Carl Torsten Henrikson, född 3 augusti 1906 i Haga, Göteborg, död 5 september 1983 i Härlanda, var en svensk politiker (socialdemokrat) från Göteborg. Ordförande i Göteborgs arbetarekommun 1947–1972. Kommunalråd (tidigare kallat stadssekreterare) för stadsbyggnadsavdelningen i Göteborgs stad (senare Göteborgs kommun). Han hade talrika kommunala och statliga uppdrag och var ordförande vid Socialdemokraternas partikongress 1969 när Olof Palme valdes till partiledare. Torsten Henrikson gifte sig 1935 med Ester Johansson (1910-1972).
Henrikson var ledamot av riksdagens andra kammare 1933-1936, av hyresregleringskommittén 1951-1954, av idrottsutredningen 1955-1957, av studentbostadsutredningen 1957 och av parkeringsutredningen från 1960. Han var ledamot av stadsfullmäktige från 1943, varav som andre vice ordförande 1951-1954, av taxeringsnämnden i stadens 41:sta distrikt 1932, av styrelsen för Renströmska badanstalterna 1944-1954, varav som ordförande 1947-1954, av folkskolestyrelsen 1944-1945, av skolnämnden i Frölundadistriktet som ordförande 1945, av folkskolestyrelsens hälso- och sjukvårdsnämnd 1945, av styrelsen för Göteborgs stads bostads AB från 1945, varav som ordförande från 1947, av styrelsen för föreningen Härskogens friluftsgård som vice ordförande 1946-1954, av stadskollegiet 1947-1954, av drätselkammarens andra avdelning 1947-1954, varav som ordförande 1952-1954, av Göteborgs stads reklamnämnd som ordförande 1947-1950, av drätselkammarens gatunamnsberedning 1948-1954, varav som vice ordförande 1949-1954, av styrelsen för stiftelsen Familjebostäder i Göteborg 1950-1954, av skogsnämnden 1952-1954, av styrelsen för Göteborgs och Bohus läns turisttrafikförbund från 1952, varav som vice ordförande från 1960, av förbundsdirektionen för regionplaneförbundet för Göteborg med omgivning 1954, av styrelsen för Göteborgs idrottsförbund som ordförande från 1957, av styrelsen för Göteborgs distrikts idrottsförbund från 1960, av styrelsen för Sveriges riksidrottsförbund från 1960, av styrelsen för Svenska stadsförbundet från 1960 och av styrelsen för Stiftelsen för Västsvenska fritidsområden från 1962.
Han var ledamot av beredningen för frilufts- och bastubad (motionär) som ordförande 1943-1945, av valkommittén 1946, av byggnadskommittén för Valhallabadet som ordförande 1949-1958, av beredningen för de ensamståendes bostadsfråga 1949-1952, av beredningen för förläggande av ett segelfartyg i Göteborgs hamn 1951-1952, av beredningen för anlitande av olika organisationer som remissorgan 1951-1952, av planeringsberedningen 1954-1955, av Stor-Göteborgskommittén från 1958, revisor för Gårda skolbarnhem 1932-1933 och för Örgryte barnavårdssällskap 1932-1933. Henrikson var ledamot av styrelsen för stadsfullmäktiges socialdemokratiska grupp från 1947, hela tiden som sekreterare, ledamot av styrelsen för stadsfullmäktiges diskussionsklubb från 1952, hela tiden som skattmästare.
Han var ledamot av kyrkofullmäktige i Örgryte församling 1933-1934, ledamot av styrelsen för Svenska sågverksindustriarbetareförbundets avdelning nr 55 i Göteborg 1926-1930 och av styrelsen för Svenska Metallindustriarbetareförbundets avdelning nr 41 i Göteborg 1940-1942, ordförande i SKF:s studiekommitté 1938-1944, ordförande i den socialdemokratiska ungdomsklubben Aktiv 1929-1932, ledamot av styrelsen för Göteborgs arbetarekommun från 1944, varav som kassaförvaltare 1944, förste vice ordförande 1945 och ordförande från 1946. Henrikson var ledamot av styrelsen för Sveriges socialdemokratiska parti från 1948.
