Alströmers och Wijks

DESSA I STADENS annaler så berömda namn äro intimt sammanknutna med Lilla Torget, den förnäma öppna platsen i stadens centrum, vilken i alla tider framträtt på ett pregnant sätt i stadsbilden. De gamla tavlorna, Martinska, Björkfeldtska och andra, framställa torget på ett synnerligt pittoreskt sätt, med ett rikt och livfullt staffage, särskilt ryttare och åkdon i brokig mångfald, och man får snart klart för sig att detsamma spelade en betydelsefull roll för trafiken och att stadens stormän gärna ville bygga och bo där.

I de äldsta tiderna, då Stora Hamnkanalen bildade stadens egentliga hamn, berördes Lilla Torget givetvis av den livliga varutrafiken. Dess kajer upptogos av balar och fastage och ovanför torgfördes fisk i långa banor ända till 1670-talets början. Det hette då Fisktorget. Senare torgfördes här ända till 1850-talets slut en mängd trävaror och s. k. Lindomemöbler och i följd därav benämndes platsen ömsom Möbeltorget, ömsom Trätorget. Sambandet med varutrafiken illustrerades i övrigt genom den på stolpar med tillhörande vikter uppställda stadsvågen, vilken rätt länge var placerad här. Detta såg ju mycket trevligt och fredligt ut och kontrasterade rätt egendomligt mot de fyra metallmörsarne med danske kungens namnchiffer, vilka tagits av Nya Älvsborgs tappre försvarare 1719 vid nappataget med Tordenskiold och vilka länge stodo uppställda på Lilla Torget.

Många förnäma göteborgare byggde och bodde, som sagt, vid den lilla triangeln i stadens hjärta. Så innehade direktören och riddaren Claes Alströmer på 1700-talet ett av svärfadern Niklas Sahlgren ägt och av Jacob Utfall på 1680-talet uppfört hus i Wijkska hörnet, men detta såväl som de andra ströko med vid den stora eldsvådan 1804. Därefter bebyggdes torget med stenhus av de erkända vackra trevåningstypen, av vilka ett par tre ännu finnas kvar, men Sahlgren-Alströmerska tomten låg öde och tjänstgjorde som upplagsplats ända till 1850-talets början, då kommerserådet Olof Wijk uppförde det bekanta tornprydda huset, vilket alltsedan givit platsen sin säregna karaktär.

Ett tredjedels sekel senare vid Qlof Wijk d.ä. pass, eller 1888, byggdes Göteborgsbankens ståtliga hus i hörnet av Västra Hamngatan. Och 1906 restes det stilfulla, av John Börjesson modellerade minnesmärket över patrioten Jonas Alströmer, snett emot det hus på andra sidan kanalen, där hans vän från ungdoms- och arbetsåren Sahlgren en gång bodde. Nu bannlystes kiosker, åkarkärror och annan bråte därifrån och torget fick sin nuvarande vackra och förfinade prägel.

Alströmer-statyn erinrar alltså om de stormän, vilka bära det berömda namnet. Den störste av dem hade flera söner och två av dessa, Patrik och Claes A., voro verksamma här som köpmän och fortsättare av den stora Sahlgrenska rörelsen. Han själv, Jonas Alströmer, var, som vi alla veta, “den svenska industriens fader“. Han började sin storslagna livsgärning i en tid, då Sverige stod nära ruinens brant. Svenskarne kastade bort millioner på utländska artiklar, vilka lätt nog kunnat tillverkas hemma, råämnen utfördes och återköptes förädlade till höga pris och man understödde därigenom utländskt arbete och främmande armar.

När Jonas Alströmer återkom från sin första engelska resa, öppnades hans ögon för dessa avita förhållanden,, och på samma gång ängslades hans patriotiska sinne av all den nöd, slapphet och brist på företagsamhet som rådde i hans fosterland. “Halva folkhopen var tiggare, andra kunde ej förtjäna mer än vad de årligen förbrukade. Få voro välmående och många flyttade ur landet, för att utrikes söka sin bärgning“. I Göteborg kunde man ej tränga sig fram på gatorna för tiggare.

Nöden drev Alströmer åter ur landet — icke för att övergiva det, utan för att finna medel och hjälp för dess materiella återupprättande.

