OM DE MÅNGA lysande krigare och statsmän, vilka under tidernas lopp beklätt landshövdingebefattningen i Göteborgs och Bohuslän, skulle hela böcker kunna skrivas, ty flera av dem och deras livsgärningar höra historien till. Här har jag emellertid, för att ej allt för mycket inkräkta på utrymmet, avbildat endast några få och ämnar i texten endast dröja vid de mest bemärkte under det senast förflutna århundradet. För övrigt hänvisar jag till friherre G. Lagerbrings utmärkta arbete “Guvernörer och landshövdingar i Göteborg och Bohuslän 1658—1897“, i vilket samtliga hövdingarna avbildas och beskrivas.
De mest betydande av våra länshövdingar under det senast förflutna århundradet äro utan gensägelse von Rosen, Fåhraeus, Ehrensvärd, Lagerbring och von Sydow.
Axel von Rosen hade varit landshövding under fyra års tid i Värmland, när han kom till Göteborg i samma egenskap 1809. Stadens ställning var i denna kritiska tid ytterst svår, likaså länschefens, men den nye hövdingen visade sig med en gång vara mannen, som förmådde övervinna svårigheterna. Han förvärvade “ej blott Göteborgs utan hela fäderneslandets erkänsla för den takt och skicklighet, han utvecklade för att avvärja faran, som hotade staden, med an ledning av Sveriges anslutning till kontinentalsystemet”, och det var genom hans diplomatiska fintlighet den engelske amiralen, som blockerade inloppet till Göteborg, icke lade några avsevärda hinder i vägen för handeln och sjöfarten.
Den dugande landshövdingen fick även bevittna resultatet av dessa ansträngningar: det blev tack vare kontinentalsystemet ett oerhört lysande uppsving och en ny stad växte fram i stället för den som brännt ned tio år tidigare. Men han fick också vara med om ett par olyckor, som drabbade samhället: det väldiga bakslaget efter den lysande perioden samt den gräsliga koleraepidemien, som övergick staden 1834. Den sistnämnda, som han bekämpade med alla till buds stående krafter, tog också den sextioettårige hövdingens liv.
Ingen hövding varken före eller efter honom hade som Axel von Rosen suttit i ett kvarts sekel på Göteborgs landshövdingstol. Hans eftermäle var det bästa: “han var en redlig svensk och en varm människovän, han hade ett varmt sinne för det allmänna bästa, kraft i viljan och lugn i bestyren, utan allt fjäsk eller övermod. Han var den älskvärdaste sällskapsman, med en ridderlighet i anda och figur, som på en gång imponerade och förtjuste”.
Tretton år efter von Rosens avgång tillträdde Olof Immanuel Fåhraeus landshövdingposten i Göteborgs och Bohus län. Han hade i sju år förut suttit i regeringen som chef för civildepartementet och berömdes på sin tid för sina genomgripande initiativ och för sin reformiver. Adelskap vann han 1842.
Fåhraeus var icke allenast en förträfflig ämbetsman utan ock en man med högst betydande vetenskapliga intressen, den där bland Europas lärde vunnit ett namn såsom en skarpsynt forskare och författare. Särskilt för en Göteborgsinstitution blevo dessa intressen till stort gagn. Vi mena stadens museum, i vars grundläggning Fåhraeus tog en mycket verksam del.
Stadens och länets angelägenheter, vilka han i grunden kände ända från den tid han var chef för västra tulldistriktet, ägnade han mycket intresse och det var tvivelsutan med mycken saknad göteborgarne togo avsked av sin hövding, när han, tjugo år före sin död, året 1864 för alltid lämnade detta samhälle.
Albert Ehrensvärd
Nästan omedelbart efter Fåhraeus avgång fingo göteborgarna uppvakta sin nye hövding, den magnifike, högaristokratiske och myndige Albert Ehrensvärd, som fem år tidigare avbrutit sin lovande diplomatiska bana för att ägna sig åt skötseln av sitt fädernegods Tosterup.
