Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

januari 2015

Släkten Ekman

Göteborgssläkten Ekman härstammar från Värmland men har fått sitt vedertagna namn efter den gren som sedan 1731 har haft medlemmar boende i Göteborg. Utom denna Göteborgsgren finns det en yngre gren, som ibland benämns Åmålsgrenen. Släktens bemärkta medlemmar har varit affärsmän, företagsledare, tekniker och naturvetenskapsmän. De två mest kända är kanske metallurgen och bruksägaren Gustaf Ekman (1804–1876), vars insatser omdanade svensk järnindustri vid mitten av 1800-talet, och hans kusin affärsmannen och donatorn Oscar Ekman (1812-1907).

Släktens äldste kände medlem hette Joen Larsson, vars söner i första äktenskapet tog sig namnet Ekman:

Bland Joen Larssons och Anna Bratts söner var handlanden och rådmannen i Vänersborg Daniel Jonsson Ekman (f. omkr. 1632, d. 1695). Han påträffas 1660 som affärsman i Göteborg, där han 1662 äktade Elisabeth Marcus, dotter av bagaråldermannen Anders Marcus. Redan före 1667 hade Daniel flyttat till Vänersborg, där han drev betydande handel, bl. a. med järn och trävaror. Med tvenne hans söner, Peter och Anders E., delade sig släkten tidigt i en äldre och en yngre huvudlinje.

[…]

Stamfader för den äldre huvudlinjen (Göteborgsgrenen) E. är Daniel E: s nämnde son handlanden och rådmannen i Vänersborg Peter (I) E. (E. 1; d. 1716). Från två hans söner, Erik och Peter (II) E., stamma två grenar, av vilka den äldre snart utdog. Erik E. (d. omkr. 1752), som var löjtnant, hade sonen Johan Georg E. (f. 1731, d. 1782), vilken som handlande i Göteborg (burskap 5 juli 1765) stiftade firman J. G. Ekman & son där samt intogs i Handelssocieteten 1765. Han var skeppsredare, sill- och tranhandlande, importerade manufakturvaror och sålde kryddor; 1772 blev han direktör för sjömanshuset i Göteborg. Hans änka, Elisabeth Wenngren (d. 1816), idkade handel under firma J. G. Ekmans enka & son. Vid hennes bortgång levde bl. a. sonen Sven Eric E. (f. 1765), vilken, ehuru mer än femtioårig, då var ställd under förmynderskap; med honom synes denna släktgren ha utgått på manssidan. En bror till Erik och Peter (II) E. var fänriken och handlanden Carl Fredric E. (f. 1700, d. 1755), som samarbetade med Peter E; denne Carl E. hade blott döttrar.

Den fortlevande äldre linjen utgår från Peter (I) E:s ene son, Peter (II) E. (d. 1783;), som redan före kusinen Johan Georg E. slagit sig ned i Göteborg. Genom denna Peter E:s gren blev släkten E. fäst vid nämnda stad såsom en av Sveriges förnämsta och mest kända gamla köpmansdynastier. En dotterson till Peter (II) E. var skalden Johan David Valerius. Peter (II) E:s son, i familjehistorien känd som Peter (III) E., skrev sig själv Peter P(etersson) E. (d. 1807; E. 3), grundade göteborgsfirman P. P. Ekman och var den förste ägaren av det 1798 inköpta släktgodset Kilanda (Kilanda sn, Älvsb.). Av dennes barn märkas sönerna läkaren Johan Jacob E. och kommerserådet Gustaf Henric E. , som (jämte G. R. Prytz) 1802 grundade den ännu bestående, berömda familjefirman Ekman & Co. i Göteborg — som i sig upptog även firman P. P. Ekman — och var bruksägare på Lesjöfors. Systrar till J. J. E. och G. H. E. voro Anna Margaretha Wahlberg, född E. (moder till de två naturforskarna professor P. F. Wahlberg och Afrikaresanden J. A. Wahlberg) samt Hedvig Elisabeth E., g. m. riksståthållaren och grundaren av Göta kanal greve Baltzar Bogislaus von Platen.

