Nykterhetsrörelsen torde under de senaste 25 åren hafva satt det djupaste spåret i vårt lands kulturlif, den har lärt vårt folk inse betydelsen af sammanslutning och lärt tusenden och åter tusenden att lefva ett människovärdigare lif, den har skapat bildningstörst och framtvingat nya lifsvärden hos stora skaror af vårt folk. Det är folket själft som rest sig i kamp mot sina fiender. Endast så småningom, när rörelsen hunnit antaga en viss fasthet, har emellertid till denna folkrörelse anslutit sig män ur den bildade klassen, — de bildade kvinnorna hafva alltid tagit ett visst förnämt afstånd från nykterhetsrörelsen.
Ett undantag härifrån är fröken Beatrice Dickson, som under en lång följd af år troget och ihärdigt arbetat för nykterhetens befrämjande.
Fröken Dickson föddes i Göteborg den 31 mars 1852, dotter af handlanden och kommendören m. m. James Dickson och hans maka Eleonoré Willerding.
Åren 1882—83 vistades hon med sin mor i London, och lände där känna blåbandsvärksamheten. Hösten 1883 infördes Blå Bandet till Sverge af redaktör Oskar Eklund, som då äfven började utgifva tidningen med samma namn. Detta uppmuntrade fru och fröken Dickson att börja en nykterhetsvärksamhet med blå bandet som föreningsmärke. För detta ändamål höllo de tillsammans med godsägaren Axel Dickson den 2 jan. 1884 ett möte för trädgårdsarbetarna på den stora utanför Göteborg belägna egendomen Öfverås och stiftade då Sverges första blåbandsförening under namn af Öfverås Blåbandsförening. Denna växte mycket snabbt och uppnådde snart ett medlemsantal af 400, hvilket antal med några växlingar blef föreningens medeltal.
Fröken Dickson innehade sekreterarebefattningen i 15 år och höll de flästa föredragen vid mötena, som höllos två gånger i månaden. Dessutom ägde styrelsemöten rum en gång i månaden. År 1886 bildade hon en blåbandsförening för fabriksarbeterskor och innehar ännu ledningen af densamma.
Sedan fru E. Dickson aflidit år 1900, har hennes plats i styrelsen intagits af professorskan Maria Ribbing, Lund, och fröken Sigrid Heurlin är nu sekreterare.
Det tilltagande arbetet för Kristliga föreningen för unga kvinnor, af hvilken hon från början varit varmt inträsserad, gjorde det nödvändigt för fröken D. att såsom ofvan nämts, lämna sin befattning som sekret, inom styrelsen för Öfverås Blåbandsförening, där hon dock kvarstår som hedersledamot. Föreningen har nu flyttat från sin lokal i parken på Öfverås till en rymlig och mera centralt belägen lokal och har sedan dess antagit namnet Sveriges första blåbandsförening.
År 1894 bildades på initiativ af fru och fröken Dickson, fru Willdgren, fröken Maria Lagerhjelm och fröken Katie Wennys det första kvinnliga nykterhetsförbundet i vårt land under namn af Svenska kvinnors evangeliska nykterhetsförbund. Det afsåg först att utgöra ett förbund för svenska kvinnor, som redan värkade för nykterhetssaken, men på våren 1902 utvidgade det sitt fält och började värka utåt. Dess medlemsantal har sedan dess ökats med omkring 400 och utgör nu mellan 500 och 600. Förbundet har lokalafdelningar och ombud i olika delar af landet.
Fröken Dickson har nedlagt ett storartadt arbete för detta förbund, företagit en mängd resor rundt hela vårt land och hållit föredrag samt sökt inträssera just den bildade klassens kvinnor för nykterhetssaken. Då hon är en ypperlig talarinna, har hon också säkerligen lyckats öfvertyga mången kvinna om nödvändigheten af att helt afstå ifrån bruket af de alkoholhaltiga dryckerna.