Året 1715, då han återkom, kan sägas vara epokgörande för de svenska näringarne. Från denna tidpunkt till seklets mitt realiserade han alla sina stora planer och ledde den svenska industrien in i nya hjulspår. Med utländska arbetare som läromästare upprättade han sina berömda manufakturverk i Alingsås, sina schäferier, färgerier, garverier, sockerbruk och stålförädlingsverk, vilka företag öppnade nya förvärvskällor.

Han gjorde redan tidigt svenska folket bekant med potatisväxten, som av honom infördes och planterades på Nolhaga, medan folket skrattade åt hans uppgift att denna rotfrukt dugde till föda — och de lärde i Uppsala förevisade den i dess orangeri som en kuriositet. Och då han upptäckte Höganäs stenkolsgruva, och började plantera en annan främmande planta, tobaken, skakade folk lika medlidsamt på huvudet.

Ty misstroende, avundsjuka och egoism voro då som nu vårt folks skötesynder, och det ökar ännu mer Jonas Alströmers storhet att han förmådde övervinna alla de svårigheter, som lades i vägen för hans patriotiska företag.

Sent omsider fick han här, i hjärtat av den stora handels- och industristaden, sitt minnesmärke i bronsen, vittnande om att vi förstå att hedra och uppskatta dem som arbeta i den materiella odlingens tjänst. Det är deras arbete som ger välstånd och oberoende åt ett land och all annan kulturutveckling sitt mäktiga stöd.

Jonas Alströmer efterlämnade flera söner, av vilka två, Claes och August A., blevo gifta med Sahlgrens döttrar. En tredje, Patrik A., fortsatte faderns storverk i Alingsås. Den förstnämnde, Claes Alströmer, som studerat lanthushållningen och utnämnts till assessor, kansliråd och praeses i Vetenskapsakademien, flyttade 1770 till Göteborg, där han blev svärfaderns bolagsman. Sahlgren var då Sveriges rikaste man och Claes Alströmer vann likaledes såsom direktör för Ostindiska kompaniet en betydlig förmögenhet. Sina rikedomar använde de, “livade av patriotiskt nit och kärlek för konst och vetenskaper, på ädlaste sätt, till allmänt nyttiga företag och till uppmuntran för vetenskapliga och konstnärliga idrotter”. Genom Sahlgrens pengar tillkommo, som bekant, det stora sjukhuset i Göteborg och det bekanta barnhuset på Östad, och det var genom kanslirådet Alströmers initiativ och genom hans anvisningar dessa institutioner grundlädes och utvecklades.

Efter Sahlgrens död 1776 förmådde han sin broder Patrik A. att flytta hit från Alingsås för att inträda i det stora handelshuset och i Ostindiska kompaniet såsom direktör. De drevo de vidsträckta affärerna under några år, då med ett slag framgången stoppades. “Fotande sina spekulationer på åtskilliga egendomliga konjunkturer, som uppstått genom det amerikanska frihetskriget, utrustade de båda bröderna en storartad handelsexpedition till Amerika. Denna misslyckades emellertid och kompanjonerna sågo sig nödsakade att ställa sina affärer under administration. Den lidna motgången minskade visserligen betydligt deras rikedomar, men icke deras nit för det allmänna, ej heller den aktning de åtnjutit. Efter bolagets upplösning flyttade de till sina egendomar“.

Claes Alströmer, som var född 1736, levde sista åren sjuklig och nästan lam på Gåsevadholm i Halland, där han dog 1794.

Patrik Alströmer, som var född 1733, ägnade sina senare år åt kulturella angelägenheter, åt vetenskap och konst, och han anses som Musikaliska akademiens egentlige stiftare. Han avled 1804.

Båda bröderna upphöjdes i friherrligt stånd 1778.

Voro Alströmerska familjens medlemmar aktade och ärade i 1700-talets Göteborg, voro Wijkarna det icke mindre under följande århundrade. De mest berömde av dem voro storstilade representanter för det rika och mäktiga köpmansstånd, vilket i 1800-talets senare del gjorde Göteborg så namnkunnigt, och de intogo höga ledande poster i samfundslivet, vunno höga utmärkelser och värdigheter. Och på snart sagt varje blad i stadens utvecklingshistoria under det senast förflutna århundradet möta vi deras namn.

