen till Stockholm, men denna trafik nedlades 1923 efter avtal med Ångfartygs a.-b. Göta kanal och med delta samseglande rederier. Under namn av Fallenius-linjen bedrevs en omfattande kusttrafik mellan Göteborg, Stockholm och norrlandshamnar, med höjdpunkt 1926— 27, då ett 30-tal båtar här sysselsattes. Redan 1918 startade F. en reguljär godslinje Göteborg—Århus, först med ett norskt fartyg. Fallenius-linjen utvidgades 1930 till att omfatta även Ålborg; tre svenska båtar insattes på denna linje.

F:s bolag bedrev även en omfattande befraktningsverksamhet av tramptonnage. På bolagets olika klareringsavdelningar klarerades årligen fartyg på omkr. 3,5 miljoner ton d. w., från de minsta frakt-skutor till de största valkokerier. Kusttrafiken upphörde F. alldeles med 1937, bl. a. på grund av järnvägens konkurrens. I stället lät F. bolaget specialisera sig på lastbilstrafik, den s. k. fjärrtrafiken. År 1928 inköptes därför ett lastbilsföretag i Göteborg för trafik mellan Göteborg och Stockholm. Trafiken överläts på ett dotterbolag, Fallenius godstrafik a.-b., under direktör I. Ahlstrin. Denna gren av verksamheten har sedan ytterligare utvecklats och omändrats.

1942 köpte Lastbilscentralernas Riksförbund (LCR) 50% av aktierna i Fallenius Godstrafik AB som 1944 bytte namn till AB Godstrafik och Bilspedition (GBS). 1953 tog Lastbilscentralernas Riksförbund över den andel Fallenius & Lefflers AB ägde i AB Godstrafik & Bilspedition. Bilspeditions Transportörförening, en intresseförening för företagets transportörer, grundades 1957 och gick 1964 in som delägare via Bilspeditions Transportörer AB.. Senare skulle en del av aktierna i AB Godstrafik & Bilspedition återigen säljas till diverse åkeriföretag.

1970 slogs Fallenius & Lefflers AB, AB Nordisk Transport & Spedition, AB Skandiatransport  och Transportkompaniet ihop till ett företag. Moderbolag i den nya koncernen blev ett nytt företag, Scansped AB, Transportkompaniet blev dotterbolag till Fallenius & Lefflers medan de tre andra aktiebolagen blev dotterbolag till Scansped. AB Nordisk Transport hade för sin del grundats av Louis Hanell i Trelleborg år 1919, AB Skandiatransport av Nils Flyckt i Trelleborg och Transportkompaniet hade grundats 1918 av major J. Lindnér genom övertagande av Stockholms Expressbyrå, Göteborgs  Expeditionsbyrå samt Malmö Förenade Stuveri AB.

Ägare till Scansped år 1972 var Nils Flyckt med 39,7% av aktierna, Lars Hannell med 19,9%, Fallenius Speditions AB & Co KB med 17,2%och familjen Carstam med 19,8%. Via AB Skandiatransport var Scansped också tredje största ägare i AB Godstrafik & Bilspedition med 17,8% av rösterna i företaget. Större var Bilspedition Transportörer AB med 26 % av rösterna och Svenska Åkeriförbundet med 29,2 % av rösterna direkt och indirekt. Dessutom ägde Scansped via dotterbolagen  18,8% i AB Scanfreight och 75% i Förenade Godsterminaler AB.  1985 köptes Scansped av Bilspedition AB (tidigare AB Godstrafik & Bilspedition).

Idag heter Bilspedition Schenker och är tyskägt efter en kraftig expansion på 1980-talet och sedan styckning och avveckling på 1990-talet:

1980-talet var ett expansivt decennium där flera företag förvärvades: Wilsongruppen (1983), delägarskap i norska Linjegods (1984), Scansped inklusive det tidigare moderbolaget Fallenius & Leffler (1985), Cool Carriers (1987), Gorthon Lines (1988), Transatlantic (1988), ACL (1988) och en större aktiepost i Uddevalla Shipping (senare Frontline). 1986 köptes hälften av aktierna i finansbolaget Infina, vilket senare fusionerades med Independent. Tillsammans med Philipsons bildades fastighetsbolaget Coronado 1986.

