Lazarus om Johan Bruno Wendel

Johan Bruno Wendel föddes 1824 i Frankenberg i Sachsen, dör hans far var officer i sachsisk tjänst. Vid 21 års ålder kom Wedel alldeles medellös till Göteborg och fick anställning som bokhållare hos sin morbroder, grosshandlaren G. F. Hennig, en hit inflyttad tysk industriidkare, som i Mölndals by anlade det stora Korndals pappersbruk, hvilket han sedan försålde till D. O. Francke, hvilken däraf bildade det storartade Rosendals fabrikers aktiebolag, omfattande förutom pappersbruk äfven sockerbruk, bomullsspinneri och väfveri.

Därefter inköpte Hennig Råda säteri med därtill hörande rå- och rörshemmanet Mölnlycke, där han anlade ett bomullsväfveri samt försålde hufvudgården Råda. Systersonen, Wendel, arbetade med hjärtans lust i affären och blef kär i en af de unga döttrarna i huset samt fann sin kärlek besvarad.

Emellertid, när Wendel anhöll om den skönas hand, svarade Hennig kort och godt:

— Det blir ingen affär af den kärleken, förrän du visar mig, att du har förtjänt ihop tjugu tusen riksdaler på egen hand.

Bruno Wendel åtnöjde sig med svaret, bjöd tills vidare afsked åt familjen samt begaf sig till sitt gamla fädernesland igen, tog engagement som handelsresande i manufakturvaror, hufvudsakligast i sidenbranschen, och reste under ett par års tid omkring i Tyskland, Ryssland och Sverige.

En vacker dag infann sig Wendel på morbroderns kontor i Göteborg och presenterade så väl sig själf som de pretenderade 20,000 riksdalerna.

Gubben Hennig blef förtjust öfver utvecklandet af så mycken energi på så kort tid, så att Wendel icke allenast fick flickan till äkta maka, utan äfven fick ingå som kompanjon i sin svärfaders affär.

Genom sin energi och sin affärsblick utvidgade Wendel denna affär till en af de största och mest betydande bland vårt lands textilinrättningar.

Efter Hennigs död öfvertog Wendel ensam hela Mölnlycke och bildade däraf år 1856 ett bolag, Mölnlycke manufaktur-aktiebolag, i hvilket hrr Edvard Boije och C. J. Dymling fingo ingå som delägare. Ar 1859 brann fabriken fullständigt ned, och fula rykten kommo i omlopp, att eldsvådan var orsakad af mordbrand. Huru därmed än må vara, så var emellertid fabriken
högt försäkrad i utländska bolag, hvilka utbetalte hela assuransbeloppet, hvarigenom bolaget gjorde en synnerligt fin affär.

Som en fågel Phcenix uppstod fabriken snart ur askan, och under Wendels konsterfarna händer blef den i allo mönstergill. Den energi, som Wendel utvecklat under ungdomsåren, följde honom hela lifvet igenom, och han verkade under en lång följd af år, fullständigt uppgående i affären och fullt räckande till för de stora kraf, den ställde på hans ledarefönnåga.

Under goda konjunkturer förtjäntes betydligt med penningar, men under sämre tider visste äfven Wendel att ställa det bra till för sig. Under en dylik dålig affärsperiod brann Mölnlycke för andra gången.

Fabriken var äfven nu högt försäkrad i utländska bolag, hufvudsakligast i ett Magdeburger-bolag, hvilket bolag, sedan värderingen å brandskadan var skedd, sände ett ombud till Göteborg för att kontrollera uppgifterna, men då upptäcktes, att ett betydligt lager färdiga bomullsvaror, som uppgifvits blifvit uppbrändt, fanns i behåll och förvarades i ett mera aflägset magasin.

På grund af en mängd omständigheter, som ej kunde klargöras, afslutades saken medels uppgörelse på så sätt, att Wendel fick åtnöja sig med en förlikning af 50 procent å försäkringsbeloppet, som kontant utbetaltes, och han kunde skatta sig lycklig, att han kom från saken för detta pris, i stället för att den blifvit öfverlämnad till domstols afgörande.

Under amerikanska kriget 1861—65 afstannade alla svenska bomullsfabriker i brist på råvara. Wendel visste äfven då utfinna medel att sysselsätta sin stora arbetspersonal, i det han lät försköna den trakt, i hvilken han tillbragte sitt lif och vid hvilken han var varmt fästad. Han företog dyrbara anläggningar vid sitt boställe Wendelberg, lät gräfva ut naturliga urhålkningar i bergen, bildade sjöar och magnifika vattenkonster, byggde utmärkta vägar m. m., hvilket tillsammans kostade honom flere hundra tusen kronor.