Olof Wijk d.ä.

Olof Wijk d.ä.

Den förste av släkten, vilken gjorde sig gällande här — Olof Wijk d. ä. — var född den 9 oktober 1786 i ett sjömanshem på Hisingen bortom Älvsborg. Namnet hade fadern, sjökaptenen Erik Wijk, tagit efter den lilla bukten, som här skär in i landet och som i dagligt tal benämnes Vika. Sedan han i sin tidiga ungdom farit med fadern, kom han i handel och fick plats på engelsmannen Charles Christies kontor i Göteborg. Då Olof Wijk var nitton år gammal avled Christie, varefter han för änkans räkning skötte affärerna tills han 1806 bildade egen firma, vilken inregistrerades 1807. År 1808 erhöll han burskap som borgare.

Väl inseende, att det för en köpman är av vikt att äga så många och vidsträckta förbindelser som möjligt, företog unge Wijk såväl i början av sin köpmansbana som sedermera flera resor: till England och Skottland 1810, till Ryssland 1811, till England, Irland, Holland, Belgien, Tyskland och Danmark 1817—1818 och vann därunder rik erfarenhet. Affärerna växte och blomstrade, betydande handelsförbindelser knötos med utlandet, ståtliga skepp förvärvades och gingo i firmans tjänst, och på de direkta importaffärerna med bomull, socker, porslin, te, silke, siden m. m. gjorde firmans chef betydande vinster.

Med den materiella välmågan följde ökat anseende bland stadens borgare, och visst är att valet av Wijk till en av stadens äldste 1815 icke kunde falla på någon värdigare man. 1818 blev han korporationens ordförande och under 17 år stod han i spetsen för densamma. Egenmäktigt och allsmäktigt, säga hans fiender från denna tid, ledde han stadens styrelse, men egenmäktigheten var endast ett utslag av den kraft och energi, den framsynthet som många icke förstodo.

Så ingrep han bl. a. för ordnandet av drätseln. I vilket skick stadens ekonomiordning då befann sig kan man finna därav, säger en av Wijks minnestecknare, att intet bokslut med stadens räkenskaper förrättats på hela nitton åren! Wijk svor på att det skulle bliva ordning i spelet, och ordning blev det. Han och några av hans anhängare vägrade helt enkelt att underskriva förbindelsen, som erfordrades för ett lån av staten — om vederbörande ej ville antaga ett av Wijk uppgjort förslag till reglemente för stadens drätselverk och bokföringssätt. Ville man ha pengar, måste man underkasta sig kontroll och granskning. Utan kontroll inga pengar. Man måste omsider finna sig i att antaga Wijks förslag.

Bland de många företag han genomförde och vilka äro förknippade med hans namn står nydaningen av Göteborgs hamn i främsta rummet. Före den tid, Wijk åvägabragte förändringen, kunde nämligen, på grund av att hamnen uppgrundats av det slam, Göta älv under tidernas lopp fört med sig, större fartyg icke komma upp till själva staden, utan måste ankra vid Klippan.

Wijk utarbetade riktlinjerna för älvens uppmuddring, hamnens och Skeppsbrons ordnande, vilket genomdrevs till båtnad för sjöfarten och handeln.

Stadens förbindelse med Västerhavet var emellertid icke det enda som på sjöfartens område låg Wijk om hjärtat. Även för förbindelsen med Vänern och Vättern, genom Göta älv och Göta kanal och därmed det inre av landet, hade han öppet öga och insåg den betydelse Trollhätte och Göta kanalverk ägde för staden. Praktiskt verkade han för dessa vattenvägar genom sitt ledamotskap i kommittén för uppgörande av förslag för Trollhätte slussverk och byggande, i styrelsen för segelfartens förbättrande mellan Vänern och Västerhavet samt såsom ordförande i Göta kanalbolags direktion. Ett av hans fartyg var det första som år 1822, då kanalen öppnades i Västergötland, från Göta älvs mynning seglade upp till Vänern och vidare in på Vättern.

