På Diamantslampans område, alldeles intill Betzensgatan, finnes huvudingången till Bark & Warburgs stora industriella verk. Majvikens område ligger nedanför och hit flyttade (…) stadens äldsta mekaniska träförädlingsverk, det Bark & Warburgska, sedan det år 1887 för 725,000 kronor sålt sitt gamla fabriksområde vid Första Långgatan till staden, vilken krävde såväl denna som angränsande hamnegendomar för anläggningen av den nya Skeppsbrokajen.
Bark & Warburg äro de egentlige banbrytarne i Sverige för den mekaniska träförädlingsindustrien. Före firmans grundläggning hade visserligen ett och annat experiment företagits inom det mekaniska snickeriet, men det var Aug. Bark, som, påverkad av utländskt föredöme, gav uppslaget till en ny fabriksdrift inom träförädlingen och med sällspord energi och skicklighet utvecklade denna affärsgren.
Då detta industriella verk ägt bestånd i sextio år och intager en rangplats inom svensk industri bör det ha sitt intresse att erinra om dess tillkomst och utveckling.
Upphovsman till verket, August Bark, föddes 1 sept. 1818 i Marstrand, där fadern var snickarmästare. Sedan han gått i lära hos sin fader, kom han i unga år till Göteborg. I den stora grannstaden erbjöds honom tillfällen till undervisning och han erhöll inträde först i den hantverksskola, som grundlagts av patrioten Jonas Kjellberg, och sedermera i Chalmerska skolan. Härifrån flyttade han till Stockholm, där han i en slöjdskola ytterligare förkovrade sina insikter i hantverket. Vetgirighet och lust att se sig om i världen drev emellertid ut honom till främmande land. Han reste till Ryssland och erhöll anställning i den stora snickerifabriken Les Grands i Petersburg. Samtidigt fick han tillfälle att i en ritakademi förkovra sina teoretiska kunskaper.
Efter någon tids vistelse i den ryska metropolen återvände han till Göteborg och uppsatte en mindre snickerifabrik, men denna sysselsatte honom icke länge. Driven av sin vetgirighet och anande att det kolonisationsarbete, som då påbörjats i Australien, skulle giva honom sysselsättning, avreste han dit i november 1853. Under de år han vistades i denna världsdel förvärvade han erfarenhet. Från Australien kom han över till Amerika och vidare till England och här öppnades för honom ännu vidare vyer. Liksom de australiska nybyggarna stärkt hans energi, påverkade amerikanarne hans förmåga av initiativ. Här fick han intryck för livet.
”Han såg städer växa upp och kolossala byggnadsföretag plötsligt resa sig som stolta vittnen av maskinens makt. — — I England fann han svenskt timmer på dess snickerifabriker och vart han vände sig strömmade våra skogsprodukter i oförädlat skick ur landet, sålunda berövande oss avkastningen av ett arbete, som så väl kunde tillgodogöras, och möjligheten att erhålla vårt byggnadsmateriel för billigare pris.”
I Januari 1855 återkom Aug. Bark till Göteborg. Efter åtskilliga förberedelser och sedan han vunnit en kompanjon i snickarmästaren Gustaf Simon Warburg, satte han upp en snickerifabrik. Denna drevs först i mindre skala i ett hus vid Trädgårdsgatan, men år 1861 inköpte bolaget den Warolinska tomten vid nuvarande Första Långgatan i Masthugget och på det nyförvärvade området, som sträckte sig ända ned till hamnen, grundlades den första mekaniska snickerifabriken, vilken drevs med ångkraft och amerikanska träförädlingsmaskiner.
Fabriken gick raskt framåt och det dröjde icke länge innan den tarvade utvidgning. Den nya industrien kom ock stadens pågående utvidgning väl till pass. Den ivriga byggnadsverksamheten isynnerhet på 1870-talet, varvid nya kvarter av s. k. landshövdingehus uppstodo i förstäderna, krävde förädlat materiel i stor skala och fabriken såg detta krav till godo. Men icke i sin närmaste omgivning allenast fann den nya industrien bruk för sina alster: fabriken levererade materiel till boningshus, arbetarebostäder, herresäten och offentliga byggnader å många platser i det övriga Sverige. Omsider vunno fabrikaten marknad i England, Frankrike, Afrika m. fl. länder och en tid drev fabriken så vittomfattande affärer i Tyskland, att den hade filialkontor i Berlin. Till det sistnämnda landet levererades till och med större kaserner åt militären.
Verket, som vid denna tid sysselsatte över 200 arbetare, gick nu in i ett nytt skede. Grundläggaren, som behövde något lugn efter de många årens rastlösa strävan, ställde affären på aktier och bildade 1872 Bark & Warburgs Aktiebolag, i vilket han ingick som störste delägaren. För detta bolag blev grossh. Conrad Hamberg verkställande direktör och disponent och fortfor att innehava högsta ledningen jämväl efter grundläggarens död den 4 april 1879.