Läkaren Johan Jacob E. , stamfader för den nuvarande Göteborgsgrenen, blev fader till den kände affärsmannen, filantropen och donatorn, konsul Johan Oscar E., knuten både till Göteborg och Stockholm. Denne var chef för firman D. Carnegie & Co:s sockerbruk och porterbryggeri. Hans andra maka, Maria Amelie Albinia E., född Lavonius (E. 7) utmärkte sig likaledes genom storartad välgörenhet. Bland J. O. E:s barn märkas en dotter i första giftet, mecenaten friherrinnan Louise Sara Antoinette Falkenberg af Trystorp, född E. (om henne se Falkenberg), samt sonen i andra giftet, godsägaren på det av Oscar E. 1868—72 inköpta storgodset Bjärka-Säby (Ög.) Carl Oscar Alexander Carnegie E. (f. 1873, d. 1949); den senare har även framträtt som donator samt bekostat utgivandet av ett serieverk (»Bjärka-Säby i monografier») om sitt gods. Oscar E:s bror kommendörkaptenen Jacob Emil E. är känd som affärsman i Göteborg, verksam inom firman D. Carnegie & Co. Den av Oscar E. 1828 inköpta egendomen Gubbero (i Örgryte) vid Göteborg överlämnades av denne till brodern Emil E. 1861 och tillhörde senare släktbolaget Gubbero a.-b. till 1939, då egendomen styckats och huvudbyggnaden rivits. Av Emil E:s barn märkas kemisten, hydrografen och industrimannen, fil. dr Fredrik Gustaf E. samt affärsmannen och politikern konsul Johan E., båda i Göteborg, den senare chef för den gamla firman (jfr ovan och nedan) Ekman & Co. Gustaf E. inköpte 1900 säteriet Råda i Råda sn utanför Göteborg; gården äges nu gemensamt av hans barn och bebos av en av dem, direktören i a.-b. Göteborgs tågvirkesfabrik Leif E. (f. 1893, d. 1967). En annan son till doktor Gustaf E. är affärsmannen Håkan E. (f. 1889, d. 1961), verkst. direktör i Göteborgs kemiska fabriks-a.-b. och 1922— 39 i Gubbero a.-b. samt innehavare av firman Håkan Ekman & Co. Son till Johan E. är den nuvarande verkst. direktören för firman Ekman & Co., fd. italienske konsuln Carl Johan Jacob Emil E. (f. 1883, d. 1957). Kusin till Håkan och Carl E. är nederländske konsuln i Göteborg Claes Emil Percival E. (f. 1898, d. 1978), verkst. direktör i a.-b. Fosselius & Alpen.

Släkten Ekman består av ytterligare en rad grenar som dock inte har någon direkt anknytning till Göteborg. Familjemedlemmar i de äldre generationerna med anknytning till Göteborg är

Peter I Ekman (1663-1716), rådman och handlande i Vänersborg. Gift med Regina Lind (7 barn).

  • Peter II Ekman (1704-1783), handlande i Vänersborg, från 1731 i Göteborg. Gift 1736 med Johanna von Minden (8 barn).
    • Peter III Ekman (1740-1807), handlande i Göteborg. Gift 25 oktober 1767 med Hedvig Boëthius (1739-1811), dotter till stadsfysicus Jacob Boëthius och Anna Margareta Lundelia. Han ägde 1/3 av landeriet Kviberg, Utby i Partille socken och Kilanda säteri i Kilanda socken.
      • Johan Jacob Ekman (1771-1814), med dr. Gift 7 september 1809 med Sara Minten (1785-1850), dotter till rådmannen i Göteborg, Johan Minten och Sara Maria von Öltken, samt omgift 4 april 1816 med ryske konsuln i Göteborg Konrad Fredrik Lang (1775-1850).
        • Oscar Ekman (1812-1907), konsul, grosshandlare. Gift första gången 11 maj 1848 med friherrinnan Lovisa Carolina von Düben (1822-1861), dotter till godsägaren, friherre Joachim Ulrik von Düben och friherrinnan Antoinette Eleonora Sture. Gift andra gången 15 maj 1872 med Marie Amelie Albinia Lavonius (1846-1915), i hennes andra gifte, dotter till guvernören över Uleåborgs län i Finland, Alexander Lavonius, rysk-finsk adelsman och Sophia Rosina von Haartman. Barn i första giftet: Sara Louise Antoinette (född 1849) och i andra giftet: fil kand Carl Oscar Alexander Carnegie (1873-1949), gift 23 augusti 1909 med Anna Sondén (1886-1975).
        • Jacob Emil Ekman (1815-1900), kommendörkapten. Gift 1851 med friherrinnan Sophia Ulrika Johanna Kurck. Söner:Johan Ekman (född 1854), gift 1881 med Hedvig Richert (född 1861), dotter till överste J. G. Richert och Magdalena Richert, född Netzel
          • Fredrik Gustaf Ekman (1852-1930), ingenjör, filosofie hedersdoktor. Gift 1885 i Växjö med Gerda Elisabeth Gödecke (1861-1927).
            • Ingegärd Ekman (1885-1?)
            • Signhild Ekman (1887-1?)
            • Håkan Ekman (1889-1961), gift med kusinen Brita Ekman.
            • Leif Ekman (1893-1967)
            • Sigurd Ekman (1894-1?)
            • Astrid Ekman (1901-1?)
          • Johan E Ekman (1854-1919), affärsman och politiker, gift med Hedvig Richert.
      • Gustaf Henric Ekman (1774–1847), kommerseråd, bildade 1802 handelshuset Ekman & Co tillsammans med Gustaf Rudolf Prytz (1776–1861), köpte 1813 Lesjöfors bruk
        • Gustaf Ekman (1804–1876), metallurg och bruksägare, Lesjöfors
        • Peter Wilhelm Ekman (1806–1863), godsägare, Kilanda
        • Hedvig Maria Ewert, född Ekman (1808–1842), gift med rådmannen, senare borgmästaren Carl Henrik Ewert (1802–1882), Göteborg
        • Johan Jacob (Janne) Ekman (1815–1908), grosshandlare, verksam i handelshuset Ekman & Co.