Torsten Henrikson var son till Carl August Henrikson och Augusta Bräck. Han växte upp i en fattig och barnrik arbetarfamilj. Hemmet låg i Sävenäs i östra Göteborg. Han slutade skolan vid 13 års ålder och började som sågverksarbetare vid AB Campoboardfabriken i Göteborg 1919-1921 och därefter vid AB Värmlands Träindustri i Göteborg 1922-1930. Kring 1930-talet hamnade han i en längre period av arbetslöshet, och ägnade sig då (1932-1933) åt studier vid Viskadalens folkhögskola, samt åt en redan tidigare inledd verksamhet som politiker.
Han engagerade sig aktivt bland annat i uppbyggnaden av den socialdemokratiska ungdomsrörelsen i västra Sverige. Arbetet inom ungdomsrörelsen fortsatte ett tag, men kompletterades senare med ett antal kommunala uppdrag och ledde därefter till att han fick ett mandat som riksdagsman (den dittills yngste) under perioden 1933–1936. På 1930-talet lämnade Henrikson socialdemokraterna och gick med i Socialistiska Partiet. Tillsammans med Albin Ström skapade han veckotidningen Arbetareposten år 1934. Han var chefredaktör för tidningen fram till 1938 då han ersattes av Albin Ström. Han återvände dock snart till socialdemokraterna.
Efter perioden i riksdagen arbetade han under några år på SKF i Göteborg där han var anställd mellan 1934 och 44, där han tog aktiv del i det fackliga arbetet och grundade en tidning för de anställda ”Vi på kulan”. Parallellt med SKF-arbetet stärkte han successivt sin ställning inom det socialdemokratiska partiet och blev ledamot av Göteborgs stadsfullmäktige år 1943 och av styrelsen för Göteborgs arbetarekommun år 1944. Under kriget var Torsten Henrikson vid sidan av sina fackliga och politiska uppdrag engagerad i Norge-hjälpen och i försvarslånearbetet. Under det sista krigsåret lämnade han SKF för posten som redaktör för tidningen Hyresgästen, vilken han innehade fram till 1954.
År 1946 blev Torsten Henrikson ordförande för Göteborgs arbetarekommun och ett par år senare ledamot av styrelsen för Arbetarepartiet socialdemokraterna (SAP). 1955 blev han stadssekreterare och chef för stadsbyggnadsavdelningen (senare kallades stadssekreteraren istället kommunalråd). I den funktionen tog han initiativ till och genomdrev byggandet av bland annat Valhallabadet och Nya Ullevi, samt trafiklederna Tingstadstunneln och Älvsborgsbron. Han genomförde också de stora markköpen i Angered och Bergum. Henriksson kan sägas vara mannen bakom rivningen av stora delar av centrala Göteborg inklusive delar av stadens landshävdingehusområden Han var den politiske arkitekten bakom det Göteborg vi ser idag. En göteborgsk Robert Moses kan han kallas. Han var klart mäktigare på sin tid än vad Göran Johansson var på sin.
Torsten Henrikson bidrog aktivt till att utforma och lokalt förankra svensk bostads- och miljöpolitik. Han prioriterade också fritids- och idrottsfrågor. På de nämnda områdena tog han initiativ till och var ordförande för Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO). Han blev ledamot i styrelserna för ämbetsverken Naturvårdsverket och Institutet för vatten och luftvård; det senare tillkom på hans initiativ. På området fritid och idrott var han ordförande i den statliga Fritidsutredningen, samt ledamot av Riksidrottsförbundets styrelse.
På 1960-talet hade Göteborgs kommun brist på mark för sitt planerade bostadsbyggande. Mark hade exproprierats i Högsbo och Västra Frölunda till stora kostnader. Henrikson utarbetade därför en hemlig plan om att köpa upp jordbruksmark i Angered och Bergum genom bulvaner. Han såg till att chefredaktören för Göteborgs-Posten, Harry Hjörne (FP), var införstådd med planen. I mitten av 1960-talet hade man förvärvat 2600 objekt till ett pris av 60 miljoner kronor. Det innebar att staden genom bulvaner ägde 45 procent av landarealen i Angered och 30 procent i Bergum. Marken köptes i hemlighet till lägre priser än vad som skulle blivit fallet om köpen genomförts öppet. Markägare och småbönder i Angerad lurades helt enkelt av Henrikson, hans bulvaner och samarbetsmän som Harry Hjörne. Angered och Bergum införlivades 1967 med Göteborg.