Den högadlige godsägaren-diplomaten mottogs med stora förhoppningar av göteborgarna och det visade sig snart att han var en länschef med mångahanda intressen, en man som ville något. Han främjade länets fiskerinäring och skogsodlingen, men framför allt var det stadens kulturella intressen som lågo honom om hjärtat. I musei-utvecklingen, i kunskapers spridande och i konstintressets främjande tog han verksam del.
“Sinnet för konst och vetenskaper var fäderneärvt, säger professor K. Warburg om honom. Redan på Riddarhuset hade greven från Tosterup framträtt såsom främjare av andliga idrotter. Det var på hans förslag, som Riksens Ständer år 1863 beslöt den gärd, som svenska staten ägnar åt vitterhetens idkare och som — underbart att säga — den nya representationen länge ej fann anledning öka med ett öre. Ehrensvärd framhöll med allt skäl, att skaldekonstens idkare blivit styvmoderligt behandlade i jämförelse med vetenskapens eller konstens, och han föreslog att anslaget skulle användas dels såsom livstidspensioner till äldre författare av redan erkänd och stadgad ryktbarhet och dels såsom reseunderstöd och uppmuntringsstipendier. Tyvärr förrycktes — genom ett ingripande från prästeståndet — meningen med anslaget, i det att de fasta “skaldelönerna“ bortföllo.
I Göteborg fann Albert Ehrensvärd rikt tillfälle att låta sina intressen för den andliga odlingen varda till gagn. I det uppsving, som kännetecknar Göteborgs kulturella liv från 1860-talets början och som ännu fortvarar, har Albert Ehrensvärd vid sidan av S. A. Hedlund en väsentlig del. Dessa båda betydande viljor drogo icke alltid jämnt i politiska angelägenheter, och det kunde väl då och då visa sig att “min nåd“ och “din nåd“
— konungens befallningshavande och det fria ordets målsman — icke trivdes under samma tak. Men mellan stormarna härskade solsken, och i grunden bundos de vid varandra av personlig sympati.
I strävandet för samhällets lyftning i andligt avseende arbetade de trofast tillsammans, och denna samverkan grundläde till slut en vänskap, som på sistone, då de båda åldrades, tog sig månget hjärtligt uttryck. De tävlade om att väcka maecenaternas frikostighet. I Göteborgs Museiutveckling, i föreläsningars anordnande, i konstintressets främjande var Albert Ehrensvärd en mäktig kraft. Och de, som idkade vetenskapligt, litterärt eller konstnärligt arbete i Göteborg, och som i något ärende besökte landshövdingresideset kunde vara säkra på, att den eljest ganska höge herrn däruppe kände sig såsom en av deras, och ville giva dem ett gott, nästan kamratligt handtag, om det gällde. Han intresserade sig ej blott för deras värv, utan ock för deras personer, och kunde genom förslag och eggelse skänka deras verksamhet ny kraft och ny riktning.
År 1885 blev Ehrensvärd, vars riksdagsmannabana var lång och hedrande, kallad till utrikesminister i Themptanders regering.
Vid hans avgång från landshövdingposten arrangerade samhället en större avskedsfest till hans ära. Denna hölls på Stora Börssalen, vilken i fonden öppnade en murgrönbevuxen grotta. Framför en grupp björkar sågs en kvinnlig gestalt iklädd vit tunika med blå mantel, en personifikation av Göteborg, stödjande ena handen på stadens vapen och med den andra inristande i berghällen följande, i eldskrift lysande ord:
Albert Ehrensvärd.
Tack för god vakt!
I salens motsatta sida syntes excellensen Ehrensvärds byst, utförd av Fallstedt, prydd med en medborgarkrans av eklöv.
Man hade dukat vid fyra bord, av vilka de tre längs salens båda långsidor och ena kortsida, medan ett bord var placerat mitt inne å golvet.
Vid detta bord var hedersgästens plats. Hans excellens satt emellan stadsfullmäktiges ordförande hr J. J. Ekman och borgmästaren Colliander. Vid detta bord voro också placerade löjtnanten, greve G. Ehrensvärd, presidenten Waern, Andre kammarens talman hr Olof Wijk, baron Oskar Dickson, överstarne C. W. Kuylenstjerna och P. H. Melin, vidare härvarande ledamöter av hovstaten, högre militärer, kommendörer av svenska ordnar, representanter för främmande makter, konsuler här på platsen, cheferna för post-, telegraf-, tull-, lots- och polisstaterna, härvarande kyrkoherdar samt dåvarande och för detta ledamöter av riksdagens båda kamrar, ävensom stadsfullmäktiges v. ordförande. Allt enligt samtida referat.
