Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

december 2014

Elfrida Andrée

Elfrida AndréeElfrida Andrée föddes 19 februari 1841 i Visby och dog 11 januari 1929 i Göteborg. Hon var den första kvinnan i Sverige som examinerades som organist (1857−60) och som blev domkyrkoorganist − 1867 tillträdde hon tjänsten i Göteborgs domkyrka och uppehöll den till sin död.

Fadern var provinsialläkare. Familjen ordnade ofta musikaftnar och soaréer i hemmet vid Stora torget i Visby. Till att börja med undervisades systrarna i musik av sin far men snart överlät han dem åt musikdirektör Wilhelm Söhrling som var domkyrkoorganist i Visby.  Inga kvinnliga elever fick tillträde till Musikaliska akademiens orgelklass så Elfrida tvingades ta privatlektioner för framstående organister i Stockholm medan fadern pläderade för att hon skulle få tillstånd att avlägga examen. Efter två års studier, 12 juni 1857, tog hon, 16 år gammal, organistexamen som privatist. Elfrida engagerades som semestervikarie i Jacobs kyrka i Stockholm av sin lärare, professor Mankell, något som ogillades av prästerna i församlingen.  Kvinnor ansåg inte kunna inneha organisttjänster.Hon studerade därefter för Ludvig Norman vid Musikaliska akademiens undervisningsverk 1860. Efter kamp för kvinnors rättigheter så utfärdades år 1861en kungörelse av riksdagen om att kivnnor hade rätten att vara anställda som organiser

Organist i finska nationella församlingen i Stockholm 1 maj 1861—31 maj 1867 samt i- franska reformerta kyrkan på samma ort den 10 mars 1862—31 maj 1867. Därefter lärare i sång vid högre lärarinneseminariet i Stockholm 1863—1867 liksom vid Åhlinska skolan i Stockholm. Vald till domkyrkoorganist i Göteborg 30 apr. 1867, uppträdde vid ett stort antal konserter samt var ledare av de s. k. folkkonserterna i Göteborg.  Hon blev ledamot av Kungl. Musikaliska akademien 1879, Litteris et artibus 1895, stipendium vid Iduns kvinnliga akademi 1908.

Hon var som komponist av kammarmusik och symfoniska verk en kvinnlig pionjär i Sverige, vilket även gäller hennes verksamhet som orkesterdirigent:

E. A:s namn är på det närmaste knutet till betydelsefulla avgöranden till förmån för kvinnas rätt till anställning i det allmännas tjänst. Sedan hennes ansökan om dispens att få söka Stora Skedvi lediga organistbefattning trots hennes utmärkta organistexamen avslagits, lyckades hennes fader, som även genom en livlig tidningspolemik verkade för saken, intressera motionärer inom tvenne stånd i riksdagen att upptaga frågan om rättighet för kvinna att innehava organistbefattning; motionerna biföllos, trots prästeståndets avslag, och K. kungörelse i överensstämmelse med riksdagens beslut utfärdades 8 mars 1861. Då E. A. omedelbart därpå tillträdde organisttjänsten i finska kyrkan, blev hon den första kvinna, som i vårt land beklädde en dylik befattning.

Fastän hennes egen framtid sålunda var tryggad, arbetade E. A. därpå ihärdigt och med slutlig framgång på att öppna även telegrafisttjänsten för kvinnor. Själv beträdde hon ej den nya banan utan ägnade sig uteslutande åt musiken, livligt uppmuntrad av lärare sådana som L. Norman, H. Berens. och J. Fr. Berwald, och då hon tröts särskilt Normans — av A. Fr. Lindblad understödda — rekommendation aldrig lyckades erhålla något offentligt understöd eller stipendium, skaffade hon sig med vanlig energi tillfälle att på egen bekostnad fortsätta sina studier jämväl i utlandet; i Köpenhamn rönte hon därvid mycken välvilja av N. V. Gade.

Som tonsättarinna har E. A. frambragt ett flertal värdefulla kompositioner av såväl större som mindre omfattning, av vilka dock en jämförelsevis ringa del är tryckt. Vid en internationell kompositionstävling i Brüssel 1895 erhöll hon ett andra pris för en stråkkvartett. År 1904 dirigerade hon själv sin symfoni i a-moll samt en ouvertur för orkester vid en konsert i Dresden och rönte därvid mycket erkännande. I hemlandet har hennes ballad Snöfrid nått ett stort antal uppföranden, och på senare tider har hennes svenska mässa n:o 2 framförts och vunnit livligt erkännande. Sin mesta tid har hon emellertid använt som praktisk musiker. I denna egenskap har hon dels såsom organist och solist å orgel och harpa, dels såsom ledare för de s. k. folkkonserterna i Göteborg gjort en betydande insats i musiklivet i det samhälle, där hon nu (1918) över ett halvt sekel haft sin verksamhet.