Vid det nordiska nykterhetsmötet i Stockholm 1902 talade fröken D. om den svenska kvinnan och
nykterhetsrörelsen. Ur detta tal anföra vi följande brottstycke för att gifva en föreställning om fröken Dicksons klara tankar och varma, vida syn på förhållandena:
»Är det behöfligt att drifva nykterhetsvärksamhet bland kvinnor? På denna fråga är jag, tyvärr, tvungen att svara ja, och det mycket bestämdt. Vi ha hört, huru från alla håll på nykterhetsområdet allting synes gå framåt, åtminstone såsom ett helt betraktadt. I går hörde vi huru vid lägerplatserna allt har förändrats till det bättre. Och så höra vi jämt. Men det är ett område, där förhållandena icke äro bättre, och det är bland de svenska kvinnorna. Där tilltager bruket af rusdrycker månad för månad och år för år. Vi kunna icke peka tillbaka till våra mormödrars och farmödrars tider och säga, att det är bättre nu än då; tvärtom. Jag mins t. ex. de champagneglas, som begagnades hos mina morföräldrar, smala, små glas, som rymde så litet; sådana användas ej nu, utan stora, långa — ty man upptäckte att det mästa i de små glasen var fradga — och nu drickes ej ett utan flera sådana stora glas. Det drickes mycket mera nu än i min ungdom. Jag kan nämna, att en herre som känner en stor del af Stockholms societet, till mig yttrat: «Vi herrar förvåna oss ibland öfver huru mycket vin damerna tåla.» Detta är ett sorgligt vittnesbörd. Det är icke endast champagne och andra viner damerna dricka så mycket; detsamma gäller äfven ölet. Bruket af öl har tilltagit i oerhörd grad bland de svenska kvinnorna. När den gamla nykterhetsrörelsen riktade ett upprop till den svenska kvinnan, hette det, att hon skulle göra sitt inflytande gällande för att skaffa bort brännvinsbordet ur sitt hem; men vår tids nykterhetsvärksamhet behöfver sannerligen rikta en uppmaning till värdinnan själf att icke dricka, utan gå före med godt exempel. Är det månne på våra kaféer endast män, som sitta med glaset framför sig på de små marmorborden?
Det har talats så mycket om kvinnans rösträtt. Bland annat har framhållits den tanken, att nykterhetssaken skulle därigenom bättre befrämjas. Är det så säkert, att så sker?! Är den kvinnliga opinionen så stark emot spritdrycker, att den vill förhindra bruket? Är det icke snarare så, att vi kvinnor, som stå på nykterhetens ståndpunkt, behöfva betydligt bearbeta våra systrar för att få dem med? Först när vi lyckats få kvinnan att värkligen ställa sig på den ståndpunkt, som den svenska kvinnan förr hade, utan en ännu högre (absolutismens ståndpunkt), då må vi säga: »Nu, nu lämpar hon sig att rösta för bortskaffandet af den dryck, som hon själf afsagt sig».
Vi se, hurusom kvinnorna i flera länder falla för frestelserna till berusning. Må vi då vakna, alla vi svenska kvinnor! Det får icke blifva så hos oss. Vi måste hindra denna bäck att svälla ut till en flod, som skall fördränka vår svenska ungdom. Må de svenska kvinnorna i sina hem bannlysa rusdryckerna och äfven inom nykterhetsföreningarna samla sig till en sådan värksamhet! Vi kunna välja mellan att samarbeta med männen i goodtemplarorden eller blåbandsföreningarna och att arbeta för oss själfva, i de olika kvinnliga nykterhetsföreningarna. Hvad kunna vi bjuda på mer? Ja, hitta på något, bara ni kommer med på något sätt och ställer er sida vid sida med oss i arbetet. Må särskildt våra lärarinnor gripa sig an med saken och ställa sig i nykterhetsvänuernas led! Då skall det icke blifva i Sverge som i flera andra länder, utan den svenska kvinnan skall blifva ett exempel både för sina systrar i andra länder och för männen».
Fröken Dicksson kan blicka tillbaka på en mångårig kamp mot rusdryckerna, hon har föregått de svenska kvinnorna med ett vackert exempel, i det hon offrat sig själf och en del af sin förmögenhet för att rädda andra. Och hennes namn är för alltid inristadt på historiens blad, emedan hon på 80-talet ensam bland de öfre samhällslagrens kvinnor vågade bryta med tyrannen rusdryck och blifva helnykter. Många äro också de enskilda personer och föreningar, hvilka i tacksamt minne bevara fröken B. Dickson. Hon reser sig hufvudet högre än mängden, pekande hän med sin person och sitt lif mot högre lifsmål: nyktra, sedligt starka kvinnor, som hjälpa männen i kampen för social rättfärdighet.