Sigfrid Wieselgren

Sigfrid Wieselgren
Sigfrid Wieselgren

Per Sigfrid Wieselgren, född den 26 november 1843 i Västerstads socken i Skåne, död den 11 oktober 1910 i Göteborg, var en svensk ämbetsman, politiker, nykterhetsfrämjare och vitter författare, son till Peter Wieselgren, far till Oscar Wieselgren.

Wieselgren blev student i Uppsala 1861 och filosofie doktor 1869 samt tog i Lund examen till rättegångsverken 1870. Inskriven som auskultant i Göta hovrätt 1870, blev han 1872 tredje rådhuskanslist i Göteborg och samma år vice häradshövding, 1874 sekreterare i Göteborgs poliskammare, 1884 justitierådman i samma stad och samma år ledamot av förstärkta lagberedningen. Han utnämndes 1885 till generaldirektör och chef för Fångvårdsstyrelsen.

Sedan Wieselgren i Göteborg gjort sig känd som föreläsare och genom uppsatser i pressen, fick han tidigt kommunala uppdrag. Han var 1876–87 en av Göteborgs stads representanter i riksdagens Andra kammare och slöt sig från början till kammarens så kallade Center, inom vilken han efter några år fick en ledarställning. Han hade moderata och frihandelsvänliga åsikter. Dessa gav han även uttryck för som ledamot av Första kammaren, dit han hösten 1887 valdes in av Göteborgs stad. Han representerade staden ända till sin död. Wieselgren var vald till 1878 års kyrkomöte som suppleant inom både Göteborgs och Skara stift.

I sin verksamhet på fångvårdens område fullföljde han vad hans föregångare Gustaf Fridolf Almquist påbörjat. Wieselgren verkade för att genom utvidgad tillämpning av cellsystemet, dels att genom lämpligt ordnande av frigivna fångars rätt att förfoga över sin arbetsförtjänst samt genom främjande av understödsverksamhet motverka återfall i brott. I det förstnämnda syftet togs ett genomgripande steg genom lagen 29 juli 1892 om straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum. Under den tid Wieselgren ledde svenska fångvården minskade rikets centrala straffanstalter från åtta till fyra och det återstående gemensamhetsfängelset för kvinnor anordnades efter nattcellsystemet, varjämte de gamla kronoarbetsstationerna ersattes av tvångsarbetsanstalter. Det andra målet främjades genom reglementet 24 oktober 1890 angående fångars arbetspremier samt genom förbättrad arbetsdrift, sedan fångvården från olika statsadministrationer övertagit arbetsuppgifter, för vilkas ombesörjande fångpersonalen skulle övas i olika slag av yrkeskunnighet.

Wieselgren utsågs till Sveriges ombud vid åtskilliga utländska kongresser för fångvårdsärenden. Inom riksdagen användes Wieselgren i lagutskottet (1877–78) och kanslideputationen (1879–80) samt satt i tio tillfälliga utskott (1882, 1883, 1885, 1890, 1893, 1895, i två 1896 samt 1900 och 1901), som ordförande i alla utom de två första,. Han tillhörde även det särskilda utskott som 1902 behandlade lagförslagen om tvångsuppfostran av minderåriga förbrytare och vanvårdade barn. Han var även ledamot av tvångsuppfostringskommittén 1896. Han kallades till ledamot eller hedersledamot av fångvårdssällskap i Frankrike, England och Schweiz. År 1898 blev han hedersledamot av Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg.

Wieselgren valdes till ledamot av Göteborgs utskänkningsbolags styrelse 1874. Han genomförde flera nykterhetsfrämjande reformer i överensstämmelse med ”Göteborgssystemets” ursprungliga syfte. I sin skrift från 1880 Om svenska bränvinslagstiftningen 1855–77 gick han i strid mot 1878 års kommittés förslag att frångå 1855 års grunder för brännvinslagstiftningen. Det ledde till att dessa planer omintetgjordes och Wieselgren installerades i kommittén, som fick i uppdrag att ge förslag om beskattning av maltdrycker. Wieselgren debatterade även alkoholfrågor internationellt. Hans skrift Göteborgssystemet, dess uppkomst, syften och verkningar (1881) blev på begäran översatt till både engelska och tyska (1882; andra upplagan 1886). De uppsatser, i vilka han 1883 angrep den så kallade ringrörelsens brännvinspolitik, översattes till tyska (Der Branntwein im Programme der Arbeiterringe, 1884). Hans redogörelse för striderna om den svenska brännvinslagstiftningen 1835–85 översattes och trycktes i Tyskland, England och Amerika samt gavs ut på franska. Wieselgren utsågs till ledamot i 1886 och 1889 års kommissioner för utgivning och spridning av skrifter till nykterhetens befrämjande och blev efter Magnus Huss avgång ordförande i 1889 års kommissionen. I Svenska nykterhetssällskapet var han ordförande från 1893.

På tredje internationella antialkoholkongressen i Kristiania 1889 avgav Wieselgren en berättelse om göteborgssystemets verkningar. Den trycktes då på svenska och tyska. Samt blev 1898 tryckt av Svenska nykterhetssällskapet med fullföljd statistik utgiven i en för Frankrike och Belgien avsedd fransk upplaga (”Resultats du Système de Gothembourg”). På grund av engelsmannen Whytes anmärkningar mot det svenska bolagssystemet skrev Wieselgren 1893 More about the Gothenburg system, a critical review (svensk upplaga, Ännu ett ord om Göteborgssystemet, 1899). De moderata nykterhetsvännernas program behandlade Wieselgren i skrifterna Är den moderata nykterhetsverksamheten föråldrad? (1895) och Etik, pedagogik och politik inom den svenska nykterhetsverksamheten (1896).

Text från Wikipedia

Advertisements

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.