Keillers

HADE UTVECKLINGEN här i Göteborg på industriens område i början av 1800-talet gått i sakta tempo, utmärktes de båda årtiondena närmast omkring seklets mitt av ett synnerligen anmärkningsvärt uppsving. Vid denna tidpunkt anlades nämligen, utom smärre företag, de stora varv och mekaniska verkstäder, Keillers och Lindholmens, vilka åtminstone för västra Sverige blevo banbrytande och gingo en lysande framtid till mötes.

Hävstängerna till detta uppsving har man naturligtvis i första rummet att söka i en ny kraftigare företagareanda, men också i ångfartygens revolutionerande inverkan på sjöfarten, i nya svenska samfärdsleders öppnande, i Göta älvs fördjupning ovanför Gamla varvet och Skeppsbrons anläggning.

Av dessa hade naturligtvis revolutionen inom sjöfarten den största betydelsen för den nya mekaniska varvsindustrien. Ångfartygens framtid var nämligen tryggad. Över trettio år hade gått sedan den snillrike uppfinnaren Robert Fulton under sina amerikanska landsmäns hån och spefulla anmärkningar förde sitt första, praktiskt användbara ångfartyg på Hudsonfloden, från New York till Albany. Man skrattade icke längre åt Fulton och inte heller åt hans efterföljare i Sverige, Samuel Owen, den svenska ångbåts-industriens fader, huru knaggligt än hans första hjulbåt gått.

Fultons ångbåtar hade redan givit varsel om framtida herravälde på haven, då Göteborgs ångbåts-industri för sjuttiofem år sedan grundlades. Och anmärkningsvärt nog var det en landsman till Sveriges förste ångbåtsbyggare, den ovannämnde Samuel Owen, som blev banbrytaren för den större mekaniska verkstadsindustrien i Göteborg.

Huru betydelsefull denna anläggning var framgår bäst därav, att Keillers verk i tideböckerna betecknas som den märkligaste företeelsen i stadens industriella liv under tidsskedet omkring seklets mitt, att det var den första mekaniska anläggningen av
modern prägel och att “det blev mönstret för framtida anläggningar“ i sin art i Sverige.

Banbrytaren var, som sagt, engelsman och hans namn Alexander Keiller. Född 1804 i Dundee i Skottland, där fadern var en ansedd köpman och skeppsredare, lade han tidigt i dagen sina anlag för mekaniken och beslöt ägna sig åt ingeniörskallet. Vid den tiden voro emellertid de tekniska skolorna föga utvecklade, varför den unge Keiller måste skaffa sig nödiga insikter genom självstudium.

Under tiden hade han anställning på faderns kontor och fick därigenom inblick i de affärer Keillerska huset bedrev på Sverige och i de förbindelser huset knutit med framstående göteborgsköpmän. Liksom så många andra engelsmän både före och efter honom drogs han till detta land, där många obrutna fält funnos för män med nya idéer, energi och företagsamhet, och 1825 styrde han kosan till Göteborg. Syftet med resan var tydligen i första rummet merkantilt, avsåg att stärka förbindelserna och att studera förhållandena. Bland landsmännen här träffade han en man av samma skrot och korn, den tjugo år äldre William Gibson, vilken tidigare grundlagt en handelsfirma i Göteborg och för övrigt var livligt intresserad av industriella företag.

Dessa två slogo sig nu ihop för bedrivande av industriell verksamhet. Gibson hade arrenderat egendomen Vädersågen i Majorna, och på denna anlade kompanjonerna ett segelduksväveri, vilket bedrevs i samband med repslageri. Ungefär samtidigt satte de i gång ett annat företag i gamla Slusskvarnen vid nuvarande Göta källare, där de först av alla i Sverige bedrevo maskinspinning av hampa och lin.

Dessa företag inneburo rika framtidslöften, men den skarpsynte Keiller insåg mer än väl att dessa industrier icke med för handen varande drivkrafter kunde nämnvärt utvecklas. Forsarna i Fattighusån voro rätt beskedliga och i Majorna var drivkraften ännu mera primitiv.

Han fick emellertid snart nog ett nytt uppslag. Vid sina utflykter i Göteborgs omgivningar fick han ögonen på vattenfallen vid Jonsered, och han var inte sen att hos Gibson inskärpa betydelsen av forsarna för ett industriellt verk. Tänkt och gjort. De inköpte Jonsereds egendom och under Keillers insiktsfulla ledning anlades däruppe ett mekaniskt segelduksväveri, ett gjuteri och en verkstad samt ett spinneri. Detta skedde 1832.