Stadens många institutioner ägnades oavlåtlig omsorg, och var han sålunda ordförande i Älvstyrelsen och Sjöassuransföreningen, vilka poster han beklädde till sin död, i Sjömanshusets och Navigationsskolans direktioner, ledamot i kommittéen för ordnande av stadens gator och gatubelysning, ledamot i Karantänskommissionen samt i direktionerna för Hospitalet och Chalmerska skolan. Denna senare anstalt, som grundats genom testamente av kanslirådet W. Chalmers, omfattades av Wijk med livligt intresse och han var en av dem som mest ivrade för upprätthållande av Chalmerska testamentets helgd.

Redan 1820 kommerseråd och 1830 Nordstjärneriddare, valdes Olof Wijk år 1833 till stadens representant i Borgarståndet, ett förtroendeuppdrag som förnyades åren 1834—35, 1840—41, 1850-51 och 1853—54. Redan vid kanalinvigningshögtidligheterna 1822 uppmärksammad av Carl den fjortonde, för vilken han, som till skaplynnet var ytterst konservativ, hyste stor beundran, blev han vid 1834—35 årens riksdag v. talmat} och år 1850 talman i Borgarståndet.

Vid riksdagen visade han sig som en dugande politiker och verkade ständigt med handelns och sin födelsestads bästa för ögonen.

Göteborg var hans ögonsten. Han byggde badhus, ivrade för den nya gasbelysningen och förskönade staden. Den, som nu promenerar i vår vackra allé och njuter svalka under de lummiga trädkronorna, skall, om man ägnar en tanke däråt, prisa den man, som hade största andelen i dess tillkomst: kommerserådet Olof Wijk. Desslikes uppförde han den ståtliga byggnad, vilken med sin av A. W. Edelsvärd ritade mäktiga fasad åt Lilla Torget och sitt åttakantiga torn intager en dominerande ställning vid Stora Hamnkanalen.

För folkets höjande i sedligt avseende verkade jämväl Wijk, som bekant, och om än hans försök att genom nya medel, dem han efter en resa 1828 i Amerika inhämtat, söka motarbeta dryckenskapen utföll illa, vittna de dock om hans oavlåtliga intresse för alla sidorna av samfundslivet. Sedan han satt sig i spetsen för ett nybildat nykterhetssällskap, slogo illasinnade människor in fönstren i hans hus medels den tidens väldiga kopparmynt, och på hans dörr fästes en natt en avskrift av det gängse ordstävet:

Olle Wijk
Räknar spik
Så han blir rik —

Med det hotfulla tillägget:

I natt skall han stå lik.

Denna fiendskap, som väl hade sin grund i avundsjukan, kom alltid till synes när han ville genomdriva sina förslag till samhällets fromma. Men Olof Wijk var en stark och självmedveten man; all fruktan var honom främmande.

I sin stads såväl som huvudstadens sällskapsliv intog Wijk naturligtvis ett framstående rum. I den förra var han på sin tid styresman för Coldinuorden, i vars direktorierum finnes en bild av honom, målad av Per Krafft d. y.

Sent bildade Olof Wijk familj. Han var fyrtiosex år gammal, då han hemförde sin brud, den sköna, både å huvudets och hjärtats vägnar rikt utrustade Hilda Virgina Prytz, av den göteborgska köpmanssläkten. Ingen var mera ägnad att sprida ljus över hans liv och glans över hans salonger. Hon var en intelligent och fint bildad dam, med smak och säkert omdöme, och därigenom, liksom genomsin skönhet, älskvärdhet och intresse för konsten och litteraturen kom hon i vänskapliga förbindelser med flera av den tidens stormän på olika områden. Flera av dessa gästade också det Wijkska hemmet i Göteborg.

I Stockholms salonger lyste hon som en stjärna, hela den tidens fina värld ägnade henne sin hyllning, och då hon uppenbarade sig på promenaderna vid sin makes sida — till häst, något den tiden ganska ovanligt — väckte det ståtliga paret den livligaste uppmärksamhet.