På Det Gamla Göteborg har vi publicerat en rad inlägg som berör släkten Ekman:

Advertisements

Släkten Carnegie

Carnegie, skotsk släkt, av vilken flera medlemmar under längre eller kortare tid varit bosatta i Göteborg och där gjort betydande insatser som handels- och industrimän.

Den förste kände medlemmen av släkten, som kommit till Sverige, torde vara handelsexpediten Georg C, vilken på 1740-talet slog sig ned i Göteborg. Efter att i ungefär tjugu år ha verkat där som grosshandlare med god förtjänst återvände han sannolikt omkring år 1770 till sitt hemland och överlämnade affärens ledning åt bokhållaren Tomas Erskine.

En släkting till denne Georg C. var David C. d. ä. (f. 1772, d. 1837), som mot slutet av 1700-talet överflyttade till Göteborg. Sedan han 1801 vunnit inträde i stadens handelssocietet, övertog han själv 1803 skötseln och ledningen av det Carnegieska kontoret och utvecklade affären med drift och kraft. Till kompanjon antog han Jan Lamberg, varefter företaget erhöll firmanamnet D. Carnegie & co. På sin handelsrörelse, som även utomlands åtnjöt stort anseende, tjänade de båda ledarna en avsevärd förmögenhet.

I firman anställdes 1830 brorsonen David C. d. y. (f. 1813, d. 1890), som 1836 inköpte ett sockerbruk och ett porterbryggeri, belägna invid gamla Älvsborgs fästning och anlagda i början av århundradet av en från Danmark inflyttad affärsman vid namn A. R. Lorent. Sedan David C. d. y. även övertagit firman Carnegie & co, leddes sockerbruksrörelsen av Lorents förre medhjälpare John Nonnen och handelsrörelsen av F. Malm, som 1848 själv övertog denna gren av rörelsen. De vittomfattande socker- och portertillverkningsaffärerna, på vilka även det ursprungliga Carnegieska firmanamnet överflyttades, bidrogo väsentligt till den Carnegieska förmögenhetens tillväxt.

Sedan Nonnen och även C: s kompanjon W. Robertson avlidit, bildades 1850 ett aktiebolag för fabrikernas övertagande, vars chef ända från början och fram på 1890-talet var den kände Göteborgsmecenaten Oskar Ekman.

David C. bosatte sig 1841 i Skottland, där han avled 1890. Av sin stora förmögenhet skänkte han med varm hand betydande belopp till Göteborg, bl. a. i maj 1887 500,000 kr. såsom donationsfond till Göteborgs högskola samt i nov. s. å. en lika stor summa till utdelning i Göteborg.

Samuel E. Bring

Släkten af Chapman

af Chapman, släkt, härstammande från en arrendator Henrik Chapman i Yorkshire i England, vilken tillhörde en i sitt hemland ännu fortlevande släkt. Hans son Thomas Chapman (f. omkr. 1686 i England, d 1769 i Göteborg) antogs 1715 av Karl XII i Stralsund till kapten i svenska örlogsflottan och blev slutligen holmmajor. Son till honom var v. amiralen Fredric Henric Chapman, vilken adlades af Chapman 13 sept. 1772. Han var den siste av sin ättegren men adopterade med K. tillstånd 24 okt. 1787 sin fosterson Gustaf Adolph Neüendorff, (f. 1771, d 1859). Denne, som slutligen avancerade till överste i armén, överlevdes av en son, översten Carl Edvard af C. (f. 1819, d 1891), vilken slöt den adopterade ättegrenen.