Andrées största verk till omfånget var operan Fritiofs saga med libretto av Selma Lagerlöf efter Esaias Tegnérs diktverk. Operan har aldrig framförts sceniskt i sin helhet däremot som orkesterverk.  Elfrida Andrées syster, Fredrika Stenhammar, var också en framgångsrik musiker och sångsolist på Kungliga Operan.

Advertisements

Laurentius Svenonis Böker

Endast för medlemmar

Släkten Brusewitz

Brusewitz, släkt, utgörande en gren av en gammal medeltidssläkt frän Mecklenburg, vilken 1251 flyttade till Pommern, varest den ännu fortlever. Grenar av släkten hava funnits även i Schlesien och Polen.

Till Göteborg inflyttade mot slutet av 1600-talet Martin B. (f. 1646, d. 1720), vilken blev handlande därstädes och fader till assessorn i Svea hovrätt Martin B. (f. 1687, d. 1740), vars släktgren, den s. k. Stockholmsgrenen, utdog i förra hälften av 1800-talet, och till handlanden och rådmannen i Göteborg Johan Fredrik B. (f. 1690, d. 1742). Av dennes söner blev den äldre, sidenfabrikören och bolagskamreraren i Göteborg Jacob Gabriel B. (f. 1726, d. 1781) stamfader för den s. k. västgötagrenen, och den yngre, justitieborgmästaren i.Göteborg Carl Gustaf B. (f. 1733, d. 1800), stamfader för den s. k. Göteborgsgrenen.

Justitieborgmästaren Carl Gustaf B. hade två söner, justitieborgmästaren i Göteborg, lagmannen Eric Elias B. (f. 1771, d. 1846), vars ättlingar utgöra den äldre Göteborgsgrenen, och grosshandlaren i Göteborg Gustaf B. (f. 1777, d. 1828), vars ättlingar bilda den yngre Göteborgsgrenen.

Bland den äldre grenens medlemmar märkas justitieborgmästaren Eric Elias B:s söner a) expeditionssekreteraren Carl Gustaf B. (f. 1801, d. 1876), fader till kommendörkaptenen Eric Cornelius B., b) grosshandlaren i Göteborg Elis Fredric B. (f. 1802, d. 1867), fader till myntdirektören Emil Henric B. (se nedan 2), samt c) stärbhus-notarien i Göteborg Adolph B, (f. 1808, d. 1870), farfader till professor skytteanus Axel B. (se nedan 4).

Till den yngre Göteborgsgrenen höra bl. a. den ovannämnde grosshandlaren Gustaf B:s söner artisten och intendenten Gustaf Henrik B. ch industriidkaren Fredrik Ludvig B. (f. 1816, d. 1888), vilken efter utbildning i utlandet år 1853 erhöll ledningen av Limmareds glasbruk samt anlade Bollsjö glasbruk 1857 och Strömsfors glasbruk 1871. Åren 1867—75 var han ledamot av första kammaren, där han yttrade sig särskilt i finansiella frågor och bl. a. var ledamot av statsutskottet 1869—75.

Text från SBL

Gustaf Henrik Brusewitz

Endast för medlemmar

Carl Wilhelm Carlberg

Endast för medlemmar

Bengt Wilhelm Carlberg

Endast för medlemmar

Johan Eberhard Carlberg

Endast för medlemmar

Birger Carlberg

Endast för medlemmar

Johan Carlberg

Endast för medlemmar

Albert Lilienberg

Albert Lilienberg

Albert Lilienberg

Albert Lilienberg, född 15 oktober 1879 i Ronneby, död 27 augusti 1967 i Stockholm,var en svensk stadsplanerare och arkitekt. Han var förste stadsingenjör i Göteborg åren 1907-1927 och 1928-1944 var han stadsplanedirektör i Stockholm.

Lilienberg tog studenten 1898, utexaminerades från Kungliga Tekniska Högskolan 1903, gjorde studieresor i främst Tyskland och USA 1903-1905, blev anställd som brobyggnadsingenjör i Halmstad 1906, i Malmö 1907 och som förste stadsingenjör i Göteborg 1907. Han var ordförande i Tekniska samfundet samt lärare i stadsanläggningslära vid Chalmers Tekniska institut.

Han var en av de främsta företrädarna för den österrikiske arkitekten Camillo Sittes (1843-1903) stadsplanering. Lilienbergs planer utmärktes av terränganpassning med svängda former, där blicken inte skulle försvinna ”ut i intet”. Han arbetade med Sittes ideal om det “slutna rummet” (husen ligger placerade nära gatan, med trädgårdarna på baksidan) och med egna idéer som att stadsbilden på avstånd var det väsentliga.

Med Lilienberg började stadsplanekonsten att övergå till mera teknisk och organisatorisk stadsplanering. Den moderna stadsplaneringen skulle avgöra var man skulle bygga olika typer av bostäder, var industrierna skulle ligga och hur infrastrukturen skulle ordnas.

