Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

november 2014

Sillgatan och emigrationen

1840 startade redaren Thomas Wilson från i Hull med sitt företag Thos. Wilson, Sons & Co. (Wilson Line) trafik över Nordatlanten till USA och New York.  Hans son John West Wilson flyttade till Göteborg och etablerade en rörelse, J. W. Wilson, ökade affärerna snabbt och 1850 fick Wilson Line ett permanent kontrakt för posthantering från Sverige och Norge. Samtidigt fick de också speciella rättigheter i hamnen.  Från 1872 till 1880 reste nästan alla svenska emigranter till Hull och enligt vissa beräkningar åkte 80% av alla emigranter som kom till Göteborg med Wilson Line under 1880-talet och framåt.

På Sillgatan (nuvarande Postgatan) i Göteborg och runt omkring denna gata befann sig alla de stora transatlantiska bolagen såsom Wilson Line, Inman Line, Cunard Line, White Star Line, American Steamship Co, Dominion Steamship Co, Allan Line och Guion Line mfl. Gatan som går mellan Centralstationen och Tullhuset ledde rakt till den dåvarande hamnen där alla båtar avgick och ankom.  1869 fanns ca 10 agenter i Göteborg. 1880 hade antalet vuxit till 13 stycken. För de som ville göra affärer med emigranter var det nödvändigt att ha sitt kontor eller affär runt Sillgatan.

Packhusplatsen

Packhusplatsen, Stora Hamnkanalen och Skeppsbron

Innan 1869 fanns det inga direkta lagar och restriktioner hur agenter skulle sköta sina affärer. 1869 kom en lag i Sverige som innebar att varje emigrant måste registreras och det var då som passagerlistor infördes.

Passagerarlistor införs

Agenterna fick starta med att föra passagerarlistor, de fyllde i, kopierade, utfärdade kontrakt och förde upp varje emigrant i speciella register. Sedan var de tvugna att lämna över dessa listor till Polisen. Polisen prickade sedan av varje emigrant när det steg ombord på fartygen. Agenterna startade även med mer service till emigranterna, tex mötte de upp emigranterna vid tågstationen och följde de sedan till agentens kontor.

En av de viktigaste inkomstkällorna för en agent var växling av valuta. Tex sålde de checkar till de som ville undvika risken att bära omkring med kontanter. Ett annat sätt att undkomma tjuvar på vägen eller vid anländande till Amerika var att köpa det ”Amerikanske penningbältet”, som också såldes av agenterna.

Göteborg – hotell och boende

Emigranterna behövde själva betala för sitt boende i Göteborg. Agenterna rådde dem via brev att de måste komma i god tid till stan innan resan till Amerika. Vid Sillgatan bodde det personer som hyrde ut sina lägenheter och rum till emigranterna. Många ville tjäna pengar och många emigranter fick övernatta i undermåliga utrymmen i stor trängsel. De som hyrde ut sina rum var nämligen inte alltid så noga med hur många de hyste in i varje rum. Ett hus på Sillgatan 44 med 8 rum, inkvarterade 103 personer. Den nya lagen från 1869 inkluderade även hur många emigranter som var tillåtet att inhysa per rum. De som bröt mot dessa regler måste böta 5 riksdaler.

Efter genomförandet av de nya reglerna gick flera agenter ihop och startade så kallade ”hotell”. Dessa hotell erbjöd rum för 25 öre inkl. säng med lakan och filt, kaffe och torkat bröd på morgonen. Ett hotell erbjöd till och med en ”amerikansk-svensk språkskola”.

Sillgatan (nuv. Postgatan)

Sillgatan (nuv. Postgatan)

Affärer och folkliv kring Sillgatan

Efter emigrantens ankomst till Göteborg och efter inkvartering gjorde man klart sina affärer med sin agent, därefter var det tid för lite shopping. På Sillgatan och runt omkring närliggande gator, fanns det butiker som sålde artiklar som kunde vara bra att ha på resan över och även de första veckorna i Amerika. Emigranterna kunde köpa kläder som passade i den ”stora staden”, kvinnorna köpte stråhattar och provade kanske för första gången i sitt liv en korsett. Männen köpte verktyg, skor och andra användbara artiklar som  kanske hade kunnat köpas billigare i USA. Guideböcker såldes också.