Text från SBL

Fredric Henric af Chapman

Endast för medlemmar

William Chalmers

Endast för medlemmar

Släkten Bagge

Bagge, från Marstrand härstammande, synnerligen vittförgrenad släkt, vars äldste kände medlem är kyrkoherden i Krokstad Nils B. (d 1586). Hans son Fredrik Nilsson B. och sonson Nils Fredriksson B. (f. 1610, d 1668) voro båda handlande och borgmästare i Marstrand.

Med den sistnämndes söner handlanden i Uddevalla Johan B. (d 1690), prosten och kyrkoherden i Marstrand och Solberga Fredrik B.  samt handlanden och rådmannen i Uddevalla Börje B. (f. 1652, d 1731) delade sig släkten i trenne grenar. Till den äldsta av dessa hörde Johan B:s sonsons sonson professorn vid bergsskolan Jonas Samuel B., medan övriga nedannämnda räknas till den andra grenen.

1) Avkomlingar av prosten Fredrik B:s son handlanden och rådmannen i Göteborg Lorens B. (f. 1680, d 1742) voro a) dennes son handlanden och senatorn i Lybeck Johan Fredrik B. (f. 1711, d 1784), hans sonsöner b) hovrådet Lorens Peter B. och c) adjunkten i Meder vid Koburg Elieser B. (f. 1756, d 1829), d) hans sonsons son föreståndaren för riksbankens sedeltryckeri professor Jonas B. — far till bibliotekarien Lorens Benjamin B. (f. 1835, d 1916), värd att hågkommas för sina förtjänster om K. bibliotekets katalogisering, och till bokhandlaren och kamreraren vid musikaliska akademin Julius B.  — samt e) hans son generalsuperintendenten i Koburg Ehregott Nikolaus B. (f. 1725, d 1796), en även som teologisk författare framträdande andlig, vilken liksom adjunkten Elieser B. ännu har efterkommande med namnet Bagge i Tyskland.

Bland prosten Fredrik B:s övriga ättlingar märkas 2) hans sonsons son sekreteraren i krigskollegiets fortifikationskontor Johan Fredrik B. (f. 1744, d 1805), författare till en skattad »Beskrifning om upstaden Örebro» (1785), samt 3) hans sonson grosshandlaren i Göteborg Peter Samuelsson B. (f. 1710, d 1779), vilken var känd för sitt patriotiska intresse för näringarna — bl. a. fiskerierna — och såsom ledamot av borgarståndet vid riksdagarna 1751—66 anslöt sig till hattpartiet. Han tog en hedrande del även i den strävan att införa moderna jordbruksmetoder, vilken vid denna tid tack vare impulser från England gjorde sig gällande särskilt i Göteborgstrakten, och uppdrev i hög grad jordbruket på kungsgården Ås kloster, som han arrenderade. Det sades, att ingen svensk jordbrukare så allmänt, så uppriktigt och så högt berömdes av grannar och bekanta, och han admirerades mer än han berömdes. Ingen, hette det, hade med större nytta rest i England än han, en tyst och tarvlig yngling, vem skulle ha trott honom om sådana ting. Han vore en komplett engelsk farmer.

Peter B. var far till direktören vid Trollhätte slussverk Peter B. , vars son i första giftet majoren och övermekanikern vid Göta kanal Samuel B.  25 jan. 1814 adlades, ehuru han aldrig hann taga introduktion på riddarhuset och ej fortplantade sin ättegren. En son till direktören Peter B. i hans andra gifte, lantbrukaren Fredrik B. (f. 1817, d 1896), blev far till rektorn i Västerås fil. doktor Peter Fredrik Leo B. (f. 1850), vilken av trycket utgivit bl. a. ett flertal läro- och läseböcker i latinska språket och modersmålet.

Text från SBL

Samuel Bagge

Endast för medlemmar

Peter Bagge

Endast för medlemmar

Lorenz Peter Bagge

Lorenz Peter Bagge, f.26 maj 1775 i Göteborg, d 11 nov. 1840 i Malmö. Föräldrar: handlanden Benjamin Bagge och Maria Katarina Hehl. Student i Lund 14 okt. 1788; inskriven i Göteborgs nation 14 febr. 1789; avlade examen theologicum 7 apr. s. å.; disp. 17 nov. 1790 (De omnipraasentia divina, pres. M. Fremling); student i Uppsala 14 febr. 1795; avlade kansliexamen där 9 juni 1797. Sökte inträde i K. M:ts kansli s. å., men underkändes i det skriftliga provet (kanslikollegiets prot. 12 juli); erhöll på K. G. af Leopolds förslag ett tillfälligt understöd av svenska akademin på 50 rdr rgs 1798; vistades sedan i Tyskland, företrädesvis i Berlin, bl. a. i statsministern Fr. L. von Schroetters hem; inträdde 1811 i tjänst hos svenska regeringen i Pommern och erhöll därvid förtroendeuppdraget att besörja chiffern vid regeringens brevväxling med K. M:t; registrator 1812; erhöll hovråds titel 1813 (prot. i pommerska ärenden 26 juni); återvände efter Pommerns avträdande till Sverige och uppehöll sig en tid i Uppsala; flyttade till Lund på 1830-talet.