Lilienberg utarbetade bland annat en lång rad stadsplaner i Göteborg:

07 tillträdde L befattningen som 1: e stadsingenjör i Gbg, där han kom att verka i hela 20 år. Det var en betydelsefull tidsperiod för Gbg, då en rad konstnärligt värdefulla stadsdelar nyskapades med L som främste tillskyndare. Här märks främst Landala egnahems- o landshövdingehusområden, Lorensbergs villastad, Kungsladugårds egnahems- o landshövdingehusområden, 1923 års jubileumsutställning, stadsdelen Bagargården o Örgryte villastad. L hade av Hallman fått rådet att rätta sig efter ägogränserna, följa terrängen o sedan läsa Sitte (!) — då skulle allt gå bra.

08 avlade L i Gbg en slags programförklaring i form av en skrivelse från stadsingenjörskontoret till byggnadsnämnden. Han hävdar här, att staden skulle vara den närmast ansvarige för hur de nya stadsdelarna skulle se ut. Likaväl som staden anslog medel till teatrar, museer o konserthus, borde man också kunna offra pengar på att gaturummet gavs ett estetiskt tilltalande utseende: ”Ty gatans konst når ju dagligen oss alla, vi tvingas alla i beröring med den och dess inverkan på vårt skönhets- och känslosinne är stort.” Det är Sittes idéer om gatan som konstverk som lyser igenom L:s skrivelse. Han kritiserar vidare stadens oförmåga att ge gaturummet ett enhetligt utseende. Han ansåg det orimligt ”om staden å de marker den själv äger, såsom hittills i en framtid skulle låta enskilda byggande, ofta utan förståelse eller ansvarskänsla inför de gatuvyer de låta kommande släkten få till dagligt skådebröd, bestämma såväl stadens karaktär, som våningarnas och därmed även hemmens grundgestaltningar.” I linje med Sitte nöjde sig inte L med att utforma själva stadsplanen utan ansåg det lika viktigt att hustyperna beställdes av goda arkitekter. Det var vid denna tid som arkitekterna började intressera sig för utformningen av arbetarbebyggelsen som tidigare mest tillkommit efter byggmästarritningar i enformig upprepning.

Landala egnahemsområde som bebyggdes mellan 13 o 22 efter L:s stadsplan från 11 betraktas i dag som det oöverträffade villaområdet i Sverige. Planen ansluter helt till Sittes ideal; ingen gata slutar i tomma intet o husen ligger placerade nära gatan med trädgårdarna på baksidan. Därigenom bildar de väl slutna gaturum o husens läge tjänar även att sluta kvarteren inbördes. L hade uppdragit åt de framstående arkitekterna Carl Westman o Sigfrid Ericson att uppgöra typritningarna. Egnahemsnämnden föredrog Westmans nationalromantiska, allmogeinspirerade trähus med förstukvistar o smårutade fönster. Husen byggdes som enkelhus o dubbelhus inrymmande tre eller fyra rum o kök eller som tvåfamiljsvillor med två tvårumslägenheter. Planerna är enkla fyrdelade med vindfång, förstuga o kök på ena sidan o dagligrum o matrum i fil på den andra. Taken utfördes dels som sadeltak, dels brutna med små vindskupor. Färgsättningen bestämdes mycket enhetlig. Man gav egnahemsägarna två färger att välja på; grått eller brunt. Färgerna var laserande o framhävde på så sätt virkesstrukturen. Efterhand kom den bruna färgen att dominera.

21 fastställdes L:s stadsplan för Kungsladugårds egnahem väster om Slottsskogen. Det skulle bli ett mönsterområde lagom till stadens 300-årsjubileum. Nationalromantiken fick vika för den lätta o spröda 20-tals-klassicismen. Även i Kungsladugård återfinner man inspirationen från Sitte med lätt krökta gator som följer terrängen o framflyttade gatuhus som sluter gaturummet. Arkitekturen utmärks av pilastrar, lunettfönster o andra antikiserande dekorativa detaljer. Särskilt tilltalande är de kopplade husen, som utseendemässigt påminner om en gustaviansk herrgård med brutet valmat tak. Färgsättningen är ljusare än i Landala: silvergrå fasader med blå fönster o pilastrar, rosa mot grått o gult mot brunt. L:s första hustru inspirerades av L att utbilda sig till arkitekt o studerade bl a för Le Corbusier. Hon har gjort sig känd som arkitekt till ett flertal funktionalistiska villor i bland annat stadsdelen Böö i Gbg. — L var under flera år speciallärare i stadsanläggningslära vid Chalmers tekniska institut o ordförande i Tekniska samfundet i Gbg i två omgångar. Vid sidan av sina insatser i Gbg utförde L mer än 60 stadsplaner för andra städer o samhällen i Sverige.

Hans första fru var Ingrid Wallberg som han träffade första gången när hon bara var 17 år. De var gifta 1909-1925. 1928 gifte han om sig med Ingrid Mari Uhr.

1928 lämnade han Göteborg för en tjänst i Stockholm.

Kungsladugård