Skålarnes rad öppnades av borgmästaren F. M. Colliander, som i underdånighet föreslog’ skålen för H. Maj:t konungen. Denna skål beledsagades av folksången.
Skålen å stadens vägnar för hedersgästen utbragtes av stadsfullmäktiges ordf. J. J. Ekman i ungefär dessa ordalag:
“Då jag ser detta stora antal av samhällets mest framstående medlemmar församlade att bringa ers exc. sin hyllning, känner jag mer än eljest svårigheten att uttrycka ej mindre deras än mina egna känslor.
Jag vill härvid ej söka redogöra för vad ers exc. uträttat till detta samhälles gagn och förkovran, ej heller för vad Ni verkat för det allmänna utom detta samhälle. För allt detta hembära vi eders exc. vår tacksamhet.
Men det är dock icke detta, som fäst oss vid ers exc. personlighet. Det är de handlingar, som härröra från det varma hjärtat och det öppna sinnet.
Må framtiden och den som skall skriva ers exc. historia sätta huvudets egenskaper främst, för oss stå hjärtats högre.
Ja, vi tacka ers excellens för varje människovänlig handling, för varje vänligt handslag, för varje fäst avseende åt andras mening, även då den ej överensstämde med eders excellens, för den stora gästvänligheten, ja, med ett ord för att ers exc. fattat betydelsen av ordet noblesse oblige, för det ers exc. insett, att eder ställning förpliktat, och handlat därefter.
Och så önska vi att ers exc. i sitt nya viktiga ämbete länge må få verka för de förenade rikenas väl och icke glömma vännerna i Göteborg, utan fortfarande tänka med vänlighet på oss här nere, och jag vet, att jag i detta avseende icke vädjat förgäves.”
På denna skål, som åtföljdes av livliga hurrarop, sjöngs av en vald dubbelkvartett följande sång:
Så är avskedsstunden inne,
Bringar vemod, men ock minne,
Minne av de flydda år,
Då, hur än han byttes dagen,
Du — med tro från hjärtat tagen —
Ädle riddersman var vår____
Ljus i blick, i viljan stålet,
Raka vägen fram till målet,
Men — då andra dömdes — mild.
Glad med glada...., öppna salar,
Hjälp i nödens mörka dalar —
Sådan står för oss din bild.
Att du hägnat vett och bildning,
Sökt mot mörker och förvildning
Resa oss ett Sveaborg,
Detta är din goda ära,
Som ej bleknar, men skall bära
Om ditt minne här försorg.
Därför avskedssången klingar
Med ett tack på sina vingar,
Med ett tack från hjärtats grund. —
Lämna icke helt ur hågen
Götas stad vid klara vågen,
Minns ock vänligt denna stund!
Härefter begärdes ordet av hr Olof Wijk, som yttrade:
“Vid den skål vi nyss med varma kätislor ägnat vår högt ärade hedersgäst, tilllåter jag mig foga en skål för vad ers exc. har kärast: hans maka och barn. Vi inlägga en hjärtats otvungna hyllning av de makans och modrens egenskaper, som gjort vår hövdings boning till ett gästfrihetens och trevnadens hem. Men hennes verksamhet har icke varit begränsad till hemmets värld. I samma mån som barnakretsen glesnat, har hon sökt att vid sidan av hemmet finna ett mål för sin verksamhet i strävandena för ungdomens uppfostran, för familjelivets höjande, för nödens lindrande; och många av dessa strävanden hava hennes initiativ att tacka för sin tillkomst. Månget sjukdomens och lidandets offer har hennes medverkan att tacka för lindrandet av sina plågor; mången hemmens trogna tjänarinna skall hava henne att tacka för ökat bröd på ålderns dagar.
