Wilhelmsberg

Del 8 av 13 i serien Gårdar i Örgryte 2

Wilhelmsberg avskiljdes från Underås gård i början av 1800-talet. Ligger mellan Örgryte gamla kyrka och Överås. Ägare var då Gustaf Prytz, delägare i Ekman & Co och bror till Anders Magnus Prytz på Stora Torp som var delägare i G.B. Santessons handelshus. Han odlade upp marken, anlade en parkanläggning och trädgård. Dessutom ett varmbadhus vid Örgrytebäcken. Detta ska ha flyttats till Särö 1839 enligt CRA Fredberg.

Därefter ska biskop Carl-Fredrik af Wingård ha blivit ägare. Efter honom följde stadsmäklare J. Leffler som eventuellt var den person som lät uppföra den byggnad som idag kallas för Biskopsvillan efter Wingård trots att denne kanske aldrig ägt eller bott i huset. Enligt en del källor uppfördes detta hus under första halvan av 1800-talet, men troligare är kring eller efter 1850. Wingård dog 1851.

Wilhelmsberg
Wilhelmsberg. Biskopsvillan.

1870 flyttades denna byggnad till Getebergsäng och den plats där Universeum idag ligger. Huset byggdes på med en våning och en flygel. Byggmästarens namn var A. Heres.

2001 var det återigen dags att flytta Biskopsvillan. Den här gången för att ge plats åt Universeum. Huset var nu mycket nedgånget och i stort behov av restaurering. Villan plockades ned timmer för timmer och transporterades tillbaka till Örgryte och sitt nya läge på Alelundsgatan. Den placerades på en helt ny grund och monterades sedan upp genom att det gamla timret återanvändes samt kompletterades med nytt timmer.

1865
1865

På Wilhelmsberg byggdes istället en ny byggnad år 1870. Den uppfördes troligen av byggmästare P.J. Rapp och ritades av Victor von Gegerfelt. Ägare av Wilhelmsberg vid denna tid var Julius Lindström som inköpte egendomen år 1865.  Vilket sannolikt inte är korrekt. Han utvecklade den engelska parken och anlade fontäner, köpte in statyer och mycket annat. Förebilden för Wilhelmsberg ska vara ett slott i Normandie.

Wilhelmsberg
Wilhelmsberg

Författaren Viktor Rydberg skrev om egendomen på Julius Lindströms tid:

Så heter ett af de täckaste landthusen i Göteborgs granskap. Den lycklige dödlige, som har dokumenter uppå att vara Wilhelmsbergs egare, är hr Julius Lindström. Misstager jag mig icke, så är det äfven han, som låtit uppföra den vackra villan, som du här ser framför dig, glänsande i solen och omgifven af yppigt löfverk.

Wilhelmsberg är beläget på en bergssluttning, som af den s. k. danska vägen skiljes från Örgryte kyrkogård. Kommer du från Lorentzbergshållet och vandrar danska vägen framåt, då möter dig på höger hand denna de dödes stad, hvars idylliska belägenhet en gång fängslade skalden Ernst Moritz Arndts blick och hjerta, när han, landsflyktig från sitt fädernesland, genomströfvade dessa nejder, kanske med rensel på ryggen och staf i handen; — och pa venster hand möter dig, såsnart du vandrat uppför kyrkogårdsbacken det täcka, leende Wilhelmsberg, alldeles sådant som du här ser det, om du blott tänker dig föremålen med sina vederbörliga färger. Kullen är rikligen bevext med löfträd, men de sörja nu sin oldtfader, en gammal ek, som för icke så längesedan prydde denna samma bergssluttning och var föremålet för de öfriga trädens vördnad och beundran, emedan han visste att berätta dem så många sagor från förflutna tider — pikanta sagor om älskande, som stämt möte i skygd af hans grenar och qvällens skymning rörande sagor om rosenkindade menniskobarn, som lekt i hans skugga, men så småningom vext upp och förlorat rosorna på sina kinder och komit tillbaka till hans skugga, icke för att leka, utan för att sucka i all hemlighet, och som slutligen helt bleka låtit bära sig, emedan de voro trötta af lifvet, till den der platsen, der orgeln brusar en dag i veckan och bäcken sorlar alla dagar — till kyrkogården, för att hvila mycket, mycket länge efter en helt kort lefnad, kortare än ekens, fast något längre än den surrande dagsländans. Denna gamla, vördnadsvärda ek är nu borta, sörjd och saknad af alla de andra löfträden och äfven af några få menniskor, bland hvilka i främsta rummet Wilhelmsbergs egare. De yngre träden (jag vet det med visshet) betraktade den hädangångne med stolthet, emedan han livar så stor; de undrade, när de sjelfva skulle hinna att blifva så stora, och de tänkte, att menniskorna som hafva mer förstånd än de och som blifvit skapade att älska Guds natur och försköna den — de tänkte att meniskorne skulle hysa ett särdeles tycke för den skuggrike, mosskäggige oldtfadren. Men derutinnan bedrogo sig de yngre träden storliga, och det var rätt åt dem, ty erfarenheten borde väl hafva lärt dem, att de rättsinta menniskorna i detta land gripas af ett verkligt raseri när någonting så brottsligt som ett stort och vackert träd möter deras blick, ja att det ”kliar” i deras händer efter yxan och att de icke kunna sofva med godt samvete innan de satt mordstålet i kärnan af detsamma, samt att de i brist på yxor veta att använda den af Prometheus från himmelen röfvade elden för att förstöra de af samma himmel uppammade grönlockiga barnen. Så föll äfven den gamle eken offer för okynnet. Frid öfver hans aska, ty säkert har han blifvit uppbränd!

Från villans balkong har man en vacker utsigt öfver den lifliga nejdens och den tysta kyrkogården, dit från den ofantliga, ur en hemlighetsfull källa uppsprungna, menniskofloden, en liten liten rännil söker sin väg, för att lika hemlighetsfullt försvinna.

1908
1908

Lindström följdes av Carl Sirenius som ägare. Han fortsatte Lindströms försköningsarbeten och var förutom att han ägde Wilhelmsberg också ägare till badinrättningen på Styrsö-Bratten och en egendom vid namn Nolinge i Grödinge socken. 1893 sålde Sirenius Wilhelmsberg till G. Kollberg i firman Aug. Carlson & Co som i sin tur sålde till Gösta Lindström, sonson till Julius Lindström.

Gösta Lindström sålde i sin tur egendomen till Otto Wallerius som sannolikt lät sälja delar av marken för villabebyggelse. Han lät också genomföra en omfattande restaurering år 1917. År 1920 köpte generalkonsul Christian Berner fastigheten, varefter byggnaden moderniserades. När han avled, fanns det inga arvtagare som kunde ta över huset och Wilhelmsberg kom då att ägas av Berners företag som hyrde ut huset i omgångar. Under den perioden förföll huset ganska rejält.

1923
1923

När byggnaden år 1969 hotades av rivning inköptes den av byggnadsingenjör Sven Nylund. År 2008 köpte Stefan Fransson fastigheten för 22,7 miljoner kronor.

Andra källor: CRA Fredberg, Det gamla Göteborg

Serienavigation<< GibraltarFredriksro >>
Advertisements

2 svar till “Wilhelmsberg”

  1. Pingback: Gustaf Rudolf Prytz | Det gamla Göteborg

  2. Pingback: Wilhelmsbergs Mekaniska Verkstad | Det gamla Göteborg

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.