På Sillgatan och gatorna i närheten gatorna var det ett livligt folkliv med musikanter, och uppträdanden för att hålla folkmassorna på ett gott humör. Någon kunde spå din framtid, här och var uppträdde akrobater och trollkonstnärer. Barnen kunde få köpa lite godis från de lokala bönderna på den öppna marknaden. Männen kunde gå till en av de många pubarna eller caféerna som fanns. Den som var slarvig kunde bli av med både sin biljett till Amerika och sina pengar och var då kanske tvungen att stanna i Göteborg eller återvända hem.

När en båt anlände eller avgick var hela gatan dekorerad med fanor och flaggor. När affärerna inne i stan stängde, var affärer, barer och caféer fortfarande öppna i området kring Sillgatan. Historiska berättelser säger att det var karnevalstämning varje gång en ångbåt från Wilson Line anlände eller avgick från Amerikapiren vid Tullhuset.

Ariosto

Passagerare går ombord på Wilson-båten Ariosto

Advertisements

Melcher Lyckholm

Melcher Lyckholm

Melcher Lyckholm

David Melcher Lyckholm, född 9 december 1856 i Sjögestad i Östergötlands län, död 1 maj 1924 på Ulricehamns sanatorium, var en svensk bryggare och riksdagsman. Han var son till lantbrukaren Anders Persson och Christina, född Lyckholm.

Hans tio år äldre bror Johan Wilhelm Lyckholm var bryggmästare vid Ytterborgs bryggeri i Kristiania, och där började Melcher Lyckholms intresse för bryggeriyrket 1875. Han gick på Lechmann’sche Brauerschule i Worms och fick 1878 anställning som bryggmästare vid Erlangens bryggeri i Uppsala. År 1881 flyttade han över till det av brodern grundade Wilhelmsdals bryggeri, på egendomen Skår Västergård i Örgryte. Vid broderns död 1894 övertog han rörelsen under namnet J. W. Lyckholm & Co, vilket han utvecklade till ett av Sveriges största och modernaste bryggerier (år 1905 producerade Lyckholms bryggerier 1 028 ton malt):

Sedan brodern startat sitt nya bryggeri i Örgryte, anställdes L som bryggmästare där. I nära samarbete ledde de båda ungkarlarna det starkt expanderande företaget, där tekniska innovationer tidigt togs i bruk. Vid broderns död 1894 övertog L firman där hans andel blev 0,6 milj kr.

Under L:s ledning företogs nya utvidgningar av produktionen. 1895 påbörjades en tillbyggnad av jäs- och lagerkällarna, en ny ångmaskinsanläggning anskaffades för driften av ett 1896 installerat kompressionskylmaskineri, vilket ersatte den äldre absorptionskylanläggningen. Under 1890-talets sista år steg omsättningen avsevärt och nådde 1901 över 60 000 hl, där Lyckholms lager var den dominerande ölsorten. Vid sekelskiftet hade L:s företag kommit upp i nivå med Pripps bryggeri. Därefter ägde en viss stagnation rum, medan däremot produktionen vid Pripps bryggerier starkt ökade. Vid mitten av 1920-talet nådde dock Lyckholms upp till en årsproduktion av 80000 hl.

Det ekonomiska utbytet vid företaget var ända från början av L:s förvaltning synnerligen gott. De stora vinsterna användes dels för konsolidering av firman, dels för placeringar i fastigheter, aktier och obligationer mm och dels för moderniseringar av driften — bl a elektrifiering av maskindriften 1908.

År 1897 blev han invald i styrelsen för Svenska bryggeriföreningen. Sin kommunala bana började Lyckholm i Örgryte landskommun, där han 1885 invaldes i kommunalfullmäktige samt fem år senare blev dess ordförande.

År 1897 valdes Lyckholm in i Göteborgs och Bohus läns landsting, där han 1910 blev vice ordförande och redan samma år ordförande, fram till 1923.