Bilspedition börsintroducerades 1984 på Stockholmsbörsen och året efter på börserna i Köpenhamn och Oslo.

1990 förvärvades hälften av aktierna i Linjeflyg och 1991 finska Speditor, samtidigt som Gorthon Lines såldes till Bylock & Nordsjöfrakt (1990). Det europeiska nätverket fortsatte att byggas ut genom köp av tyska Nellen & Quack, delägarskap i italienska Castelletti och satsningar i Polen. 1992 startades verksamhet med inrikes postorderpaket i Sverige under namnet Privpak.

Till följd av finanskrisen och en förlust 1992 på 1,3 miljarder kronor avyttrades all verksamhet utanför kärnverksamheten: Coronado (1991), Independent (1991), Linjeflyg (1992), Svenska Orient Linien (1993), större delen av innehavet i Bylock & Nordsjöfrakt (1993-1994) och resterande del 1996, avveckling av Rederi AB Transatlantic (1993), hälften av aktierna i Cool Carriers (1994-1995) och ACL (minskad ägarandel genom nyemission 1994 och försäljning av resterande del 1996/1997).

Bilspedition bytte 1996 namn till BTL – Bilspedition Transport & Logistics och förvärvade samma år finska Houlintakeskus av Finnlines. Genom en nyemission blev Finnlines BTL:s största delägare. Finnlines sålde året efter BTL till tyska Stinnes och 1998 gick BTL samman med Schenker under namnet Schenker-BTL.

1999 förvärvade Stinnes resterande aktier i BTL och aktien avnoterades från börsen.

Advertisements

Ivar Fallenius

Endast för medlemmar

Per Gustaf Blidberg

Per Gustaf (Pege) Blidberg, född 11 juli 1889 i Göteborg, död 7 januari 1969 i Lund, var en svensk väg- och vattenbyggnadsingenjör. Han var son till Figge Blidberg och styvfar till Ove Blidberg.

Efter studentexamen i Göteborg 1907 utexaminerades Blidberg från Kungliga Tekniska högskolan 1911 och avlade reservofficersexamen 1913. Han var kontrollingenjör för vatten- och avloppsanläggningar i Ulricehamn 1913–14, underingenjör vid byggnadskontoret i Örebro 1914–16, arbetschef vid gatuförvaltningen i Göteborg 1916–29, arbetschef vid vattenverket i Göteborg 1929–35 och vattenverkschef där 1935–63.

Blidberg blev underlöjtnant i Fortifikationens reserv 1913, löjtnant i Väg- och vattenbyggnadskåren 1917, kapten 1925, major 1941 och överstelöjtnant 1951. Han var inspektör för Göteborgs krematorium 1920–49, kassaförvaltare för Internationella eldbegängelseutställningen i Göteborg 1923, ordförande för Göteborgsavdelningen av Svenska Eldbegängelseföreningen 1936–59 (hedersledamot), ledamot av centralstyrelsen 1941–53, dess vice ordförande 1953–58 (hedersledamot), ledamot av redaktionskommittén för tidskriften Ignis 1929–59 och dess ordförande 1953–59.

Blidberg var ordförande i Tekniska samfundets i Göteborg avdelning V 1931–33, Svenska kommunaltekniska föreningens valnämnd 1945–49, deputerad i Ränte- och kapitalförsäkringsanstalten i Göteborg 1935–54 samt styrelseledamot i Allmänna pensions- och änkekassan i Göteborg 1944–55. Han var kommissarie för Internationella stadsbyggnadsutställningen i Göteborg 1923.

Text från Wikipedia

Figge Blidberg

Figge BlidbergPeter Johan Fredrik (Figge) Blidberg, född 22 oktober 1859 i Göteborgs Kristine församling i Göteborg, död i Örgryte församling där 20 maj 1929, var en svensk väg- och vattenbyggnadsingenjör.