Företaget var löftesrikt, men tydligen inte nog för den mångfrestande Keiller, som bar på ännu mera vittutsvävande planer. Ångbåtsindustrien hade som sagt slagit igenom i Sverige, den första ångbåten hade gått från Göteborg den nyöppnade kanalvägen till Stockholm, och i slutet av 1830-talet hade älven ovanför Gamla varvet till Göteborgs blivande skeppsbro uppmuddrats och bildade nu en segelled med större djup. Han hade själv varit med i det stolta ögonblick, då den första tremastaren, som bar namnet Hilda efter kommerserådinnan Wijk, förankrade vid Göteborgs skeppsbro, förande en last av siden, porsliner och ostindiska artiklar till ett värde av en och en halv miljon riksdaler.

Denna skeppsbro var mycket primitiv och gjorde knappast skäl för namnet. Nuvarande Skeppsbron var då en vassmark, där göteborgarna hade sitt friluftsbad sommartiden, nota bene om de fingo vara i fred för slöddret, som höll till vid Stora Otterhällans fot.

Keiller hade ett gott öga till denna terräng, och visst är att densamma, tack vare segelledens närhet, lämpade sig alldeles förträffligt till ett skeppsvarv. Dess övre del, utanför residenset, hade han ju för övrigt redan 1830 varit med om att försköna, ty samma år byggde han tillsammans med kommerserådet Olof Wijk det på sin tid så berömda badhuset.

När Keillers planer på ett skeppsvarv och en mekanisk verkstad mognat, skilde han sig 1839 från Gibson och förvärvade ett större område vid Badhusgatan. Här anlade han 1841 sina verkstäder, vilkas byggnader ännu finnas kvar. Utrustad med okuvlig arbetsförmåga, utmärkta mekaniska insikter, stor förmåga att praktiskt realisera dessa, liksom sina goda uppfinnareidéer, upparbetade han inom helt kort tid den nya anläggningen och firman Alex. Keiller & Co., under vilket namn verksamheten bedrevs, fick över hela landet ett stadgat anseende.

Verkstaden tillverkade maskiner och ångpannor, men alldeles särskilt lade Keiller an på ångfartyg. Så byggde han flera ångbåtar av trä för kanalfarten, däribland “Götha älf“, som gick på älven i så väl bogsering som passagerarfart, “Vänern”, som gick på kanalen, samt “Gustaf Adolf“.

För större fartygsbyggnader lade emellertid de ganska små och primitiva slipanordningarna hinder i vägen och Keiller beslöt därför att anlägga en större slip vid verkstadens södra gräns. Denna hade sitt ena fäste vid Otterhällan och vilade till dels på ett massivt stenvalv över Badhusgatan, för att ej vara till hinder för trafiken. I april 1847 gick härifrån det första järnångfartyget under namnet Kare av stapeln.

Slipen blev emellertid inte långlivad, ty den nya skeppsbron måste fram här.

Keiller visste emellertid råd. Han förvärvade vidsträckta arealer mitt emot på Hisingssidan och där anlade han ett skeppsvarv i stor skala med upphalningsbäddar, vilka året 1873 ökades med ytterligare två.

Här byggdes nu fartygen, medan den mekaniska verkstadsrörelsen bedrevs på sin gamla plats, utökad och moderniserad allt som åren gingo.

1867 upplöstes Keillerska firman och samma år övertog det nybildade Göteborgs mekaniska verkstads aktiebolag rörelsen, dock med herrarna Keiller, fader och son, som ledare.

Gamle Alexander Keiller d. ä. dog 1874. Han var i bästa mening en industriens storman, och hans namn skall alltid nämnas bland våra främsta på detta område. Under hans ledning utfördes en otalig mängd arbeten inom olika branscher av den mekaniska verkstadsindustrien och vid hans död hade ej mindre än åttiofem ångfartyg gått av stapeln från det varv, som bar hans namn och som ännu i dag, trots annan beteckning, bland de gamle benämnes Keillers.

Lysande industriella resultat ha under de gångna åren vunnits och de nutida Götaverken med sina storstilade anläggningar och lika storstilade arbetsprestationer, vilka tagit arv efter engelsmannen, vittna tillfyllest om att den grund gamle Alexander Keiller lade var solid och för framtiden bärande.

