Frigga Carlberg (född Anna Fredrika Lundgren), född 10 augusti 1851 i Falkenberg i en förmögen fabrikörsfamilj, död 3 oktober 1925, var en svensk författare, social organisatör och förkämpe för kvinnlig rösträtt. Efter giftermål med postkontrollören Andreas Carlberg (1850-1921) bosatte hon sig i Göteborg 1876. Hon var länge bosatt på en gårdarna i Hjällbo.
Hon betraktas som en förgrundsgestalt inom den svenska rösträttsrörelsen. Hon var ledamot i styrelsen för Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt och ordförande för dess avdelning i Göteborg. Hon anses personligen ha bidragit till att kvinnlig rösträtt slutligen godkändes av riksdagens båda kamrar.
Carlberg engagerade sig 1876 i kvinnofrågor och blev på 1880-talet medlem i stadens första kvinnoförening, Göteborgs Kvinnoförening, som dock snart upplöstes. Carlberg var verksam inom fattigvården i Göteborg, där hon var med och startade Sällskapet Myrornas barnhem, som mest sju stycken plus ett hem för friska barn till tuberkulösa föräldrar; hon var styrelseledamot och inspektör för organisationen. Hon var även ordförande i en sammanslutning av kvinnliga fattigvårdare. På nationell nivå var hon sekreterare i förstamajblommans centralkommitté och ledamot av Svenska fattigvårdsförbundets centralstyrelse. Hon stödde storstrejken 1909. Hon stred för de utomäktenskapliga barnens rättigheter och ansåg att även fäderna skulle ta sitt ansvar för dem.
Frigga Carlberg var genom sitt sociala engagemang en centralgestalt i Göteborgs socialt och politiskt engagerade kvinnokretsar, och när Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (också Föreningen för kvinnans politiska rösträtt, FKPR) bildades var det Carlberg som tog initiativet till att bilda en Göteborgsavdelning, och hon var också självskriven som ordförande. Hon var ordförande i Föreningen för kvinnans politiska rösträtt i Göteborg från starten 1902 fram till 1921, då rösträtten slutligen infördes.Hon var också ledamot i centralstyrelsen för Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) 1903-1921 och dess delegerade vid ett antal av Internationella rösträttsalliansens kongresser. Vid den sista, i Rom 1923, var hon regeringens representant.
Carlberg tillhör de mest radikala inom den svenska rösträttsrörelsen. Medan LKPR ogillade suffragetterna och avrådde från våldsamma metoder, kände Carlberg sympati för den brittiska rösträttsrörelsens mer våldsamma aktivism, och hon bjöd vid ett tillfälle in den brittiska suffragetten Sylvia Pankhurst som föredragshållare. Det var också Carlberg som arrangerade den enda gatudemonstration LKPR någonsin höll: i Göteborg 1918, när en motion om kvinnlig rösträtt hade röstats ned i riksdagen. LKPR-föreningen i Göteborg var delvis på grund av Friugga Carlberg den mest aktiva av alla LKPR-föreningar:
Genom sin sociala verksamhet kom F. C. tidigt till övertygelsen om nödvändigheten av kvinnornas vidgade inflytande i samhället genom direkt deltagande i lagstiftningsarbetet, och det var också hon, som blev den samlande kraften för det spirande rösträttsintresset bland Göteborgs kvinnor. Den insats, som F. C. under nära två decennier, eller så länge som kvinnornas rösträttskamp varade, gjorde i arbetet för väckande av kvinnornas politiska intresse, för stärkande av deras sociala ansvarskänsla och för spridande av samhällskunskap, är av betydande mått. I de kvinnliga rösträttsföreningarna var hon en högt värderad och uppskattad kraft, en av dem, som hade något att säga och som sade det så, att det gick till hjärtat, därför att det bottnade i ett verksamt livs rika erfarenhet. Otaliga äro de rösträttsföredrag hon hållit och de rösträttsföreningar, som kommit till stånd efter hennes föredrag. För allt fann hon tid, då det gällde rösträttsarbetet, för allt fann hon utvägar, svårigheter funnos ej, om icke för att övervinnas. Göteborgs F. K. P. R. var under hennes ledning en av de livaktigaste och mest initiativkraftiga av lokalföreningarna landet runt. I rösträttsarbetet liksom i allt hennes arbete var det F. C:s stora människokärlek och starka rättfärdighetskänsla, som var den bärande kraften.
Engagemanget för kvinnlig rösträtt gjorde att Carlberg också kom att engagera sig i det Liberala partiet (valmansföreningen).
Som författare av noveller och romaner använde hon sig ofta av sina erfarenheter från fattigvården. Hon skrev också skådespel, ”vilka med sina uddigt kvicka repliker och sin lyckliga blandning av allvar och humor utgjorde ett mycket uppskattat bidrag i rösträttsagitationen såväl i Sverige som i utlandet”. Hon var välbekant med särskilt den brittiska och amerikanska suffragettrörelsen och översatte också mycket feministisk litteratur till svenska. Hennes verk som författare fick politisk betydelse, då hon synliggjorde missförhållanden och övergrepp på kvinnor och barn. Hon hade också många konflikter med myndigheter som föredrog att ignorera problemen. Hennes roman För rättfärdighets skull betraktas – vid sidan av Elin Wägners Pennskaftet – som den svenska roman som mest utförligt behandlar motivet kvinnlig rösträtt.