Figge Blidberg var son till handlanden Fredrik Blidberg och Nicoline Winberg. Han gifte sig den 18 oktober 1888 med Brita Leffler (1861–1933), dotter till handlanden Leopold Leffler och Rosa Leffler, född Wahlberg. De hade sönerna Per Gustaf Blidberg (1889-1969) och Nils Johan Blidberg (1890–1935), båda civilingenjörer- Hans bror Carl Blidberg (1867-1944) var direktör och ledamot av Göteborgs stadsfullmäktige 1905-12.

Efter mogenhetsexamen 1877 blev Blidberg elev vid Kungliga Tekniska högskolans avdelning för väg- och vattenbyggnadskonst samma år och avlade avgångsexamen 1881. Han var elev vid Varberg–Borås järnvägsbyggnad på somrarna 1878–1880, vid Statens järnvägsbyggnader 1881 och 1882–1883, ritare hos professor Magnus Isæus 1881–1882 samt nivellör vid statsbanorna Bräcke–Sollefteå och Sundsvall–Torpshammar 1882–1886.

Blidberg återvände därefter till Göteborg, där han började arbeta för staden den 1 maj 1886[2], först som arbetschef vid gatu- och vägförvaltningen till 1887 och från 1888 som avdelningschef där. Han var också lärare i väg- och vattenbyggnadskonst vid Chalmers tekniska läroanstalt 1894–1906. Han blev tillfällig chef för Göteborgs spårvägar den 1 januari 1900 när staden tog över driften av dessa och innehade denna tjänst fram till den 30 september samma år när en ordinarie chef kunde tillträda.

Han blev Göteborgs stads byggnadschef den 30 juli 1906, en tjänst som han innehade till pensionen den 31 december 1925.

Figge Blidberg var 1902 en av stiftarna av Svenska kommunaltekniska föreningen och var styrelseledamot där till 1921, då han blev hedersledamot. Han var ledamot av styrelsen för Chalmersska institutet och i dess byggnadskommitté. Han satt i fem olika styrelser i Göteborg, varav byggnadsstyrelsen i 15 år och spårvägsstyrelsen i sju år.

Text från Wikipedia.

Pontus Fürstenberg

Pontus Fürstenberg

Pontus Fürstenberg, målat av Ernst Josephson.

Pontus Fürstenberg, född 5 oktober 1827 i Göteborg, död 10 april 1902 i Göteborg, var en svensk konstsamlare och mecenat. Han gifte sig med Göthilda Magnus (1837-1901), dotter till grosshandlare Eduard Magnus och Rachel Jacobsson. Fürstenberg donerade sina samlingar till konstavdelningen på Göteborgs museum, vilka senare sammanställdes i det Fürstenbergska galleriet på Göteborgs Konstmuseum.

Fürstenbergs farfar Abraham Levin kom till Stockholm från Tyskland i början av 1800-talet, och beviljades som en av de tidigaste judiska invandrarna rätten att bosätta sig i Stockholm, Göteborg eller Norrköping. Namnet Fürstenberg togs av hans son Levy Fürstenberg, efter släktens hemstad i Mecklenburg. På 1830-talet flyttade han till Göteborg och gifte sig med Rosa Warburg. Levy ägde textilfirman L. Fürstenberg & Co, vilket gav familjen en god ekonomi. Firman sysselsatte även fångar från det närbelägna Spinnhuset, alldeles vid landeriet Fredriksdal (senare Oscarsdal).

Fürstenbergs skolresultat var svaga eller medelmåttiga och räckte för att han kunde läsa vidare på Handelsinstitutet. Som 26-åring blev han delägare i faderns textilföretag, åren 1853-1881. Fürstenberg fick burskap som handlande i Göteborg 1860. En bit ifrån Fürstenbergs företag bodde den förmögna familjen Magnus. Familjerna Fürstenberg och Magnus umgicks mycket och Pontus Fürstenberg lärde känna familjen Magnus enda dotter, Göthilda Magnus, som senare skulle bli hans fru. Oscarsdal revs år 1912.