I riksdagen var han ledamot av andra kammaren 1900-1908 för Askims och Sävedals härads valkrets. Han var ledamot av första kammaren 1909-1919 och 1912-1919 ledamot av bevillningsutskottet. Lyckholm var styrelseledamot av Göteborgs och Bohusläns Sparbank från 1903 (ordförande 1917), av Göteborgs Trädgårdsförening 1913 samt av Göteborgs museum 1915 (vice ordförande 1922). Han var suppleant i styrelsen för bryggeriförbunden från 1906 och ordinarie ledamot från 1915. År 1885 blev Lyckholm medlem av Svenska bryggareföreningen och av dess styrelse 1897. Hedersledamot där den 20 september 1920. Vice ordförande i ”XI kretsen” 1894-1908.

Lyckholm bedrev även omfattande jordbruksverksamhet på sina egendomar Skår, Lackarebäck och Helenedal. Han var styrelseledamot i Lindholmens verkstad och Nordiska Kullageraktiebolaget. Lyckholm tillskrivs också förtjänsten av trålfiskets införandevästkusten:

Den mycket lönsamma rörelsen vid det välkonsoliderade Lyckholms bryggeri satte L i stånd att investera medel i ett flertal verksamheter utanför bryggerirörelsen. Sålunda hade han ett starkt intresse för jordbrukets utveckling. Såsom ägare till egendomarna Skår, Lagklarebäck och Helenedal drev han ett rationellt jordbruk med intensiv kreatursavel, utsädesförsök, trädgårdsodling och plantskola. Han var en av de ledande krafterna i länets hushållningssällskap. Han var intresserad av ett rationellt trålfiske (bolaget Gadus) och moderna fiskkonserveringsmetoder.

Den göteborgska verkstadsindustrin, som efter sekelskiftet 1900 inledde en stark expansion, hade i L en intresserad deltagare. Då Lindholmens varv 1915 utträdde ur den stora Motala-koncernen, visade L ett stort intresse för Lindholmen, som då var det största varvet i Gbg, och han inträdde 1916 i den nya styrelsen. När sedan Lindholmen 1919 övertog Motala verkstad, satt L kvar i den nya styrelsen, som emellertid 1922 fick stora bekymmer under efterkrigsdepressionen. Samma problem kom L också att möta i det andra stora verkstadsföretag som han intresserade sig för, nämligen Nordiska kullager ab (NKA), som bildades på hösten 1914 och som uppträdde som konkurrent till det 1907 bildade ab Sv kullagerfabriken (SKF). L blev ordförande i NKA:s styrelse, som utgjordes av göteborgska affärsmän. NKA utvecklades i storstilad skala men kunde inte klara påfrestningarna under depressionen 1920 utan råkade 1921 i konkurs. L gjorde betydande förluster på NKA, men han stod rycken tack vare sitt lönsamma bryggeri.

Melcher Lyckholm var kommendör av första klass av Nordstjärneorden, kommendör av första klass av Vasaorden samt ledamot av Lantbruksakademien 1920.

År 1899 var Lyckholm också ägare av fastigheten Bryggaregatan 4 i stadsdelen Inom Vallgraven i Göteborg, där han också bodde.

Ångtrålare

Det brukar sägas att LL 532 Ingo var den första svenska ståltrålaren. Det är nu inte helt korrekt för ångtrålarna i början av 1900-talet var också av stål. Det första ångtrålsföretaget startade 1901. Initiativtagare och störste ägare var Melcher Lyckholm. Namnet på bolaget var Göteborgs Ångfiske AB. Melcher Lyckholm var en dåtida riskapitalist som gav sig in en rad nya branscher och riskfyllda projekt.

Åren 1901-1905 fiskades för 72 00 kronor med trål. Det var då enbart ångtrålare. Åren 1906-10 hade värdet tiodubblats till 728 000 kronor. Nämnas kan att sillfiske med vad och drivgarn stod för värden på 1 385 000 kr under den första femårsperioden och 3 323 000 kr den andra.

