Gustaf Henrik Brusewitz, f. 3 okt. 1812 i Göteborg, d. 16 juni 1899 därstädes. Föräldrar: grosshandlaren Gustav Brusewitz och Maria Charlotta Busk. Åtnjöt privat undervisning; elev vid Konstakademien 1829— 35; erhöll tillika undervisning av gravören K. D. Forssell; studerade vid franska akademien i villa Medici i Rom 1839—40 samt hos Leon Cogniet i Paris 1842—45.
Teckningslärare vid K. J. Meijerbergs skola i Göteborg; intendent för den historisk-etnografiska avdelningen samt arkivet vid Göteborgs museum 1 nov. 1865; tillika e. o. teckningslärare vid Slöjdföreningens skola från 1 jan. 1871 och teckningslärare därstädes 11 sept. s. å.; erhöll avsked från teckningslärarbefattningen 30 juni 1881 och från intendentbefattningen 31 dec. 1891. KorrespHA 1882; innehade persisk orden.
Gift 21 juli 1850 med Sofi Amalia Lindhé, f. 7 maj 1825, d. 6 mars 1889, dotter till kaptenen Johan Otto Frans Lindhé i Torsåker, Fässbergs socken.
En svår sjukdom berövade i barnaåren B. hörseln och minskade i hög grad hans talförmåga att hans uppfostran måste ske genom privat undervisning i föräldrahemmet. Han utbildade sig dock så småningom till en skicklig labiolog och kunde utan större svårighet följa med ett samtal. Redan tidigt visade han artistiska anlag och sattes genom understöd av en av faderns vänner i stånd att utbilda dessa vid Konstakademien i Stockholm, där han erövrade ett flertal pris och belöningar. Efter fleråriga fortsatta studier i utlandet slog han sig sedermera ned i hemstaden.
För sin hembygds historia och fornminnen hyste B. en varm kärlek. Vid sitt staffli sysslade han gärna med att i bild framställa och hugfästa hembygdsminnena, och de ämnen ur Göteborgs och Bohusläns historia under äldre tider, som han i målning behandlat, upptaga en ansenlig lista. Den på B: s tid i hög grad omhuldade genremålningen odlades även av honom. Många äro de scener ur folklivet, som av hans flitiga hand blivit fästa på duken. Hans starkt religiösa läggning förde honom också in på bibliska motiv. Från honom stamma sålunda bl. a. altartavlorna i Råda kyrka i Värmland och Ljunits-Nöbbelövs kyrka i Skåne, båda behandlande ämnet »den störste i himmelriket». Även som porträttmålare var han verksam. Ett prov på hans förmåga som sådan utgör det här reproducerade självporträttet.
B: s arkeologiska och historiska studier föranledde Göteborgs museums styrelse att år 1865 kalla honom till den då nyinrättade intendentsbefattningen vid museets historisk-etnografiska avdelning, som i sig även innefattade de arkeologiska samlingarna. Hans första uppgift här blev att ordna avdelningen — som vid hans tillträde var av ytterst blygsamma mått — samt över densamma upprätta en katalog, vilken år 1867 utkom i tryck. B. var en nitisk samlare och företog på 1870-talet under flera år långa fotvandringar inom Bohuslän, varunder han dels skaffade museet nya föremål, dels avtecknade fasta fornlämningar m. m. Många av museets mest värdefulla allmoge- och kyrkoföremål — bl. a. en dyrbar samling dopfuntar — ha under denna tid förvärvats av honom. I Göteborgs museum förvaras ett par handskrivna böcker av B. med skildringar från några av hans resor. I dessa folianter har han med synnerlig omsorg avtecknat de förnämsta av de hopsamlade föremålen och lämnat ingående beskrivningar på de omständigheter, under vilka de påträffats, samt de traditioner och minnen, som voro förknippade med dem. Här återfinnas också flera detaljerade beskrivningar över platser, han besökt. Under B: s omvårdnad tillväxte hans avdelning på museet hastigt, och i sina årsberättelser till styrelsen påpekar han ofta behovet av ökat utrymme, vilket också efter hand blev tillgodosett. När B. tillträdde befattningen vid museet, voro de historisk-etnografiska samlingarna inrymda i fem skåp, medan de vid hans avgång upptogo flera stora salar och rum.
Sin »synnerliga tacksamhet och erkänsla för den alltid osparda möda och det stora nit och levande intresse, varmed B. under sin mångåriga tjänstetid omfattat de samlingar, som varit ställda under hans vård», visade Göteborgs museistyrelse, då B. vid 79 års ålder drog sig tillbaka, bl. a. genom att tilldela honom hela lönen som pension.
Ett svar på ”Gustaf Henrik Brusewitz”