Fürstenberg engagerade sig i det kommunala politiska livet och utsågs till ledamot av stadsfullmäktige 1 januari 1869 till 5 oktober 1869, samt 8 december 1869-1890. Han var också aktiv i många företag och var ledamot av styrelsen för: Brand- och Livförsäkrings AB Svea, Återförsäkrings AB Astrea, Västergötlands-Göteborgs Järnvägs AB, Göteborgs Sparbank och Göteborgs Trädgårdsförening, Göteborgs museum 1883-1902. Han var även vice ordförande i Göteborgs fornminnesförening, ledamot av Handels- och sjöfartsnämnden 1873-1884, ordförande i Merkantila föreningen.

Fürstenberg blev filosofie hedersdoktor i Lund 1900 och valdes 1898 in i Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg.

På 1860-talet började Fürstenberg intressera sig för konst. Det var då hans karriär som konstsamlare och konstmecenat tog fart. Detta förde med sig stor framgång för många svenska konstnärer i Sverige och utomlands. Det var också grunden till den största och mest betydelsefulla privata konstsamlingen i Sverige vid slutet av 1800-talet.

Den intensiva utvecklingen startade när Fürstenberg gifte sig med Göthilda Magnus i Göteborgs synagoga den 31 maj 1880. Fürstenberg hade länge varit förälskad i henne men de förbjöds att umgås av Göthildas far, den stormrike bank- och affärsmannen Eduard Magnus. Denne ansåg att hans rika dotter inte skulle umgås med en puckelryggad och tio år äldre man, vilket Fürstenberg var. Dessutom tyckte Magnus att Fürstenbergs familjeförmögenhet var för liten. Men Göthilda och Pontus träffades ändå i smyg. När Eduard Magnus avled 1879 efterlämnade han en förmögenhet på 3,5 miljoner kronor, och nu kunde de äntligen flytta ihop.

Giftermålet innebar en stor förändring i Fürstenbergs liv. Eftersom han gifte sig med en av Göteborgs rikaste arvtagerskor kunde han lämna sitt arbete som grossist för att ägna resten av sitt liv åt sitt största intresse, konsten. Pontus och Göthilda Fürstenberg inredde ett vackert hem på Södra Hamngatan 2, i Brunnsparken, mitt i Göteborg, vad som senare fick heta Fürstenbergska Palatset och från 1907 Palace Hotel (invigt 28 oktober) Fürstenberg startade en konstsamlingsverksamhet i sitt eget hus, med flera miljoner kronor som grund. Tack vare hustruns enorma förmögenhet kunde han med detta utveckla ett mecenatskap för flera lovande konstnärer.

Från början visste inte Fürstenberg mycket om konst, utan tyckte helt enkelt att konst var vackert. Hans fyra första tavlor till samlingen fick han hjälp av en bekant arkitekt, med att köpa. Hans egna kunskaper om konst ökade efterhand. Men den tändande gnistan kom trots allt i under den skandinaviska konstutställningen i Göteborg 1881. Där knöt han kontakter och fick upp ögonen för en rad unga svenska konstbegåvningar.

Pontus Fürstenberg bekostade konsttalangernas utveckling på flera sätt. Förutom husrum, mat, kläder och konstmaterial betalade han studieresor och utbildningar. Flera av de unga fick till exempel åka till Paris för att studera och om någon hade en skuld så kunde Fürstenberg betala den. Det hände också ofta att Fürstenberg fick tiggarbrev av dem när de behövde pengar. Som tack för allt stöd fick Fürstenberg målningar och andra konstverk. Utan Fürstenbergs direkta och indirekta ekonomiska stöd hade antagligen dåtida och ännu väl kända konstnärer som Carl Larsson, Ernst Josephson, Olof Sager-Nelson, Christian Eriksson och Anders Zorn aldrig kunnat ägna sig så helhjärtat åt sin konst, som nu blev fallet. Han förstod till exempel att bästa sättet att hjälpa Christian Eriksson var att alltid hålla honom sysselsatt med beställningar.