I den äldsta av B: s bevarade dikter tackar han, femtonårig, sin »moster», änka efter den samma år avlidne grosshandlaren och donatorn Gustav Santesson, för hennes ädelmod mot »min gamle vördnadsvärde far» och skattar henne lycklig, som äger »detta hjärta». Den Santessonska familjen tillhörde den herrnhutiska riktningen, och måhända har denna också påverkat B. De »Försök af en yngling», som han vid nitton års ålder gav ut, dedicerades »ej åt kännare… utan åt de känslofulle». Motton hämtade från Thorild och Lidner ange hans inhemska förebilder, och de översättningar och imitationer, som huvudsakligen upptaga häftet, representera olika inslag av tysk känslosamhet från Klopstock, Wieland och Gessner samt framför allt från Wertherrörelsen. Jämförelsevis äkta framträda B:s stämningar i ett rätt känt originalförsök, »Landtbokyrkogården», i sin helhet en ganska ren åter-klang från Popes ode över ensligheten och från Gray’s kyrkogårdselegi. I allmänhet skattade B: s sentimentalitet åt långt större tygellöshet. Den gör sig ej sällan bred även i hans glättiga sånger, där han oftast följer J. Elers’ »Glada qväden» men också gustavianerna och Bellman; en viss förkärlek för groteska parodier och ett par snedsprång över på det skabrösas område fullständiga bilden. Större popularitet vann B. blott för en av sina dryckesvisor, »Karikatyr af mänskliga lifvet» (Ja, visst är på jorden allting barockt). »Försök af en yngling» mottogs med en mycket erkännsam kritik i Extra posten, och B. var de närmaste åren »starkt protegerad av Leopold» enligt uppgift (1799) av en hans landsman och vittre medtävlare, A. D. Kummel, vilken f. ö. tillerkände honom »mycket snille, mycken flit, oändeliga kunskaper». B:s bana kom dock ej att motsvara de väckta förhoppningarna. Tillbakavisad vid sitt försök att vinna inträde på ämbetsmannabanan, såg han snart också sin ekonomi rubbad, enligt egen uppgift på grund av hjälpsamhet mot en vän. Hans brev till Leopold under denna tid, vilka tagit intryck av hans svårigheter, röja en obehaglig blandning av krypande underdånighet och sentimental lättstötthet, som ej alltid synes ha behagat hans beskyddare. Efter en mera obestämd tillvaro i utlandet, då han »levde endast för sin vetenskapliga odling», var han några år anställd vid pommerska regeringen och fick därunder, om man får tro honom själv, vid fransmännens infall i landet tillfälle att ådagalägga sin trohet och ståndaktighet. Varken hans förtjänster eller hans lismande suppliker kunde dock förskaffa honom någon ytterligare statssyssla, sedan Pommern avträtts. — Sina litterära intressen övergav B. ej under sina skiftande öden, men han har aldrig kommit över sin ungdoms sentimentalitet.

Hans filosofiska studier grundlades av Leopold, och de »Fragmente einer auf glauben begrundeten weltansicht», han utgav 1818, avslutade han med en redan 1798 verkställd översättning av Kellgrens »Den nya Skapelsen» såsom den livssymbol, han stannat vid. 1798 ville han också översätta Leopolds recension av Kants »Metaphysik der sitten» och förkunnade samtidigt sin »afsikt att utomlands göra våra literära alster mera bekanta». Troligtvis känner man ej alla hans översättningar till tyskan; så omtalar han en gång en rätt långt framskriden översättning av Strinnholms »Svenska folkets historia under konungarne af Wasa ätten». Till svenska har han tolkat flera tyska teaterstycken, varav ett synes ha blivit tryckt 1801 och ett annat spelats av dramatiska teatern 1819. På grund av sin bekantskap med tysk litteratur bedömdes B. till en början ganska milt av nya skolans män, men så småningom fick man upp ögonen för hans »oduglighet». Sin sista tid framlevde B. i »de knappaste villkor». Ljunggren minns honom »läsande ömsom Jean Paul, ömsom Casanova» och döljande sitt armod med en »nedlåtande»

Sverker Ek