Då grevinnan Ehrensvärd nu följer ers excellens till den höga post, vartill konungens förtroende kallat eders excellens, hoppas vi, att hon vill bevara i vänlig hågkomst de år hon framlevat här och de strävanden, varåt hon här ägnat sig, så visst som bilden av hennes ädla och flärdfria personlighet skall leva i vårt minne.”
Därpå följde denna sång:
Då du prisar mannens håg,
Glöm ej klara källans våg,
Som ger honom kraft på färden:
Glöm ej hemmets väna vakt,
Den som håller öm vid makt
Lågan på familjehärden.
Livets ros bär mången tagg,
Världens ävlan föder agg,
Månget hopp kan svika:
Trogen maka torkar sorgens tår,
Hennes hand utplånar mödans spår,
Mannens tröst och stöd tillika.
Lägg för den din blomma ner.
Som dig icke leder mer
In i gästfrihetens salar,
Där, när helst dit in du går,
Minnet under långa år
Om en kvinnas hjärta talar;
Och dit mången, som i nöd
Godhet skänkt ett vänligt stöd,
Ser med sorg tillbaka,
Saknande den varma, varma själ,
Som omkring sig spridde livets väl,
Huld som moder och som maka.
Greve Ehrensvärd tog nu ordet:
“Då man, såsom förhållandena är med mig och min maka, kom hit för 21 år sedan och redan då möttes av vänlighet, som blivit högre år från år, då man sett tillmötesgåendet växa, förtroendet ökas och detta — särskilt vad mig tillkommer — högre än vad jag förtjänat; då man sett barn växa upp, barn födas, barn träda ut i livet för att bilda nya hem, och då man står som jag i dag för att taga avsked från dem, hos vilka man levat en tredjedel av en människas vanliga liv, då är stunden mer än vemodsfull.
Dock måste avskedet sägas och det är från Er sida sagt på ett sätt, som rört mig djupt och som, om möjligt, skulle rört min hustrus hjärta än djupare, om hon hört det. Mitt avsked och hennes avsked skulle jag nu uttala. Icke längesedan har jag till stadens representanter sagt allt, vad jag hade att säga. Det återstår mig endast hjärtats tack. Men i ett hjärtas tack kan rymmas mycket och jag lägger däri allt, vad en menniska kan känna, då hon talar till en annan människa.
Jag måste nu lämna detta samhälle, där jag levat lyckligt i ett och tjugo år, levat med Eder, glatt mig med Eder och sörjt med Eder. Jag måste nu lämna Er. Men jag behöver icke säga Er, icke någon av Er, att fast jag nu säger farväl till Göteborg, så säger jag icke farväl till mina minnen härifrån, icke farväl till Göteborg, varken det närvarande eller det kommande.
Om jag i min nya plats — den jag icke sökt — skulle kunna, jag vill icke säga gynna Göteborg, ty det vet jag, att I ej viljen se samhället gynnat på andras bekostnad, men, så vitt det ligger inom området för konungens rådgivare, gagna detta samhälle, så veten I, att intet skall vara mig kärare.
Jag kunde ju här med exemplet från det stora kulturlandet i väster, som hos Er är väl känt, hålla ett politiskt tal, men omgiven av vänner som i denna stund, försvinner för mig politiken och jag blir egoist. Jag tänker på allt det goda jag kommit i åtnjutande av. Låt mig då taga med mig till de okända öden, som jag går till mötes, icke blott önskningar utan välönskningar färdiga att kläda i handling, grundade ej på vad jag gjort utan på vad Ni möjligen känt komma från hjärtat.
Då jag nu för sista gången har ordet i denna sal, där jag så mången gång talat på Edra vägnar, låt mig då få sluta med en välönskning för Göteborg.
Må denna stad varda vad den store Gustaf Adolf uttalade: en fyrbåk att lysa dem, som komma västerifrån och dem, som fara västerut, men ock en fyrbåk, som låter vetenskapen, konsten och forskningen sprida sitt ljus vida omkring, må den varda ett hem för tro och heder i familjelivet, varpå samhället bygges, för tro och heder ock i handeln, men må den framför allt bäras av den “public spirit”, som funnits förut; och om också det synes svårt att finna ersättning för de gamle, som gå bort, må dock bland yngre lagern de finnas, som föra deras stads runor med den äran.
