Carl Sirenius var född i Kongälf 1814. Som yngling kom han till Göteborg och fick plats på kontor hos grosshandlaren Victor Kjellberg, hvilken på den tiden dref en stor och god importaffär i Göteborg.
Victor Kjellberg hade ett förslaget hufvud i förening med god merkantil bildning, därtill stora vyer, som närmade sig till illusioner, hvilka emellertid förde honom från en trygg och säker ställning ut i stora och vilda spekulationer.
Kjellbergs båda bokhållare, Carl Sirenius och Edvard Francke, blefvo båda med tiden millionärer, och dessas historia sammanfaller till stor del med Victor Kjellbergs.
På 1850-talet beviljade norska staten exportpremier för utförsel af raffineradt socker, och till följd af mellanrikslagen var införseln däraf till Sverige tullfri, Victor Kjellberg i förening med några andra göteborgare anlade då ett storartadt sockerbruk i Fredrikshall, hvars fabrikater hufvudsakligast voro afsedda för export till Sverige. Det nya bruket i Fredrikshall presterade ett utmärkt fabrikat, bättre, hårdare och mera omtyckt än hvad de svenska raffinaderierna kunde åstadkomma, och vann där-genom det åsyftade ändamålet, så att Fredrikshalls toppsocker såldes nästan öfver hela Sverige. De svenske sockerpatronerna knorrade högljudt häröfver, och norrmännen blefvo afundsjuka öfver de spekulativa göteborgarnes lyckade kupp att lägga sitt sockerbruk inom Norges rike, men så nära svenska gränsen som möjligt.
Emellertid blomstrade affären under flera år, tills norska stortinget såg sig föranlåtet att upphäfva exportpremien å socker, hvarigenom den lukrativa affären undergräfdes och fick dödsstöten, så att hela etablissementet måste nedläggas.
Victor Kjellberg hade bosatt sig i Fredrikshall som brukets disponent och äfven dit medtagit sin klippske bokhållare Edvard Francke.
I sin firma i Göteborg, Victor Kjellberg & komp., hade han som kompanjon upptagit sin äldre, mera hederlige medhjälpare, Carl Sirenius, och denne fick efter några år ensam öfvertaga firman, ur hvilken Kjellberg utgick.
Victor Kjellberg gick dock icke tomhändt från Fredrikshallsaffären. Tvärtom hade han därpå förtjänt sig en ej så liten förmögenhet och dessutom förvärfvat sig anseende som en skicklig och energisk affärsman.
Kjellberg med sin klara framtidsblick uttänkte nu ett storartadt företag. Han inköpte det i våra dagar så mycket omtalade Gellivara, hvilket på den tiden omfattade icke allenast malmberget, utan äfven därtill hörande egendom, bestående af 85 mantal med masugnar, sågverk, kvarnar och nybyggen, hvilka nu för tiden ägas af Töre aktiebolag, aktiebolaget Bodträskfors m. fl.
Då Gellivara numera spelar en så framstående roll inom vårt industriella lif, torde en liten skildring af dess historia hafva ett visst intresse.
Upptäckten af det rika malmbergets värde skedde för omkring 100 år sedan genom den berömde fosterlandsvännen Sam. Gust. Hermelin under dennes kartografiska verksamhet inom Norrbottens län.
Hermelin lät bearbeta flera grufvor och årligen upptaga 2- å 3,000 skeppund malm, som smältes vid de af honom uppförda Strömsunds och Selels masugnar, anlade vägar af flera mils längd äfvensom 130 nybyggen samt anställde kunniga bruksarbetare och masmästare från de södra landskapen.
Vid utförandet af dessa stora företag hade Hermelin emellertid mera rådfrågat sitt patriotiska nit än tillräckligheten af sina tillgångar. Därtill tillstötte ogynnsamma konjunkturer, eldsvådor, öfversvämningar och ryssarnes härjningar under kriget 1809.
Hermelin måste göra cession, och den stora egendomen inköptes af konung Karl Johan, som fortsatte bruksdriften, ehuru med ringa framgång.
Konung Oscar I, som realiserade alla af fadern inom Sverige inköpta egendomar, sålde år 1848 äfven Gellivara till den bekante C. W. Hammarsköld på Skultuna, men då denne nödgades för skuld och bedrägerier två år därefter rymma ur riket, såg sig konungen nödsakad att år 1851 återköpa egendomen af Hammarskölds konkursmassa.
Emellertid lyckades konung Oscar till foljd af de gynnsamma konjunkturerna under Krimkriget att försälja hela egendomen med drifvande verk och inrättningar för en million rdr till grosshandlaren Pontus Kleman.