1914 fanns hela 58 ångtrålare i aktivt fiske i Sverige och nu hade trålfisket blivit det näst viktigaste ekonomiskt efter vadfisket. Sill var i bägge fiskena den viktigaste arten. De flesta ångtrålarna var hemmahörande i Göteborg och på grund av detta var Göteborg då Sveriges största fiskeläge följt av Uddevalla (också pga ångtrålare) och Hönö. Totalt fanns det 58 stycken aktiva ångtrålare detta år och av dessa hade 54 stycken Göteborg som hemmahamn. 3 ångtrålare hade Uddevalla som hemmahamn och en Gullholmen. Ångtrålare på denna tid var på mellan 100 och 200 bruttoton medan traditionella träfiskebåtar var en tiondel så stora.

Efter 1914 minskade antalet ångtrålare igen, för att 1921 endast vara 22 stycken i aktivt fiske. Därefter ökade antalet igen. 1915 fanns det 48 aktiva ångtrålare varav 49 från Göteborg, 3 från Uddevalla, 2 från Varberg och 1 från Gullholmen. 93% av landningsvärdet för trålfisket i Göteborgs och Bohuslän detta år tillhörde Göteborgs- och Uddevallatrålare. Viktigaste arten var sill följd av kolja, vitling och torsk. Varbergstrålarna var VG 109 Meera som ägdes av Varbergs Exportaffär (Carl Andersson) mellan 1913 och 1920 samt Aries som ägde av samma företag 1905-20. Uddevallatrålarna var familjen Sannes UA 2 Fiskmåsen som familjen ägde via olika företag (däribland Trål AB Fiskmåsen) åren 1907-1926, UA 4 Hafsörnen (1908-34) och UA 7 Albatross (1912-23).  De ägde även Edit åren 1914-25, sannolikt hemmahörande i Göteborg och dessförinnan ägd av Fartygs AB Delfinen under 1914. År 1916 var det totala tonnaget för ångtrålarna 7 198 ton varav 6 360 ton var Göteborgsbåtarnas samlade tonnage. 95% av det samlade värdet på trålfiskets landningar kom detta år från Göteborgs- och Uddevallabåtar.

Av de aktiva trålarna 1921 var 13 från Göteborg, 2 från Uddevalla (en av Sannes båtar fiskade uppenbarligen inte) och 7 från Smögen. Huvudägare i de senare var sannolikt firma C. James Andersson, ägd av Carl Jemy ”James” Andersson (1862-1926). Den senare var också aktiv i Islandsfisket (Smögens Islandsfiskeförening) med drivgarn tillsammans med Nils Ahlner som också var delägare och ägare av ångtrålare. Ahlner hade bland annat företaget Fiskeri AB Ejdern som bl.a.ägde ångtrålaren GG 472 Ejdern mellan 1915 och 1919. Andra delägare i Islandsfisket med drivgarn var Carl Alfred Häller, Anders Odenberg, Carl Wallentin, Nils Stranne, Edward Jansson och Charles Stranne. Familjen Häller var också delägare i och ägare av ångtrålare personligen och via bolag (Fiskeri AB Hebriderna, Elfgrimernas Trål AB, AB Göteborgs Torskmjölsfabrik etc) ända fram till 1940-talet. Häller & Odenberg AB ägde GG 448 Esbjörn 1915-16. Bland annat ägde de GG 56 Norman år 1926 och GG 871 Meera 1930-40.  Norman skrotades först 1963. Även Stranne och Jansons ägde delar i flera ångtrålare.

GG 448 Hilma

H 188 Blue Jacket, senare M 194 Blue Jacket, GG 448 Hilma och GG 448 Esbjörn.

Förutom de redan nämnda bolagen fanns det en lång rad fiskeribolag som ägde ångtrålare. Ett var Gadus Fabriker, ägt av Hilding Larsson, som bl.a. ägde GG 447 Gerda 1911-14, GG 448 Hilma 1911-15, GG 449 Berta 1911-15, Göta 1914-24, Davida från 1912 och sannolikt ännu fler båtar. Där finns också Anders Stönners Fiskeri AB Svea med GG 487 Gerda (ägd 1914-27) och GG 582 Agnes (1914-18), Ibis (1945), Poseidon (?) och Stig (-1945). Vidare A. Th. Assmundsson (med bolag som Fiskeri AB Sälen, Rederi AB Karin och AB Mercari ( som åren 1914-25 ägde bland annat GG 588 Evald och åren 1914-1919 en båt vid namn Gunnar (tidigare Wasp).