Keiller var gift med en syster till kommerserådet Olof Wijk, Louise Wijk, född 1804, död 1886. I förstone bebodde de ett pittoreskt ställe på sluttningen av Otterhällan. Den geniale engelsmannen tyckte om att göra det vackert omkring sig, ty han planterade träd och blomsterrabatter, ledde in springbrunnar och skapade ett Tuskulum, som mitt i allt förfallet länge bevarade en del av sitt idylliska behag.

Bland sönerna till gamle Keiller, vilka ytterligare befäste namnets anseende i Göteborg, må nämnas James och Alexander.

James föddes här 1836. Efter slutade studier dels vid Real-gymnasium, dels vid Chalmers tekniska skola, tog han inträdesexamen till Marieberg, men fortsatte de tekniska studierna i utlandet och inträdde omsider i faderns affär samt blev år 1860 delägare i firman Alex. Keiller & Co. Under detta sitt medarbetarskap utbildade han sig grundligt i praktiskt hänseende, och detta i förening med hans stora kunskaper i mekaniken samt hans framstående egenskaper som arbetschef gjorde honom till självskriven direktör i det bolag, som den 29 juli 1867 övertog verkstaden.

Under den långa tid James Keiller verkade som ledande chef utvecklades etablissementet i överensstämmelse med grundläggarens principer och tillämpades allt nytt och gott som framkommit inom den moderna mekaniska industrien. Stora insikter i förening med praktisk blick och affärssinne skänkte framgång åt hans strävanden och beredde verkstadens alster, av vilka flera framkommit genom James Keillers uppfinningsförmåga, ett framstående rum.

På samma gång James Keiller stadfäste sitt anseende som framstående industriidkare togs hans kraft i anspråk för allmänna värv. Han var sålunda ledamot av Göteborgs Stadsfullmäktige, Kyrkofullmäktige, ordförande i styrelserna för Renströmska bad- och tvättanstalten, Navigationsskolan och Slöjdföreningens skola, ordförande i Styrelsen för torrläggande av Lindholmens och Lundby vassar samt innehade platser i styrelserna för Arbetareinstitutet och Göteborgs hamn- och älvarbeten. Livligt intresserad för sport och idrott var han en längre tid ordförande för Göteborgs Roddklubb, Göteborgs Segelsällskap samt Göteborgs Jaktsällskap.

Ett synnerligen omfattande, planmässigt och energiskt arbete nedlade han på Lundbyvassarnas torrläggning, varigenom stora arealer fast mark vanns. Förövrigt befäste han sitt minne härute genom den storartade donation, som bär namnet Keillers park.

Inom samhället, ej minst dess sjöfartsidkande kretsar, åtnjöt James Keiller genom sitt nobla sinnelag högt anseende.

James Keiller dog 1918.

Hans broder Alexander var av samma kynne som James och räknades till de aristokratiska storborgarna från en tid, då — som det många gånger framhållits — bildning, fint levnadsvett och nobel umgängeston gåvo personligt berättigande åt den dominerande ställning, som börsnoblessen av en äldre typ intog i vårt samhälle.

Han började sitt arbete hos fadern när han var sjutton år, och när han var tjugoett blev han bolagsman i firman Alex. Keiller & Co.

I nära tjugo år biträdde han vid ledningen av de Keillerska verkstäderna, men flyttade därefter till Dalarna, där han ägnade sig åt gruv- och bruksdrift, för vilken han sedan ungdomen intresserat sig. Vid Schisshytte bruk och Näverberg sysselsatte han en mängd arbetare, men överlämnade på gamla dagar bruken och flyttade till Göteborg.

Alex. Keiller var i många år en ivrig sportsman och en av segelsportens förnämste märkesmän här på västkusten. Segelsporten var hans lust och glädje och bästa rekreation efter arbetet under en lång levnad. Ännu kunde han vid åttio års ålder sitta till roders och manövrera sin “Alexandra” själv. Och 1906 deltog han i Kieler-regattan och mottog jämte ett större pris av kejsar Wilhelm en särskild komplimang, ägnad åt den gamle sportsmannen, som ännu vid sjuttiofyra års ålder kunde segla sin båt så, som han gjorde.

Apropos sin älsklingssport berättade Alex. Keiller en gång, att han seglat sedan sitt tionde år. “I början hade man mycket primitiva don. Jag hade, sade han, en grön gardin i mitt rum, den fick om dagen tjänstgöra som segel och om natten hängdes den åter upp för fönstret. Och sedan har jag alltid älskat segling. Och den har givit mig hälsa och krafter. Hundratals gånger har jag varit genomvåt ute på sjön, men aldrig fått reumatism”.

Konsul James Keiller d. y. bär nu i tredje generationen upp namnets gamla anseende.