1883 besökte Pontus Fürstenberg i sällskap med Ernst Josephson den stora konstutställningen i Köpenhamn. Där fick Fürstenberg chansen att uppleva några släktingars privata konstsamlingar. De imponerade på honom och när Fürstenberg kom hem, föddes tankarna om vad som skulle bli hans livsverk, det Fürstenbergska galleriet.

Fürstenberg ville pryda sitt hem med konst. Det skulle byggas ut ett galleri på hans palats i Brunnsparken där konsten skulle vara samlad, en samlingsplats för kulturen.

Ett år senare besökte makarna Paris. Fürstenberg köpte konst för 34 000 kronor och reste hem med en hel låda högklassiga målningar att dekorera galleriet med. Väl hemma igen satte arbetet igång. Mode- och inredningsarkitekten Adrian C. Peterson fick i uppgift att förvandla övervåningen i Fürstenbergs palats till ett privat museum. Per Hasselberg smyckade med takfris och skulpturer medan våningen inreddes med takfönster och fick elektricitet, något som ansågs luxuöst under den här tiden.

1885 öppnades Fürstenbergska galleriet för allmänheten och Fürstenberg var nu på allvar etablerad som en känd person inom kulturen. Men Fürstenberg ville fortsätta att delta i Göteborgs konstliv på andra sätt också. Han deltog som engagerad medlem i Göteborgs konstmuseums inköpsnämnd och som ordförande i stadens konstförening. Fürstenberg medverkade även vid tillkomsten av Valands konstskola.

Efter många framgångsrika år avled Pontus Fürstenberg den 10 april 1902, barnlös. Han begravdes på Gamla begravningsplatsen vid Svingeln i Göteborg. Fürstenbergs hade testamenterat sin förmögenhet, fyra och en halv miljoner kronor, till allmänheten. Palatset, kontanter på nästan en miljon kronor, samt all konst skänktes till Göteborg stad. Ungefär en miljon kronor gick till föreningar och stiftelser medan cirka en och en halv miljon gick till enskilda personer, varav ett fåtal släktingar.

Konstsamlingen, som bestod av cirka 260 verk, flyttades 1922 till Göteborgs konstmuseum där de fick en egen avdelning. Där har man byggt upp en kopia av hans hem och den unika samlingen av konst går än idag att besöka, över hundra år efter Fürstenbergs död.

Text från Wikipedia

Släkten Henriques

Endast för medlemmar

Johan Peter Molin

Johan Peter MolinJohan Peter Molin, född 17 mars 1814 i Göteborg, död 27 juli 1873 i Stockholm, var en svensk skulptör. Han var gift med Emma Amalia Erhardina Broberg (1831-1922) och de hade sonen Carl Hjalmar Valentin Molin.

Johan Peter Molins far var bagaren Anders Molin, boende i hörnet av Magasins- och Kyrkogatan i Göteborg. Molin for 1843 till Köpenhamn för studier, under Herman Wilhelm Bissen. Senare vistades han i Paris, och åtta år i Rom. Molin försörjde sig emellanåt genom att arbeta som bagare, men 1847 köpte Karl XV ett verk av Molin, och därefter tog hans berömmelse fart:

1845 hade M sökt akademins resestipendium men fått avslag. Han hade senare skrivit till akademin att han hoppades att den ”ville förstå, att det är brist på tid, som gjort mig till slarv, ej brist på allvar, ty … allvar är grunddraget i min karaktär” (cit efter SKL). Först sedan han 1848 blivit agré vid akademin och sedan denna följande år sett hans Sovande bacchantinna fick han det stipendium som han upprepade gånger sökt. Han återvände för ett år till Rom. I konkurrens med C G Qvarnström fick han 1851 beställning på en omkr fyra alnar hög staty av Oscar I. Statyn avtäcktes 1855 i stora börssalen i Gbg.