Sveriges störste skald, den snillrike dyrkaren av allt skönt och ädelt, Esaias Tegnér, strängade sin lyra till hennes ära:

Det gives två slags skönhet, sköna Hilda!
En yttre, den kan konsten efterbilda,
En annan inre, hjärtat mera kär,
Den är av Gud; hans bästa dikt hon är,
En dikt, av änglar som av mänskor läsen,
Och återskenet är hon av hans väsen.
Lycksalig du, som bägge två förent,
Vad formen äger skönt, vad själen rent,
Beundrad, kär för landet som för staden,
En lilja, men med himmelsk dagg på bladen,
Hur himlens dotter på sin fader brås!
Ja, du är lycklig du — men stackars oss!

Vidare gav Bernhard von Beskow, den framstående skalden och konstdomaren, henne sin hyllning i följande rader:

Som jorden vidsträckt är det Skönas rike:
vart känsligt bröst är undersåte där;
men Dygdens värld är himlaljusets like,
dess rymd bebodd av idel änglar är.

Väl den, som stödd på oskulds liljestängel
förenar jords och himmels täcklighet,
går genom livet som det skönas ängel
och kan en gång som Dygdens lämna det.

Och C. G. von Brinkman, statsmannen och skalden, vilken dyrkade Hilda Wijk lika mycket som Tegnér, kvad till henne följande:

Fängslar din skönhet blott? Nej! själens och
känslornas klarhet sprider en helgonglans kring din förtjusande bild.
Skämtande leker du väl med kärleken, glädjen och nöjet,
dock en beundransvärd säkerhet bor i ditt bröst.
Blomman vi se, som av solen, av vindarne smekes och fläktas,
men av en grundfast rot stödjes och friskas hon jämt.

Ja, i sällskapslivet liksom i släktkretsen intog Hilda Wijk en ledande ställning och hon framstår i minnet “som en exponent för den förfinade kulturen i rikets andra stad; det fanns hos henne en sällsynt harmonisk förening av vackra egenskaper, nedärvda från släkter, som stå i förädlande utveckling”.–

I början av 1850-talet stod kommerserådet Wijk på höjden av sina framgångar, vunna av ihärdigt arbete, energi, begåvning och finansiell skicklighet. Han var då borgarståndets talman, konungens troman, kommendör med stora korset av Vasaorden och sin stads mäktigaste man. Mot mitten av samma årtionde tynade han emellertid av och den 4 februari 1856 gick han ur tiden, efterlämnande utom makan sönerna Olof, Erik, Carl, Ivar och Knut, en dotter samt systrar, av vilka tvenne ingingo äktenskap med fabriksidkarne Alex. Keiller och William Gibson. Av sönerna innehade de tre förstnämnda firman, Ivar W. bodde å Domö i Västergötland och var ledamot av riksdagens första kammare samt ordförande i Skaraborgs läns landsting, och Knut W. ägde Sjötorp i Västergötland. Dottern Gerda Wijk, “nordiskt fager som sin moder, älsklig, blid och öm“, blev förenad med Johan Lilliehöök, hjälten från Magenta och Solferino.

Kommerserådinnan Hilda Wijk överlevde sin make i många år, ägnande sig åt sitt hem och ett ädelt välgörenhetsverk. När budet om hennes död den 23 juni 1890 kom från Marstrand, där Wijkarna gärna vistades om somrarna, hade hon uppnått sitt åttionde år.

Den blick för samhällets livsintressen, den energi och förmåga, som utmärkte den förste Wijk, gingo i arv till hans ättlingar, vilka på skilda orter gagnat och arbetat för det allmänna bästa. En verklig storman i andra generationen var Olof Wijk d. y., vars levnad i mångt och mycket erbjöd likheter med faderns, fast han mera än denne var begåvad å huvudets och hjärtats vägnar. Han var också sin stads förste medborgare, Andra kammarens oförliknelige talman i många år, adlad, storkommendör och sin konungs avhållne vän.

Olof Wijk d. y. föddes den 21 juli 1833 i Göteborg. Efter privat undervisning avlade han studentexamen i Uppsala år 1850 och fortsatte där tills han tog kameralexamen. Vid 18 års ålder kom han på faderns kontor samt fick, vid Olof Wijk d. ä:s frånfälle år 1856, övertaga firman.

