Albert Lilienberg
Albert Lilienberg, född 15 oktober 1879 i Ronneby, död 27 augusti 1967 i Stockholm,var en svensk stadsplanerare och arkitekt. Han var förste stadsingenjör i Göteborg åren 1907-1927 och 1928-1944 var han stadsplanedirektör i Stockholm.
Lilienberg tog studenten 1898, utexaminerades från Kungliga Tekniska Högskolan 1903, gjorde studieresor i främst Tyskland och USA 1903-1905, blev anställd som brobyggnadsingenjör i Halmstad 1906, i Malmö 1907 och som förste stadsingenjör i Göteborg 1907. Han var ordförande i Tekniska samfundet samt lärare i stadsanläggningslära vid Chalmers Tekniska institut.
Han var en av de främsta företrädarna för den österrikiske arkitekten Camillo Sittes (1843-1903) stadsplanering. Lilienbergs planer utmärktes av terränganpassning med svängda former, där blicken inte skulle försvinna ”ut i intet”. Han arbetade med Sittes ideal om det “slutna rummet” (husen ligger placerade nära gatan, med trädgårdarna på baksidan) och med egna idéer som att stadsbilden på avstånd var det väsentliga.
Med Lilienberg började stadsplanekonsten att övergå till mera teknisk och organisatorisk stadsplanering. Den moderna stadsplaneringen skulle avgöra var man skulle bygga olika typer av bostäder, var industrierna skulle ligga och hur infrastrukturen skulle ordnas.
Lilienberg utarbetade bland annat en lång rad stadsplaner i Göteborg:
07 tillträdde L befattningen som 1: e stadsingenjör i Gbg, där han kom att verka i hela 20 år. Det var en betydelsefull tidsperiod för Gbg, då en rad konstnärligt värdefulla stadsdelar nyskapades med L som främste tillskyndare. Här märks främst Landala egnahems- o landshövdingehusområden, Lorensbergs villastad, Kungsladugårds egnahems- o landshövdingehusområden, 1923 års jubileumsutställning, stadsdelen Bagargården o Örgryte villastad. L hade av Hallman fått rådet att rätta sig efter ägogränserna, följa terrängen o sedan läsa Sitte (!) — då skulle allt gå bra.
08 avlade L i Gbg en slags programförklaring i form av en skrivelse från stadsingenjörskontoret till byggnadsnämnden. Han hävdar här, att staden skulle vara den närmast ansvarige för hur de nya stadsdelarna skulle se ut. Likaväl som staden anslog medel till teatrar, museer o konserthus, borde man också kunna offra pengar på att gaturummet gavs ett estetiskt tilltalande utseende: ”Ty gatans konst når ju dagligen oss alla, vi tvingas alla i beröring med den och dess inverkan på vårt skönhets- och känslosinne är stort.” Det är Sittes idéer om gatan som konstverk som lyser igenom L:s skrivelse. Han kritiserar vidare stadens oförmåga att ge gaturummet ett enhetligt utseende. Han ansåg det orimligt ”om staden å de marker den själv äger, såsom hittills i en framtid skulle låta enskilda byggande, ofta utan förståelse eller ansvarskänsla inför de gatuvyer de låta kommande släkten få till dagligt skådebröd, bestämma såväl stadens karaktär, som våningarnas och därmed även hemmens grundgestaltningar.” I linje med Sitte nöjde sig inte L med att utforma själva stadsplanen utan ansåg det lika viktigt att hustyperna beställdes av goda arkitekter. Det var vid denna tid som arkitekterna började intressera sig för utformningen av arbetarbebyggelsen som tidigare mest tillkommit efter byggmästarritningar i enformig upprepning.
Landala egnahemsområde som bebyggdes mellan 13 o 22 efter L:s stadsplan från 11 betraktas i dag som det oöverträffade villaområdet i Sverige. Planen ansluter helt till Sittes ideal; ingen gata slutar i tomma intet o husen ligger placerade nära gatan med trädgårdarna på baksidan. Därigenom bildar de väl slutna gaturum o husens läge tjänar även att sluta kvarteren inbördes. L hade uppdragit åt de framstående arkitekterna Carl Westman o Sigfrid Ericson att uppgöra typritningarna. Egnahemsnämnden föredrog Westmans nationalromantiska, allmogeinspirerade trähus med förstukvistar o smårutade fönster. Husen byggdes som enkelhus o dubbelhus inrymmande tre eller fyra rum o kök eller som tvåfamiljsvillor med två tvårumslägenheter. Planerna är enkla fyrdelade med vindfång, förstuga o kök på ena sidan o dagligrum o matrum i fil på den andra. Taken utfördes dels som sadeltak, dels brutna med små vindskupor. Färgsättningen bestämdes mycket enhetlig. Man gav egnahemsägarna två färger att välja på; grått eller brunt. Färgerna var laserande o framhävde på så sätt virkesstrukturen. Efterhand kom den bruna färgen att dominera.
21 fastställdes L:s stadsplan för Kungsladugårds egnahem väster om Slottsskogen. Det skulle bli ett mönsterområde lagom till stadens 300-årsjubileum. Nationalromantiken fick vika för den lätta o spröda 20-tals-klassicismen. Även i Kungsladugård återfinner man inspirationen från Sitte med lätt krökta gator som följer terrängen o framflyttade gatuhus som sluter gaturummet. Arkitekturen utmärks av pilastrar, lunettfönster o andra antikiserande dekorativa detaljer. Särskilt tilltalande är de kopplade husen, som utseendemässigt påminner om en gustaviansk herrgård med brutet valmat tak. Färgsättningen är ljusare än i Landala: silvergrå fasader med blå fönster o pilastrar, rosa mot grått o gult mot brunt. L:s första hustru inspirerades av L att utbilda sig till arkitekt o studerade bl a för Le Corbusier. Hon har gjort sig känd som arkitekt till ett flertal funktionalistiska villor i bland annat stadsdelen Böö i Gbg. — L var under flera år speciallärare i stadsanläggningslära vid Chalmers tekniska institut o ordförande i Tekniska samfundet i Gbg i två omgångar. Vid sidan av sina insatser i Gbg utförde L mer än 60 stadsplaner för andra städer o samhällen i Sverige.
Hans första fru var Ingrid Wallberg som han träffade första gången när hon bara var 17 år. De var gifta 1909-1925. 1928 gifte han om sig med Ingrid Mari Uhr.
1928 lämnade han Göteborg för en tjänst i Stockholm.
2 svar på ”Albert Lilienberg”