Ett innerligt, ett rört, ett hjärtligt tack från mig och min familj för all lycka, glädje och trevnad vi här njutit!“
Denna vältaliga skål gjorde ett djupt intryck på församlingen.
Göta Par Bricolls sångkör uppvaktade strax efter middagens slut hans excellens. Styrande mästaren i Par Bricoll doktor F. Åkerblom riktade å ordenssällskapets vägnar några avskedsord till hans excellens, vilka denne besvarade med ett hjärtligt tack för de tillbrakta stunderna i det glada sällskapet.
Sedan kaffe druckits och bålar framsatts, föreslog d:r Charles Dickson skålen för rätt och slätt mannen greve Albert Ehrensvärd. Han uttalade därvid den förhoppningen att denne som utrikesminister skulle med stadig hand hålla vågskålen jämnt.
Sedan d:r J. J. Biörklund talat för grevinnan Ehrensvärd, föreslog hr P. Fürstenberg i ordalag, som livligt anslogo åhörarne, ett tack till greve Ehrensvärd för vad denne verkat för vetenskapens och konstens liv och främjande i detta samhälle.
Härå svarade greve Ehrensvärd, betonande värdet och vikten av vetenskapens och konstens odling just i ett stort köpmanssamhälle.
Så lämnade excellensen Ehrensvärd år 1885 vårt samhälle. Han efterträddes på landshövdingstolen av översten vid Skaraborgs regemente greve Gustaf Fredrik Snoilsky, vilken tidigare varit hovman.
Det var, heter det om honom, efter mycken tvekan som greve Snoilsky lydde kallelsen, men han var van att följa sin konungs bud, ty i hans vapen kunde med skäl ristas den gamla nobla riddaredevisen “Ich dien“; med trohet hade han tjänat konungen och hans hus inom olika verksamhetsgrenar.
“Så gick han ock att fylla sin plats som detta läns hövding. En var, som härvid kom i beröring med honom, kunde icke undgå att få intryck av en ovanligt rättrådig, välvillig och i ordets bästa mening human personlighet, som ville i varje särskilt fall göra rätt åt alla, orätt åt ingen. Väl var han icke i någon mera framträdande grad initiativets eller entusiasmens man, men han sökte med stor samvetsgrannhet sätta sig in i varje spörsmål och leda det till den bästa lösning. Och han var en gentleman. Han ägde ett älskvärt, förbindligt, vinnande sätt; mången gång kunde han genom sin vänlighet avlägsna svårigheterna och medla mellan olika sidor. “
Hans arbetskraft anlitades även utom ämbetsrummet åt många olika håll. Så var han ordförande i länets hushållningssällskap, ordförande i Musei styrelse, i Göteborgs Högskolas styrelse, i Småbarnsskolornas styrelse, i Frimurareorden o. fl. andra samfund och sällskap.
Vid sidan av sitt egentliga arbetsfält ägnade sig greve Snoilsky med förkärlek åt sin älsklingsvetenskap: matematik.
Denne fint bildade och noble länschef, som emellertid inte lämnade efter sig några djupare spår i länets utvecklingshistoria, avled den 25 september 1897 och efterträddes av friherre Gustaf Lagerbring.
Gustaf Lagerbring
Född i Järlåsa i Uppland 1847 och son till översten friherre Carl Gustaf L., hade han redan 19-årig valt sin faders yrke och blev kapten vid Upplands infanteriregemente 1882. Sju år senare tog han emellertid avsked från militärtjänsten för att ägna sig åt
affärsverksamhet. Sedan 1884 var han nämligen verkställande direktör i Livförsäkrings A.-B. Victoria, och när 1887 bolaget Skandia bildades skyndade dess styrelse att försäkra sig om hans erfarna kraft. Tio år kvarstod han på denna krävande tjänst och hade därvid även kraft över åt allmänna värv. Så tillhörde han i åtta år, ända till sin landshövdingutnämning, huvudstadens stadsfullmäktige, och perioden 1894—96 representerade han även Stockholm i Andra kammaren.