Intelligent och begåvad, följde han uppmärksamt sin födelsestads angelägenheter. Också blev han, då stadsfullmäktigeinstitutionen år 1862 avlöste Borgerskapets äldste, invald i denna korporation. År 1866 valdes han att å borgarståndets vägnar deltaga i statsrevisionen och samma år invaldes han i den nybildade Andra kammaren. Redan under sina första år vid riksdagen mycket uppmärksammad återvaldes han vid varje ny period att representera sin stad, vars intressen han så väl förstått att hävda.

Olof Wijk deltog flitigt i riksdagsarbetet och det var förnämligast i utskotten, konstitutions- och bevillningsutskotten, han under förra delen av sin riksdagstid nedlade mycket arbete. Någon partiman var emellertid Olof Wijk aldrig, visade aldrig något ensidigt partinit. Dessa egenskaper gjorde att alla med tillfredsställelse hälsade hans utnämning till vice talman år 1875 vid hans tionde riksdag, och ännu mera vid hans utnämning till Andra kammarens talman år 1880. Olof Wijk vart den fjärde i ordningen av kammarens talmän sedan det nya representationsskickets införande, och för denna befattning var han som klippt och skuren. Han var helt enkelt oförliknelig i talmansstolen. Djupt inne i alla riksdagsärenden, väl bekant med varenda riksdagsman, älskvärd och förbindlig men på samma gång behärskad till hela sitt väsen, stod han i bästa samklang med hela kammaren. Han var älskad och beundrad och hans inflytande blev allt djupare för vart år som gick. Detta inflytande sträckte sig ej blott till kammarkamraterna utan även till ”Första kammarens män
och till och med till regeringen. Hans enskilt givna råd värderades högt, hans lugn och hans takt meddelade sig åt andra, hans glada lynne var en medlareförmåga, som var oemotståndlig. Det var arten av Wijks politiska storhet, ej de originella förslagen, den storpolitiska spekulationen eller de lyckade kupperna”.

Helt naturligt kastade vederbörande ofta blickarne på Olof Wijk då det gällde tillsättandet av ännu högre platser i rikets tjänst, men vare sig det gällde finans- eller statsministerportföljerna avslog han bestämt anbuden att övertaga dem. Han föredrog talmansstolen framför taburetten.

Vid riksdagens slut i maj 1890 talade Olof Wijk till riksdagen för sista gången. I avskedstalet betonade han att det avsked han tog säkert bleve ett avsked för alltid, och det gick i fullbordan. Han avsade sig samma år det riksdagsmannauppdrag han så ärofullt utövat i ett fjärdedels sekel. På flera sätt sökte man uttolka detta, men anledningen var nog den, att han ville odelat ägna sig åt skötseln av sin stora handelsfirma och andra affärsföretag, varuti han var intresserad, samt åt sin födelsestads förkovran.

Göteborgs förhoppningar att odelat få tillgodogöra sig denna rika personliga kraft svekos ej heller. Redan 1888 stadsfullmäktiges ordförande, stod han i spetsen för denna församling ända till 1897 års slut och förde, när så krävdes, på ett lysande sätt stadens talan. Liksom fadern omfattade hans intresse en mängd olikartade allmänna företag. Så var han ordförande i Hamn- och Älvstyrelsen — varvid under hans överinseende den ståtliga, för handeln och sjöfarten så viktiga Strandgatan i Masthugget börjat byggas, v. ordförande i Bergslagsbanans och Göteborg—Boråsbanans styrelser samt ledamot i styrelsen för Göteborg—Hallandsbanan. Dessutom var han synnerligen verksam såsom vice ordförande i Skandinaviska
Kredit-aktiebolaget samt ordförande i försäkringsbolaget Svea.