Våren 1852 kom G Wennerberg till Rom, där M modellerade hans byst. Wennerberg, N Blommér (bd 5) och M bildade ett triumvirat till försvar för de nordiska motiven i konsten. Blommér avled 1853, ett svårt slag för M, som lämnade Rom; faderns död påskyndade hemresan.

1853 blev M v professor i teckning och ledamot av akademin med titeln kungl hov-och statybildhuggare och med lön som ”medaljör”. Följande år modellerade han på kronprins Karls beställning ett porträtt av kronprinsens avlidne son.

1855 utsågs M till ordinarie professor i teckning. Vid den tiden fick han och Qvarnström beställning på skulpturer för den nya nationalmuseibyggnadens huvudfasad: M utförde tre genier och tre byster (Ehrenstrahl, J O Wallin och Tegnér) samt en stor helfigursstaty i marmor av N Tessin d y.

Hösten 1858 for M till Paris, där han intensivt arbetade med en grupp föreställande bältesspännare. Han utställde den på Parissalongen 1859 utan framgång. I omarbetad form visades den följande år på FrKA:s utställning i Sthlm. Den ende som här insåg gruppens förtjänster var A Sohlman i Aftonbladet. 1862 skickades gruppen till Berlin för att gjutas i brons hos Geiss. När gjutningen var klar, exponerades den på gjuteriets gård; publikens och kritikens entusiasm var stor, och M fick stora preussiska guldmedaljen för konst. Succén upprepades s å på världsutställningen i London. Två exemplar såldes: ett till staden Köln och ett till en engelsk konsthandlare. Ytterligare ett exemplar göts 1867 i Nürnberg och köptes av NM för 20000 rdr att uppställas i parken norr om den nya byggnaden. Ett köptes av privatpersoner i Gbg och placerades framför Stora teatern.

Bältesspännarna står alltås staty i Bältespännarparken vid Kungsportsavenyn i Göteborg. Originalet, gjutet i zink, köptes dock av Vänersborg och en ny kopia i brosn göts för placering i Göteborg. Kopior av statyn finns även i Stockholm, och Hällefors. Molin skapade Karl XII:s staty, som avtäcktes 1868 i Kungsträdgården i Stockholm, där även Molins fontän finns.

Molinvägen i Södra Ängby i Stockholm är uppkallad efter Johan Peter Molin liksom Molinsgatan i Göteborg.

Text i huvudsak från Wikipedia.

Bältesspännarna i Göteborg

Bältesspännarna i Göteborg

 

Eduard Magnus

Eduard MagnusEduard Magnus, född 27 oktober 1800 i Göteborg, död 5 februari 1879 i Göteborg, var en svensk grosshandlare och politiker. Han var son till Lazarus Elias Magnus och Göthilda Henriques. År 1825 gifte han sig med sin kusin Rachel Jacobson, dotter till Jacob Moses Jacobsson och Rebecca Magnus. Hans enda dotter, Göthilda Magnus (1837-1901), var gift med Pontus Fürstenberg (1827-1902).

År 1833 erhöll Magnus burskap som grosshandlare i Göteborg efter att arbetat några år som bokhållare. Mellan 1832-70 var han delägare i firma L.E. Magnus & Co, 1870-79 stod han som ensam ägare. Under åren 1851-79 var han också delägare i D. Carnegie & Co.

Han utvecklade en omfattande diskonteringsrörelse, varigenom han tillsammans med sin svåger Morris Jacobson behärskade en stor del av stadens kreditmarknad. Magnus deltog även i grundandet av Göteborgs privatbank och var även verksam i andra företag:

I faderns firma fick M kontakt med textilindustrin genom de ekonomiska kontakterna med handlanden L Fürstenberg och det av denne anlagda Oscarsdals bomullsväven. Dessa intressen utvecklades vidare, när firman L E Magnus & co ingick som grundare och delägare i Holmens bruks och fabriks ab i Norrköping, vars bolagsregler fastställdes av regeringen 14 juni 1854. Målsättningen var att vidareutveckla de i Norrköping befintliga anläggningarna för järnförädling och papperstillverkning samt att anlägga ett större bomullsspinneri. För Holmens bruk spelade M:s goda internationella förbindelser en viktig roll. Av betydelse för hans engagemang i Norrköping synes, utöver de ekonomiska intressena, ha varit de intima förbindelserna mellan de judiska släkterna Magnus i Gbg och Jeremias och Philipson i Norrköping.

