Carl Wilhelm Bauck, f. 13 dec. 1808 i Göteborg, d 8 okt. 1877 i Stockholm. Föräldrar: handelsmannen Johan Kristian Bauck och Anna Maria Dahlgren. Genomgick Göteborgs gymnasium; åtnjöt undervisning av kyrkoherden vid tyska församlingen i Göteborg D. V. Dunckel; lärde pianospel vid tolv års ålder och studerade harmonilära för violinisten K. M. Lundholm i Göteborg samt sedermera musikteori för bl. a. E. Passy i Stockholm.
Organist i engelska kyrkan i Göteborg 1828; gav privata lektioner i pianospelning; flyttade till Stockholm 1832; musikrecensent i Aftonbladet 1842—59, i Nya dagligt allehanda 1860—71 och i Dagens nyheter från 1871; redigerade den av Abr. Hirsch utgivna Ny tidning för musik 1853—57; gjorde musikhistoriska studier i utlandet, förnämligast i Berlin 1856—57, varifrån han sände korrespondensartiklar till Ny tidning för musik; lärare i musikens historia och estetik vid musikaliska akademins läroverk 3 aug. 1858; tf. bibliotekarie därstädes 28 dec. 1860; höll sedan sistnämnda år offentliga föreläsningar i musik, illustrerade med musikuppfö-randen; professor vid musik-konservatoriet 23 dec. 1864; höll offentliga föreläsningar i musik i Göteborg 1870 och 1872. LMA 1846; RVO 1868.
Gift 17 dec. 1834 med Dorotea Fredrique Hansson, f. 30 apr. 1806.
I likhet med så många framstående män på musikens område var B. från början icke ämnad till musiker utan förberedde sig för ämbetsmannabanan. Kärleken till tonkonsten tog emellertid överhand, och sedan han valt musiken till sin livsuppgift, arbetade han med brinnande iver på sin utbildning.
Som utövande musiker kom han ej att bliva av någon större betydenhet, men med den kunskap och färdighet, han förvärvade i pianospelning, och med den erfarenhet, han vann såsom lärare i ämnet, kunde han framgångsrikt verka för höjandet av den samtida, mindre goda pianoundervisningen och vid densamma införa en mera tidsenlig litteratur. Sålunda utgav han instruktiva upplagor av etyder och sonatiner samt komponerade själv några verk för samma ändamål. Han framträdde även som tonsättare med en del egna arbeten, förnämligast sånger, samt ett ej ringa antal mycket förtjänstfulla arrangemang för piano av orkesterverk m. rn.
Vid sitt frånfälle efterlämnade han därjämte, enligt uppgift av Adolf Lindgren i Ny illustrerad tidning, åtskilliga outgivna verk, såsom kvartetter, fyrhändiga pianosonater i symfonistil m. m. I B: s tonsättningar, framför allt i sångerna, kan man skönja inflytande från Ludvig Spohr. Med denne mästare företer han i allmänhet en viss överensstämmelse. Lindgren säger därom bl. a., att han »i likhet med Spohr var en klassicitetens utpost, framskjuten mitt uti ett romantiskt tidevarv, varav han visserligen tog något intryck men vars innersta rörelser och kulturhistoriska betydelse han icke begrep».
Med sina förtjänster och sin begränsning framträder denna B: s riktning karaktäristiskt i den verksamhet, som blev hans största insats, hans framgångsrika arbete som kritiker och populär föreläsare. B:s klassicistiska uppfattning inskränkte obestridligen hans synvidd och förledde honom stundom att överskatta besläktade riktningars målsmän. Så ansåg han Ch. Fr. Gounod lika epokgörande som Rickard Wagner.
Det har även anmärkts, att han ej tillräckligt följde med den nyare musikhistoriska litteraturen. Men han ägde i varje fall omfattande kunskaper i sitt ämne och var dessutom i besittning av en god allmänbildning, en grundlig kännedom om kompositionstekniken, en vid klassiska mönster luttrad smak samt en erkännansvärd självständighet i omdömet och hade en elegant och spirituell stil. Det var därför naturligt, att hans ord utövade ett stort och i flera hänseenden hälsosamt inflytande, och hans musiklitterära och kritiska insats rönte också vid hans bortgång ett oförbehållsamt erkännande även från dem, som i vissa avseenden varit hans motståndare. B: s musikhistoria var länge den enda av någon betydenhet i vårt land. Detsamma gäller vissa delar av hans musikteoretiska arbeten, ja, ännu i dag är t. ex. hans instrumentationslära, som utgör sista avdelningen i hans stora allmänna musiklära, den enda i sitt slag, som finnes på svenska språket. B. skildras av dem, som kommo i personlig beröring med honom, såsom nitisk i arbetet, godhjärtad och finkänslig i umgänget.
Hans dotter Jeanna Maria Charlotta Bauck, f. 19 aug. 1840 i Stockholm, överflyttade 1863 till Tyskland, där hon utbildade sig till målarinna; hon har, frånsett upprepade studieresor och en tids vistelse i Paris (1879—80), varit bosatt i München och har där med framgång förestått en målarskola för damer.
Ett svar på ”C Wilhelm Bauck”