Bakom denne Kleman stod ett konsortium af framstående affärsmän, Taye, Peder Anker, Harald Meijer och de tre bröderna Stang, alla bosatte i Fredrikshall och den närbelägna Tistedalen samt för öfrigt goda vänner till Victor Kjellberg.
För att kunna tillgodogöra de rika malmtillgångarna fordrades i första rummet transportkostnadernas förminskande och Kleman låt under sommaren 1857 göra noggranna undersökningar för anläggande af en 20 mil lång järnväg från Gellivara till Luleå.
Pontus Kleman, L. J. Hiertas måg, var under 1850- talet en stor köpman i London, dref betydliga affärer och hade stora förbindelser med de stockholmske köpmännen Sten Lewenhaupt, Wilhelm H. Kempe, Ludvig Tydén & komp., C. H. J. Matton m. fl.
Inträffade så några månader därefter 1857 års penningkris.
Kleman måste göra konkurs med en million pund sterlings skulder och tillgångar af endast — sitt lösörebo.
Norrmännen engagerade då Victor Kjellberg som sin disponent för Gellivara och fortsatte affären.
Själf bosatte sig Kjellberg i Stockholm, men sände som förvaltare sin förslagne Edvard Francke till Gellivara.
Efter två år ledsnade dock norrmännen vid affären och sålde hela egendomen till Victor Kjellberg, som nu stod som ende officielle ägaren till densamma. Som förlagsman hade Kjellberg lyckats engagera den rike engelske bankiren Giles Loder.
Att vinna utfartsväg för Gellivara produkter ansåg sig Kjellberg billigast komma till målet genom en vattenväg medelst kanalisering af Lule älf. Han lyckades till och med förmå regeringen att i detta syfte aflåta proposition till riksdagen, hvilken k. proposition bifölls af båda kamrarna under vårt nya statsskicks första riksdag.
Kjellberg fick i Statskontoret uppbära 400,000 rdr, men förstörde pengarna på andra ändamål samt gjorde ej några kanaliseringsarbeten. Han lyckades härigenom hålla sig uppe ännu ett år, men måste då göra en storartad konkurs och dog kort därefter.
Giles Loder måste nu öfvertaga hela Gellivara och som bulvan för äganderätten antaga C. H. J. Matton.
Edvard Francke flyttade till Stockholm och etablerade sin träförädlingsaffär, hvilken inleddes med ett stort timmer köp af en viss grefve och fideikommissarie i Vestmanland, på hvilken affär Francke förtjänade 600,000 kr.
Oförskämdt plundrad, vände sig grefven till Karl XV med sina bekymmer.
Kort därefter besökte kung Karl Falu grufva. Bergslagets styrelse hade middag för konungen. Denne begärde då att få se förteckningen på de personer, hvilka som värdar skulle sitta vid hans bord.
Upptäckande Edvard Franckes namn på listan, utropade konungen på sitt vanliga öppna sätt:
”Tror ni, att jag vill sätta mig till bords i sällskap med en sådan ärkeskojare som Francke, hvilken har så skamligt plundrat min vän grefve von H.”
Efter Victor Kjellbergs fallissement ändrade Sirenius sin firmas namn till Carl Sirenius & komp. Hufvudaffären blef därefter hafreexport, hvarpå Sirenius förtjänade mycket pengar.
Sirenius ägde hälften af huset nr 1 vid Skeppsbron i Göteborg, hvilket, som bekant, är till största delen upptaget af affärslokaler, inrymmande bland andra det stora Wilsonska kontoret.
Badinrättningen på Styrsön, Bratten, tillhörde äfven Sirenius, likaså egendomen Wilhelmsberg vid Danska vägen i närheten af Örgryte kyrka, hvilken gård han dock sålde vid sin afflyttning till Stockholm.
Sirenius var mycket musikalisk och höll ofta i sitt gästfria hus musikaliska soiréer.
Han hjälpte flera personer till framgång på deras bana i lifvet, något, som ej torde vara mycket kändt, då han alltid iakttog den största tystlåtenhet i dylika saker. Bland andra, lär den framstående violinisten fröken Martina Jonsson hafva Sirenius att tacka för det ekonomiska stöd, som satte henne i stånd att utveckla sitt konstnärsskap.
Något ingrepp i Göteborgs kommunala lif gjorde ej Sirenius. Han var dock medlem af styrelsen för Allmänna och Sahlgrenska sjukhusen.
Carl Sirenius dog 1893 och efterlämnade boupptecknad förmögenhet af:
Tillgångar . . . 937,478:72
skulder . . . 3,662:66
Behållning 933,816:00
Sirenius var tillika stor hästvän. På sin egendom Nolinge i Grödinge socken hade han ett stall med utsökt vackra hästar.
De sista fem åren af sitt lif tillbragte Sirenius i Stockholm. Sin firma i Göteborg hade han öfverlämnat till hr Nils Rhodin.