H 112 Wasp, senare Gunnar.

H 112 Wasp, senare Gunnar.

Åter andra bolag var Westerberg & Berglund, (GG 449 Berta 1917-26, GG 481 Pysen 1914-26), familjen Reuters bolag (GG 871 Meera 1920-29, Aries 1920-27), familjen Magnusson med bolag som Fiskeri AB Neptun och Fiskeri AB Ibis (GG 53 Neptun 1926-35, Hafsörnen från 1936 och Ibis 1931-45). Det fanns naturligtvis många fler och jag känner till fler namn på företag och båtar. Kanske återkommer jag till dem någon annan gång, för det är helt klart att epoken med ångtrålare är en fiskeriepok som i stort sett är bortglömd i Sverige. Uppenbart är också att ångtrålarna spelade en större roll än vad som i allmänhet anats, framförallt perioden från cirka 1910 till 1930 då de stod för det näst största och viktigaste fisket i Sverige.

GG 871 Meera

GG 871 Meera

1925 hade antalet ångtrålare i aktivt fiske ökat igen. Det året var totalantalet 45 stycken varav 38 från Göteborg, 3 från Uddevalla, 2 från Säffle, 1 från Marstrand och en från Smögen. Totalt var de på 9 042 bruttoton. Året efter det var antalet ångtrålare 51 stycken varav 43 från Göteborg, 4 från Karlstad, 3 från Uddevalla och 1 från Marstrand. 1925 var fångstvärdet för ångtrålarna högre än för något annat svenskt fiske förutom snurrevadsfisket, 2 849 500 kronor. Huvuddelen av det var sill. 1926 och 1927 var läget detsamma. 1930 hade antalet ångtrålare minskat till 28 (Gbg 23, Karlstad 3, Uddevalla 2) och 1934 hade antalet minskat ytterligare till endast 20 båtar. Därefter redovisas ångtrålare bara ibland, 1940 fanns 17 stycken, 1944 11 och 1951 10 stycken. Därefter redovisas inga.

Under cirka 30 år spelade ångtrålare en stor roll i det svenska fisket och stod för en stor andel av fångstvärdet. Detta är i allmänhet något som glöms bort när det svenska fisket diskuteras. Denna historia är till stor del bortglömd och detta inlägg är bara början på ett arbete för att kartlägga ångtrålsrederierna och ångtrålarna i Sverige. Ångtrålarna ägdes av spekulanter, riskkapitalister och storkapitalister såväl som lite mindre affärsmän i fiskelägen och städer. Oftast ägdes de via aktiebolag, i en del fall i form av traditionella partrederier. Klart är emellertid att denna person i det svenska fisket är den mest bolagiserade. Den period när fisket är som mest utsatt för spekulation, banker och stora kapitalägare. Bara några år efter att sista ångtrålarna av stål försvann skulle de första moderna ståltrålarna dyka upp.

Texten ursprungligen publicerad på fiskebloggen Njord.

Ingemar Johansson som boxare

Ingemar Johansson föddes på barnbördshuset på Övre Husargatan. Familjen bodde då på Prinsgatan 7, dit föräldrarna Jens och Ebba flyttat den 11 maj 1932. Den 5 september 1933 flyttade familjen till Karl Gustavsgatan 59 i Landala, och den 13 november 1937 gick flyttlasset till en tvårumslägenhet på Engdahlsgatan 6 A i Johanneberg. Familjen flyttade den 28 juni 1952 till ett friliggande hus på Grimmeredsvägen 82 i Västra Frölunda. Fadern arbetade som murare och sonen kom att jobba som stensättare innan han kunde livnära sig som professionell boxare.

Boxningen fanns i familjen, då fadern hade sysslat med det och gått några matcher och hans kusin var boxaren Vette Larsson, ”Ring-Larsson”. Alla tre bröderna, Henry, Ingemar och Rolf Johansson ägnade sig i perioder åt boxning, .