Magnus var ledamot av Göteborgs stadsfullmäktige 1863-78. Vidare hade han olika styrelseuppdrag, exempelvis för Göteborgs museum och Renströmska fonden. Han donerade också medel till Göteborgs högskola samt understödde konstnären Johan Peter Molin.

Huvuddelen av texten från Wikipedia

Släkten Magnus

Endast för medlemmar

Lazarus Elias Magnus

L.E. MagnusLazarus Elias Magnus, född 25 februari 1770, död 21 maj 1851, var en svensk industriman. Son till Elias Magnus. Gift med Göthilda Henriques , född 1767, och död 1825 som var dotter till Ruben Moses Henriques och Milka Delbanco. Han var far till bank- och affärsmannen Eduard Magnus, vars dotter Göthilda Magnus var gift med Pontus Fürstenberg.

Magnus far flyttade till Marstrand från Strelitz i Mecklenburg 1780, med stöd av den svenska frihamnsförordningen 1775. Familjen sökte sig mot Göteborg, där Magnus företag, L. E. Magnus et Comp, blev en stor grosshandlarrörelse, vari socker, tobak och kaffe utgjorde hörnstenarna. Firman kom med tiden att bli allt större med olika verksamhetsgrenar:

Firman expanderade som betydande grosshandelsföretag och kunde på 1830-talet uppta både sonen Eduard Magnus och svärsonen Morris Jacobson som delägare. Från Gbg knöts internationella kontakter med speciellt Danmark, Storbritannien och Frankrike. Samtidigt utvecklades andra, i den tidens ekonomiska liv karakteristiska verksamhetsområden: förlags- och diskonteringsverksamhet samt valutatransaktioner. Innan ett ordnat bankväsen etablerats i Sverige, spelade privata bankirer en avgörande roll för att täcka näringslivets behov av krediter. Som exempel på M:s verksamhet på detta område kan nämnas ett vinstgivande förlagskontrakt med grosshandlaren L Fürstenberg, som 1832 anlagt Oscarsdals bomullsväven. Kontraktet gav ränta på utlånat kapital och del i företagets nettovinst. M:s erfarenheter som bankir fick senare stor betydelse för Gbgs privatbank, där M och sonen Eduard hörde till grundarna.

Den 29 augusti 1804 erhöll han privilegium för sockertillverkning och uppförde strax utanför staden, ”vid Mölndalsån utanför Konungsporten i stadens 12:e rote invid Katrinelund”, en modern fabrik i tre våningar med namnet Katrinedals sockerbruk. Tillverkningen startade två år senare och bedrevs kontinuerligt fram till 7 januari 1849, då fabriken brann ned. År 1820 stod sockerbruket för 13,5% av Göteborgs totala industriproduktion.

Tillsammans med det 1810 av Abraham Robert Lorent grundade sockerbruket vid Klippan dominerade Magnus anläggning den göteborgska sockertillverkningen. Efter fabriksbranden återupptogs inte verksamheten, utan istället gick Magnus in som delägare i Klippanfabrikerna, som vid den tiden övertagits av David Carnegie d.y. Vid sidan av sockertillverkningen uppförde Magnus 1812 (tillstånd 25 mars 1812) en snus- och tobaksfabrik vid Mölndalsåns västra sida, där de första svensktillverkade cigarrerna producerades 1815. Tobaksproduktionen upphörde 1836, och hade som mest 13 anställda samt omsatte som mest 14 000 riksdaler banco per år.

Text i huvudsak från Wikipedia