Olof Wijk hyste en varm kärlek för ideella sysselsättningar. “Han försummade aldrig, när tillfälle gavs, att instruera sig på de mest skilda kunskapsområden eller att uppbygga sig av vitterhet och konst, och han bevisade kraftigt i handling, huru högt han skattade andlig odling, yttrade hans minnestecknare i Vetenskaps- och Vitterhetssamhället. När Göteborgs Högskola upprättades, insattes han, såsom naturligt var, i dess styrelse, och där omvaldes han årligen till vice ordförande. Utom styrelsen verkade han på många sätt till Högskolans bästa. Han tillät sig till och med en gång, då någon Högskolans angelägenhet behandlades av stadsfullmäktige, att frångå sin vana att såsom ordförande hålla sig utom diskussionen, för att med ett varmt sympatiskt anförande leda beslutet i den för Högskolan önskvärda riktningen. Om Högskolans ekonomi vårdade han sig med synnerlig omsorg och understödde henne med storartade donationer, av vilka den sista, som hans maka först efter hans död kunde fullfölja, var med i hans käraste tankar under hans sista dagar. I detta Vetenskaps-Samhälle fick han plats 1878 och såsom hedersledamot 1897. Från 1893 var han K. Samhällets skattmästare och balanserade dess affärer på ett sätt, som man ej förut känt, men vars hemlighet var hans vidöppna hand, då det gällde kulturändamål; och för ett framtida bättre ordnande av K- Samhällets ekonomiska förhållanden sörjde han, då han kort före sin död förordnade om en riklig donation. Till Uppsala universitet skänkte han stora summor att användas till stipendier, och han var outtröttlig att i tysthet understödja vetenskapliga företag och unga idkare av vetenskap och konst. Med allas livliga bifall var det därför som Uppsala universitet kreerade honom till hedersdoktor våren 1900, därmed dock utan tvivel även hedrande den kunskapsrikedom och den duglighet, han ådagalagt såsom politisk person”.

Så älskad och ärad Olof Wijk var, möttes givetvis budskapet om hans plötsliga bortgång med djup sorg och förstämning. Han hade som vanligt under somrarna gästat konung Oscar på Drott och konungen hade i sin ordning gästat sin gamle vän, då denne hastigt insjuknade i lunginflammation. Efter ett par dagar hade döden fullgjort sitt verk och natten till den 17 september 1901 hade en av Göteborgs ädlaste och mest bemärkte söner upphört att leva.

I nära sjutton år därefter levde och verkade hans maka, den ädla och varmhjärtade Caroline Wijk, vilken, som bekant, var dotter av köpmansfursten James J:son Dickson på Överås. Hon utövade värdinneskapet i det Wijkska hemmet på ett överlägset sätt och för många framstod hon som begreppet av allt verkligt förnämt och ståtligt. Hennes nobla personlighet gjorde sig icke minst gällande i Stockholm vid de ofta återkommande Wijkska festerna och mottagningarna, där grupper av riksdagsmän i tur och ordning samlades. Hennes intelligens och intresse för riksdagsfrågor och personligheter gjorde sig gällande i konversationen, och den enklaste riksdagsbonde prisade högt den älskvärda värdinnans utmärkta förstånd. De, som voro med den tiden, tala om de Wijkska mottagningarna som något oupphinneligt. Hennes sociala och kulturella intressen voro högst betydande och hon utövade i tysthet den mest storartade välgörenhet.

Vad hon betytt för samhället framhöll stadsfullmäktiges ordförande, grosshandlare Axel Carlander, då hon den 27 februari 1918 vid sjuttioett års ålder gick hädan. “För allmänna medvetandet stod hon, yttrade herr C., som en av de främste bärarne av de vackra traditionerna från äldre tiders Göteborg, som typen för det bästa och finaste från denna tid. Hennes varma hjärta och stora frikostighet mot nödlidande och hjälpsökande äro väl kända.

“Den vackra medborgaranda och nobla offervillighet för samhälleliga ändamål, som voro utmärkande för hennes tidigare avlidne make, stadsfullmäktiges uppburne forne ordförande, herr Olof Wijk, upptog hon och fullföljde på ett storslaget sätt. Hon gav icke blott gärna och frikostigt. Det var för henne er, glädje att medverka i varje gott verk. Jag kan icke glömma hennes ord till mig vid ett tillfälle, då jag uppsökt henne i en samhällsangelägenhet: “Jag är så tacksam, att jag får vara med och hjälpa till med detta“.

“Om hennes varma intresse och kärlek till fädernestaden vittna de många och stora gåvor Göteborg mottagit redan under hennes livstid, och ett ytterligare vittnesbörd därom lämnar den storartade testamentariska donation, varom underrättelse ingått.

“Namnen Olof och Caroline Wijk skola för kommande tider städse stå som ett föredöme i storslagen och offervillig allmänanda, och minnet av vad de betytt för Göteborg skall sent förblekna”.