Intresset för boxning fick Ingemar då han på vinter/våren 1945 såg en boxningsmatch i Mässhallen: ”Jag stod överst i Mässhallen, såg ned i ringen och häpnade att folk var så tagna. De skrek som tokiga och jag förstod inte vad det var, som engagerade dem så våldsamt. Men skådespelet fångade mig, publikens rop fick samband med slagväxlingarna. Plötsligt stod det klart för mig, att jag hade lust att bli en av figurerna i ljusvalvet under lamporna. Hjärtat började banka i mig, när jag upptäckte, att jag ville bli boxare.”

Ingemar JohanssonJohansson gick med i Redbergslids Boxningsklubb som 13-åring, den 7 eller 10 september 1945. Det blev hans enda svenska klubb. Han debuterade vid klubbmästerskapet för juniorer i början av december 1947. Det var en uppvisningsmatch utan domslut mot Karl Eric Lövgren. Dock innebar matchen att Ingemar blev klubbmästare i tungvikt för RBK. Debuten i en tävlingsmatch kom vid Göteborgs juniormästerskap i Lorensbergs Cirkus, den 17 februari 1948, mot Uno Jacobsson Defence, som var sju år äldre. Johansson var en boxare med bra fotarbete, utmärkt jabb och ett fruktat knockoutslag. Ingemar gick direkt fram och klippte till och därmed var den första segern vunnen.

Därefter vann han på poäng över Helge Olausson från Majorna den 19 februari, på teknisk knockout i tredje ronden den 20 februari mot Hans Fredriksson, Defence innan han den 24 augusti 1948 inför 5 000 åskådare på Svenska Mässan i Göteborg knockade tvåan i svenska juniormästerskapets tungviktsklass detta år, Stig Johansson, i den första ronden. År 1949 vann Johansson 11 av sina 12 matcher, varav 5 på poäng och 6 på knockout. Förlusten det året kom mot Bror Andersson från Halmstad, den 23 oktober, på poäng. Året avslutades med svenska juniormästerskapet efter två knockoutsegrar: mot Karl Frank från Århus den 9 december (KO i tredje ronden) och mot Lasse Mörling (KO i andra ronden) från Kalmar den 11 december.

Den 27 februari 1950 erövrade Johansson sitt första av tre raka svenska mästerskap i tungvikt, då han i finalen besegrade Bengt Modigh, Djurgårdens IF på poäng. Den 29 september samma år förlorade Johansson mot Modigh på poäng. Under hösten detta år vann Ingemar Johansson tre meriterande landskampssegrar mot Aldo Pellegrini, Italien, Bjarne Olsen, Norge och Herluf Hansen, Danmark.

OS-skandalen i Helsingfors 1952

Johansson deltog som amatör i OS i Helsingfors 1952 och tog sig fram till final där han mötte den storvuxne amerikanen Ed Sanders. Johansson blev diskvalificerad för passiv boxning, vilket ansågs vara en stor skandal. Johanssons sätt att boxas, vilket senare framgångsrikt kom att tillämpas av Muhammad Ali, kritiserades hårt i den svenska pressen och kallades en ”skam för Sverige” av Lennart Hyland som refererat matchen i radio. Johansson tvingades lämna arenan under publikens busvisslingar. Den svenska landslagstränaren Sven Thoren förbjöd Ingemar att lämna Helsingfors, menade att han inget hade att göra på avslutningsceremonin och att han aldrig skulle få vara med i den svenska OS-truppen igen. Det skulle dröja 30 år innan Ingemar Johansson fick sin silvermedalj, vilket skedde 1982, då det hade upptäckts att IOK inte hade rätt att frånta en idrottare dennes medalj. ven den traditionella flaggningen vid prisutdelningen förbjöds av IOK med motiveringen ”osportsligt uppförande i ringen”.