Under de år G. Lagerbring suttit på landshövdingstolen i Göteborgs och Bohus län har landsdelen utvecklats i alla avseenden. Han kom, som bekant, hit genom en av gamle statsministern Boströms berömda “överraskningar”, vilka gingo ut på att med fördomsfritt åsidosättande av byråkratiska grundsatser söka upp praktiska förmågor och sätta dem på framskjutna poster i statslivets tjänst. Och i allmänhet gjorde den gamle riksregeringsmästaren utmärkta val. Åtminstone var Göteborg att gratulera, när den forne Skandiadirektören korades till vår länshövding efter den blide, men kanske allt för aristokratiske Snoilsky.
Som Skandias chef hade han intagit en mycket framstående ställning i Sveriges försäkringsväsen och med stor duglighet deltagit i huvudstadens kommunala liv, och den vunna erfarenheten och praktiska dugligheten omsatte han sedan här på ett synnerligen lyckligt sätt till länets fromma. Ingen länsfråga, huru obetydlig den än förefallit, har av Lagerbring lämnats obeaktad och överallt har han gripit in med sin kraftiga hand. Fiskerinäringen har nått en blomstring som aldrig tillförne, järnvägsfrågorna synas gå en lycklig lösning till mötes, egnahemsangelägenheterna ha genom Hvitfeldtska stipendie-inrättningens omläggning i hög grad främjats, och en del fiskhamns-och sjukvårdsfrågor tillfredsställande lösts.
Genom mindre vanlig intelligens, kraft parad med urbanitet och humanitet, duglighet, lust att gagna och vittomfattande initiativförmåga har landshövdingen kunnat överallt i länet öva ett högst betydande inflytande på de olika frågornas lösning. För att nu inte nämna riksdagen, där hans politiska kapacitet ofta gjort sig gällande till länets förmån.
År 1900 invaldes han av landstinget med stor majoritet i Första kammaren, där han sedan kvarstod till dess han 1913 undanbad sig återval. I riksdagen intog friherre Lagerbring snart en framskjuten plats vid behandlingen av olika viktiga frågor. Främst fäste han, bl. a. genom högt förtjänt utskottsarbete, sitt namn vid sociala spörsmål, bl. a. arbetareförsäkringen, avtalslagstiftningen, försvaret m. m. I rösträttsfrågan anslöt han sig 1906 till den s. k. landshövdingmotionen — på sina håll nämndes han som utrikesminister efter hr Trolle i en eventuellt rekonstruerad ministär Staaff — och vid 1907 års riksdag tillhörde han dem, som motsatte sig Första kammarens demokratisering. Från denna sin ståndpunkt gjorde han också — i ordalag, som ledde tanken tillbaka till 1865 års Riddarhus — synnerligen uppmärksammade inlägg i debatten.
Med duglighet förenade landshövding Lagerbring även lyckliga personliga egenskaper, pondus och ett i hög grad representativt uppträdande, men i icke mindre grad välvilja, urbanitet och den verklige ädlingens medfödda aktning även för de ringaste i samhället.
Landshövding G. Lagerbring avgick i april 1917 och efterträddes i juli samma år av förutvarande civilministern Oscar von Sydow. Den nye landshövdingen hade prövats i en mängd högre ämbetsmannauppgifter, bl. a. som hovrättsråd, som expeditionschef i civildepartementet, som vice landshövding i Gävleborgs län och som landshövding i Norrbottens län, när han kallades att inträda i Hammarskjöldska ministären, inom vilken en oerhörd arbetsbörda under de svåra krigsåren ålåg von Sydow, civilministern. På ett glänsande sätt har han gått i land med alla uppgifter, ävensom de andra viktiga statsmannauppdrag av internationell art han utfört för Sveriges räkning.
När han tröttnade på regeringsmödorna övertog han landshövdingposten i Göteborgs och Bohus län, där han snart på grund av sin initiativförmåga, sitt livliga och vakna intresse för länets alla frågor, sin nobla urbanitet och sitt tillgängliga väsen blivit mycket populär.
Året 1921 på våren kallades han plötsligt att efter Louis de Geer träda i spetsen för regeringen.
Född i Kalmar 1873, är statsministern Oscar von Sydow gift med Mary Wijk av den högt ansedda göteborgssläkten.