Aug. Bark framstår i minnet som en begåvad och framsynt man. Till sina förtjänster om den svenska yrkesflitens höjande kunde han lägga den del han hade i arbetet för samhällets framåtgående. För kommunen verkade han nämligen på många sätt. Ledamot av Borgerskapets äldste och senare av stadsfullmäktige, valdes han jämväl in i Fattigvårdens och Folkskolans styrelser och var ledamot av den kommitté, vars arbete var grundläggande för vårt nu så storartade Museum. Dessutom satt han i Kyrkorådet. För övrigt är hans namn hugfäst genom en avsevärd donation.
Kompanjonen G. S. Warburg, född 17 okt. 1814, död 14 sept. 1872, tillhörde den aktade släkten Warburg, som i över ett århundrade varit bofast i Göteborg och i dess kulturhistoria inskrivit sitt namn. Fadern var grosshandlaren Simon Elias Warburg, vilken införde släkten till Sverige, modern Zipora Henriques. En broder var den framstående riksgäldsfullmäktigen Samuel Warburg, en annan danske konsuln M. S. Warburg. Skicklig i sitt fack och arbetsam, tillhörde han dem som icke göra mycket väsen av sig. Dock verkade han utom affären bl. a. i styrelsen för Frivilliga brandkåren, Pensionsföreningen och Bildningscirkeln samt i Mosaiska församlingen.
De båda grundläggarna hade förmånen av flera dugande medarbetare, av vilka den förenämnde Conrad Hamberg i främsta rummet bör ihågkommas. Hamberg, som i över ett tredjedels sekel stått vid ledningen av det stora verket, lett dess omdaning, ytterligare utvecklat det och hedrande vårdat dess goda traditioner, är av norrlandssläkt och föddes i Hernösand den 3 juni 1831.
Efter grundliga studier förvärvade han betydande insikter i trävarubranschen dels i den stora Hegardtska firman, dels i firman Hamberg & Kärrberg. 1872 blev han verkställande direktör i Bark & Warburgs aktiebolag samt 1888 i Bark & Warburgs förnyade aktiebolag, i vilken sistnämnda egenskap han kvarstod till 1906.
Redan tidigt togos hans krafter i anspråk för kommunala värv. Han deltog sålunda under några år i kommunalförsamlingens rådslag, satt i direktionen för Fattigvården och var sedan 1870 ledamot av styrelsen för Göteborgs hamn- och älvarbeten.
I det allmänna affärslivet verkade han tidigare i styrelsen för Göteborgs Folkbank och tillhörde flera år Göteborgs Köpmansbanks direktion.
Conrad Hamberg dog den 18 aug. 1912. I eftermälet hette det att med honom bortgick en av stadens äldste köpmän, ”som drivit en betydande affärsverksamhet här i staden och som i dess kommunala liv nedlagt mycket och högt skattat arbete. Utrustad med ett skarpt och klart huvud hade affärerna gått honom väl i handom, och personligen av en fryntlig och godmodig natur var Conrad Hamberg i bästa mening ”en man av gamla stammen”, vars minne länge skall leva även utom den trängre kretsen av anhöriga och vänner”.
Av Conrad Hambergs söner är Ragnar H. sedan flera år Bark & Warburgska bolagets direktör och ledamot av en del kommunala styrelser. En annan, Gustaf H., är rådman i Göteborg, förlikningsman och högt skattad för sina folkbildningssträvanden och sina mångsidiga sociala intressen.
I samband med Bark & Warburgs bolag bör man inte förbigå dess mångårige fabriksföreståndare, Birger Theodor Bergström, i synnerhet som han på sin tid var en mycket känd personlighet.
Bergström, som var göteborgsbarn, började sin bana som kontorist hos den stora träförädlingsfirman när fabrikerna voro belägna vid Första Långgatan.
Skicklig i sitt fack, vann Bergström snart sin chefs förtroende, erhöll redan i unga år befattningen som kassör och sattes sedermera att leda arbetet inom det stora fabriksetablissementet. Ett halvt sekels energiskt och plikttroget arbete hade han alltså vid sin död 1912 nedlagt i den stora affären.
Som privatperson förvärvade Bergström tidigt, tack vare sitt gladlynta väsen, sin intelligens och sin vänsällhet, en ovanligt stor vänkrets och i sitt gästfria hem i Majorna umgicks han gärna, särskilt i yngre år, med sceniska konstnärer och sångare, med skarpskyttebröder och vänner från det göteborgska ordenslivet, Frimurareorden osv.
Vid sidan om sin krävande befattning visade Bergström både lust och intresse att gagna det allmänna och togs därför, under de senare årtiondena av sitt liv, i anspråk för offentliga värv. Han var sålunda medlem av Fattigvårdsstyrelsen, Karl Johans församlings kyrkoråd och taxeringsnämnden. Och en period representerade han sin församling i kyrkofullmäktige.
Det gamla Göteborg, Sjunde häftet, C. R. A. Fredberg, 1919, s. 209-213
2 svar på ”Fredberg om Bark & Warburg”