Proffskarriären

Efter OS blev Johansson proffsboxare och debuterade 5 september 1952 i en uppvisningsmatch mot Olle Tandberg. Tävlingsdebuten skedde den 5 december 1952 i Göteborg. Fransmannen Robert Masson slogs knockout i fjärde ronden. Edwin Ahlqvist blev Ingemar Johanssons manager på hösten 1952 och tränare var Nils Blomberg. Trion höll ihop hela karriären. Ahlqvist upptäckte Ingemar Johansson vid en Juniormästerskapsturnering i Göteborg, då denne ännu inte fyllt sexton år.

Johansson radade upp segrar och 1956 erövrade han EM-titeln med en knockoutseger i trettonde ronden över italienaren Franco Cavicchi. Före matchen kontaktade Ingemar Johansson brottaren Rune ”Skinnskattebergarn” Jansson, som ställde upp och lät ”Ingo” träna närkampsstyrka genom stående brottning. Mot den storväxte italienaren var detta ett smart drag, och i den 13:de ronden orkade han inte böka längre. Genom ett hårt kroppsslag avslutade Ingemar Johansson matchen.

Ingemar Johansson försvarade EM-titeln under 1957 och 1958, mot bland andra engelsmännen Henry Cooper och Joe Erskine. I september 1958 fick han chansen att möta amerikanen Eddie Machen, en av de högst rankade på tidningen The Rings rankinglista. Matchen gick den 14 september på Nya Ullevi inför 53 614 åskådare (rekord för svensk arenaidrott). Ingemar vann över den obesegrade amerikanen på knockout i första ronden.

Ingemar Johansson och Floyd Pattersson

Ingemar Johansson och Floyd Pattersson 1959.

Den 26 juni 1959 mötte Johansson den US-amerikanske boxaren Floyd Patterson inför 30 000 åskådare på Yankee Stadium i New York och vann på knockout i den tredje ronden. Sverige hade fått sin första och hittills enda världsmästare i tungviktsboxning. Över tre miljoner svenskar lyssnade på matchreferatet av Lars-Henrik Ottosson direkt i radio via Radio Luxemburg (på natten till den 27 juni), eftersom Sveriges Radio inte ville sända en professionell boxningsmatch.

När Ingemar Johansson efter matchen landade på Torslanda flygfält, klockan 17.35 lördagen den 4 juli 1959, hade närmare 2 000 personer tagit sig ut till fältet för att hälsa honom välkommen. På plats fanns en av marinens helikoptrar med uppgift att flyga Ingemar Johansson till Ullevi, där över 20 000 göteborgare väntade på att hylla honom. De hade kommit enbart för att få se den nye världsmästaren. Dagen efter reste Ingemar till Stockholm och Gröna Lunds nöjesfält, där han intervjuades på Stora Scenen samt lagerkransades inför en lika stor publik som den på Ullevi.

Floyd Patterson fick revansch ett år senare på Polo Grounds i New York. I returmatchen, inför en publik på 31 000 åskådare, vann Patterson på knockout. En tredje match mellan de båda gick i mars 1961 i Miami, Florida. I denna lyckades Johansson slå ner Patterson två gånger i första ronden, men mästaren kom tillbaka och vann på knockout i sjätte ronden.

Johansson fortsatte karriären med sikte på att återta EM-titeln och så småningom få en ny chans till en VM-match. Han återtog EM-titeln genom att besegra engelsmannen Dick Richardson på knockout den 17 juni 1962. Den 21 april 1963 mötte han engelsmannen Brian London i Stockholm och vann på poäng efter 12 ronder, men matchen fick ett snöpligt slut då han blev nerslagen i sista ronden strax innan gong-gongen. Dagen efter var rubriken på Dagens Nyheters löpsedel: ”Vakna Ingo. Du vann!”. Matchen var Ingos sista.

Texten hämtad från Wikipedia, bearbetad och redigerad av Det Gamla Göteborg.