Den största av de omnämnda donationerna utgjorde icke mindre än en million kronor, ytterligare tillökad med 700,000 kronor, under villkor att staden ville åtaga sig fullgörandet av vissa till förmån för testators barnbarn gjorda förordnanden. Avkastningen skall användas till förmån för Göteborgs samhälle till allmännyttiga, kulturella eller
välgörande ändamål, så snart avkastningen varje gång uppgått till en halv million.

Dessutom testamenterade fru Wijk följande belopp: Kristliga Föreningen av unga män 50,000 kr., Kvinnliga Kontoristförbundet såsom bidrag till deras sommarhem 10,000 kr., Allmänna Hjälpföreningen 25,000 kr., Frälsningsarméns slumverksamhet 25,000 kr., James Dicksons stiftelse i Örgryte 50,000 kr., Ekmanska sjukhuset i Örgryte till två frisängar till minne av James Dickson och Eleonore Dickson 20,000 kr. Därjämte till arbetare och förmän vid Långrörs aktiebolag och Marma sågverksaktiebolag, vilka dirigeras av den Wijkska firman, 100,000 kronor.

En annan mycket bekant donation är Caroline Wijks sjuksköterskehem, där unga flickor som genomgått elementarskola och som ämna utbilda sig till sjuksköterskor, få genomgå förberedande kurser i sjukvård.

Olof och Caroline Wijk hade tre barn: Olof Wijk, en högt begåvad ung man, vilken, född 1874, hastigt bortrycktes vid tjugoett års ålder, en dotter Ella, gift med legationsrådet greve Eugen von Rosen på Örbyhus, samt grosshandlaren Hjalmar Wijk.

Den sistnämnde är, som vi veta, en högt ansedd representant för Göteborgs stad, vilken han företrätt i Riksdagens Andra kammare från 1906 och de senare åren av sin riksdagsbana i Första kammaren. Han har fått det offentliga betyget “att han är en man, som genom mångsidiga och grundliga studier bildat sig en klart genomtänkt frisinnad ståndpunkt i politiska, ekonomiska och sociala spörsmål. Med varmt intresse och sakkunnig blick följer han samtidens sociala reformsträvanden för ett bättre och rättvisare tillgodoseende av alla samhällsmedlemmars, särskilt de arbetande och betungades, andliga och materiella behov. Vad som först inför en större allmänhet gjorde hans namn känt var hans efter självständigt omdöme utövade mäcenatskap till åstadkommande av det storstilade fosterländska äreminnet över riksföreståndaren Sten Sture den äldre“. Och om hans riksdagsmannaskap har det sagts, “att han inom riksdagen tillvunnit sig en mycket ansedd ställning genom sitt självständiga omdöme, sin förmåga att på ett klart och övertygande sätt framlägga sina åsikter. Han har särskilt uppmärksammats på grund av den sakkunskap, varmed han behandlade i riksdagen förekommande finansiella spörsmål, varjämte han ådagalagt ett särskilt stort intresse för den så ytterst viktiga sociala lagstiftningen. Genom sin verksamhet såväl i handel som industri har han förvärvat en erfarenhet, som för en representant för Sveriges största handelsstad i riksdagen är av synnerligen stort värde. I riksdagen har han bl. a. verkat i statsutskottet, som medlem av riksdagens särskilda utskott för behandling av arbetsavtalslagstiftningen samt som medlem och v. ordförande i bankoutskottet. Såsom medlem i första försvarsberedningen har han med energi och sakkunskap deltagit i den grundläggande finansutredningen”.

Här i Göteborg medverkar Hjalmar Wijk i en del styrelser och är känd bl. a. för sin storartade donation till Röhsska konstslöjdsmuseets nybyggnad.

Det Wijkska handelshusets äldre innehavare, Olof, Erik och Carl W., om vilka sistnämnda jag längre fram och i annat sammanhang skall orda, äro nu ur tiden, men det består än i dag, över hundraårigt. I dess första skede drev det kolonialvaruaffärer i första rummet och hade magasiner i Ostindiska kompaniets hus. I senare skedet har det bedrivit och bedriver trä- och trämasseexport.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.