På detta område hade Wendel godt föredöme af sin svärfader, som anlade den stora landsvägen mellan Landvettern och Göteborg, gående längs sjön Gröen och delvis utsprängd i branta klippor.

Varmt intresserad för allt hvad kommunikationer hette, tillkom Göteborg—Borås järnväg på Wendels initiativ och genom stora uppoffringar från hans sida, men så fick han äfven station på denna järnväg vid sitt älskade Mölnlycke.

Mölnlycke Väveri

Mölnlycke Väveri på 1870-talet. Ur Sveriges industriella etablissementer. Tecknade av Gustaf Pabst

Skyende inga uppoffringar för sin egen trefnad, hörde dock Wendel till dessa »hedersmän», som i likhet med Magnus Julius Neijber och John Philipson, icke ville uppfylla sina medborgerliga plikter i skatteväg emot stat och kommun, utan låg i ständiga processer med sin orts skattenämnder, hvilka, i medvetenhet om att Wendel disponerade betydliga kapitaler, uppförde honom för beskattning af kapital.

Märkvärdigt nog vann Wendel befrielse från dessa debiteringar i Kammarrätten, och det år från år.

Till och med sex månader efter Wendels död föll Kammarrättens sista utslag i dessa snygga beskattningsmål, och däruti befriades Wendel för all debiterad inkomst af kapital, men samtidigt visade det sig i den efter Wendel upprättade bouppteckningen, att han ägde beskattningsbara kapital till icke mindre belopp än en och en half äfven vid lånens utgifvande och omsättningar provision för hvar sjätte månad; dock var han en vida bättre och billigare »procis» än t. ex. James Fredrik Dickson.

Emellertid blef Wendel emellanåt lurad i denna handtering, såsom visas af hans i bouppteckningen upptagna osäkra fordringar till betydliga belopp, hvari förekomma de forna millionfirmorna, sedan bankrutterade G. H. Hegardt & C:o och Jac. Elliot & C:o i Göteborg, hvardera till belopp af 30,000 kr.

Som vi ofvan nämnt, utvecklades Mölnlycke fabriker under Wendels skickliga ledning till det måhända förnämsta textiletablissement inom vårt land, och detta i så hög grad, att han under sista åren kunde exportera sina kattuner till Sydamerika.

Emot sina arbetare var Wendel sträng, men rättvis. Hans moraliska uppförande gaf anledning till många anmärkningar, och han lefde vid Mölnlycke som en turkisk pascha, på samma sätt som den bestialiske D. O. Francke samtidigt uppförde sig i Mölndal.

Till utseendet var Wendel en liten, ful karl med norrköpingsnäsa och till hälften affilade tänder, men i hans anletsdrag framlyste mycket stor intelligens.

Ehuru Wendel förde ett stort och gästfritt hus och var känd för stor rikedom, fick han dock icke million kronor.

De reverser, som Wendel innehade, voro alla utställda af gäldenären »till sedelhafvaren eller order», hvaraf följde, att dessa gäldenärer gåfvo intyg till vederbörande myndigheter, att de ej häftade i skuld till hr Wendel, hvilket dock var nogsamt bekant för de respektive skattenämndemas ledamöter.

I bouppteckningen efter Wendel förekomma reverser, utgifna af Mölnlycke bolag, till icke mindre belopp än 900,000 kr. »till sedelhaf varen eller order» med sex procents ränta.

Wendel procentade äfven med sina pengar; förutom föreskrifna sex procents ränta, tog han umgås bland Göteborgs köpmansaristokrati, den så kallade »grädden», hvarken inom »the English society» eller hos »Värmländingarne».

Hans umgängeskrets utgjordes af grannarne i orten och herrskaperna Melin i Göteborg samt släktingar på hans hustrus sida.

Johan Bruno Wendel dog år 1893 och efterlämnade en boupptecknad förmögenhet:

Tillgångar… 2,504,140 kr. 33 öre, och Skulder inga.

I sanning en solid ställning!

Wendels förmögenhet kan dock tryggt beräknas till tre millioner och mera, ty hans aktier äro upptagna till mycket låga värden.

Ett svar på ”Lazarus om Johan Bruno Wendel”

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.