Ingemar Johansson som fiskare

Edwin Ahlqvist och Ingemar Johansson

Edwin Ahlqvist och Ingemar Johansson 1958

Ingemar Johansson  var egentligen inte aktiv som fiskare, men som fiskeriföretagare då hans som framgångsrik boxare hjälpte en del av sina släktingar med att skaffa nya och effektiva fiskebåtar i slutet av 1950-talet. Hans mor kom från Grundsund och morbrodern Gunnar Karlsson var fiskare, först som ung på en drivgarnsbåt från Edshultshall som på sommaren fiskade vid Island, sedan sjöman under några år för att 1944-45 arbeta på GG 336 Emanuel från Göteborg. Därefter arbetade han med snurrevadsfiske på en båt från Hönö innan han återvände till Grundsund där han blev intresserad av att investera i en ståltrålare. Ingmar Johansson stod för huvuddelen av kapitalet för att köpa den och blev alltså huvudägare.

Den första båten, LL 532 Ingo, blev uppkallad efter Ingmar Johansson själv och den räknas som den första motordrivna moderna ståltrålaren i den svenska fiskeflottan. Båten levererades 1959 och var på 98 bruttoton. Den andra båten Ingmar Johansson blev huvudägare i beställdes 1959 och levererades 1961. Båten som var på 120 ton uppkallades efter hans dotter Jane och fick namnet L 533 Jane. Bägge båtarna såldes av ägarna år 1966 och blev bolagsägda år 1967 då de köptes av Konservfabriken Sunnan AB som 1968 sålde båtarna till sitt dotterbolag i Chile där de började fiska på hösten samma år. Jane är fortfarande i aktiv tjänst som fiskebåt i Chile under namnet Sunnan 1. Ingo, som Sunnan II var i drift fram till och med 2012.

LL 532 Ingo och LL 533 Jane

LL 532 Ingo och LL 533 Jane i Lerwick på Shetland

Nils Arfwidsson

Endast för medlemmar

Christian Arfvidson

Endast för medlemmar

Jeanna Maria Bauck

Endast för medlemmar

C Wilhelm Bauck

Endast för medlemmar

Bakgrund till Advokatfirman Vinge

Nils Axel Vinge kom till Göteborg på ca 1890. Han var född i Hammarlunda, utbildade sig på universitetet i Lund, där han blev fil.dr. l889 och docent i botanik samma år. Han var vik. lektor i Sundsvall 1889-90, adjunkt vid Nya Elementarskolan i Stockholm 1890-91 och därefter kom han som lektor till Göteborgs Högre Latinläroverk 1891. 1890 gifte han sig med Ellen Dubb.

Deras äldste son, Karl Axel föddes 1891. Han gick i Hvidtfeldtska gymnasiet varefter han utbildade sig till jurist vid universitetet i Lund. Gifte sig 1922 med Märta Lagerlöf. Efter avslutade studier Askims, Hisings och Sävedals domsagas häradsrätt. 1917 började han arbeta som advokat på Dr Philip Lemans Advokatbyrå, från början Aron Philipssons advokatbyrå, som utvecklades av Philip Leman under 1890-talet och därmed bytte namn. Byrån var Göteborgs äldsta advokatbyrå, och kanske även Sveriges äldsta. Efter fusioner lever den vidare än idag som den svenska delen av advokatbyrån Linklaters.

År 1926 fann Karl Axel Vinge att han ville bli sin egen och startade Karl Axel Vinges advokatbyrå. KAV-Advokatbyrån gick 1972 samman med Advokatfirman Ramberg och 1981 med Advokatfirman Dahlin till att bli Vinge Ramberg Dahlin.

Den nuvarande Advokatfirman Vinge skapades 1983 genom en sammanslagning av de fyra advokatbyråerna Vinge Ramberg Dahlin i Göteborg och Stockholm, Adolf Öhmans i Stockholm, Olsson & Lidgaard i Helsingborg samt Almgren, Forkman och Liedholm i Malmö. Resultatet blev en advokatbyrå med såväl bredd som spetskompetens och Vinge blev först i Sverige med ett affärsjuridiskt fullserviceerbjudande.

Daniel Vinge/Jakob Kinde

Källor:
Anteckningar från Hans Vinge
Artiklar ur Wikipedia
Nordisk familjebok, Uggleupplagan 21
Göteborgs och Bohus läns porträttgalleri / Första delen : Göteborgs stad
www.vinge.se