Lazarus om James Fredrik Dickson

James Fredrik Dickson var född i London år 1844. Fadern, James Jamesson Dickson, var den tiden etablerad därstädes som chef för firman Dickson Brothers, hvilken firma hade att öfvervaka det stora göteborgshusets, James Dickson & komp., många intressen inom det väldiga britiska riket.

I början af 1850-talet återvände föräldrarne till Göteborg, då fadern ingick i firman.

I Göteborg sattes unge James Fredrik i det Meijerbergska privatläroverket, där han snart gjorde sig känd för sina många pojkstreck och upptåg med lärarne, hvilka streck ibland lyckades, men äfven hade som följd ohyggligt med stryk af skolans dåvarande föreståndare, den kraftige lymmeltuktaren Meijerberg. Många historier om James Fredrik från denna hans skoltid finnas i omlopp, men vi förbigå dem, endast omnämnande ett par händelser från samma tid.

För öfrigt vilja vi vid förtäljandet af denne mans lefnadssaga strängt hålla oss till sanningen och utesluta därför allt, hvad som vi icke med säkerhet veta sannt vara.

År 1854 inkom det Dicksonska skeppet ”Montrose” med sockerlast från Bahia och förtöjde vid Klippan. Fadern åkte ut tör att besöka fartyget och medlog sin 10-årige James Fredrik. Medan fadern etter besöket ombord stod på kajen och tittade efter sin pojke, fick han se denne klättra uppför vanterna å stormasten på fartyget. Uppkommen till toppen af masten, lade han sig tvärsöfver på magen och kvarlåg så en stund, innan han klättrade ned igen. Fadern stod orörlig på stranden, betraktande händelsen, utan att yttra ett ord eller förråda någon sinnesrörelse. Välbehållen nedkommen och landstigen på kajen, greps junkern vid handen af fadern, som förde honom in i vagnen, och efter hemkomsten till Öfverås renderade nöjet James Fredrik en grundlig bastonad.

Föräldrarne åkte ofta från Öfverås till staden, men gossen fick vanligen icke följa med. Modern ville, att han skulle tidigt gå till sängs.

Emellertid, när herrskapet kommit upp i sin vagn och åkte i väg, brukade James Fredrik hoppa upp på baksätet samt tillbragte sin afton i staden i sällskap med lustiga kamrater. Han passade sedan alltid på, när föräldrarne åkte hem, och anträdde hemfärden på samma sätt samt sprang genom en annan trappgång in i sitt rum och kastade sig med kläderna på i sin säng samt låtsade sofva sött och snällt. Då efter några minuter fru Eleonore kom in i rummet, för att se efter sin gosse, fann hon honom städse sofvande ”oskuldens” slummer, och då ville hon icke störa hans ljufva sömn, utan smög sig ljudlöst ur rummet. sätt sina föräldrar, men betjäningen vägade icke inrapportera förhållandet till dem, alldenstund James Fredrik redan då var en verklig hustyrann mot familjens tjänstepersonal.

Från det Meijerbergska läroverket flyttades James Fredrik till en i Eaton, England, varande läroanstalt, hvilken han genomgick. Detta institut var hufvudsakligen afsedt för utbildning af unga sjöofficerare och besökt bland andra af söner till Englands högsta aristokrati, af hvilka sedan flera förblefvo hans umgängesränner, hvarom vi längre fram skola berätta.

På hans pojktid i Göteborg hände en dag, att James Fredrik var ute och åkte skridskor å Vall-grafven, dit han, trots alla varningar för svag is, hade begifvit sig. Ett tu tre brast isen under honom och — plums! där låg han sprattlande i Ägirs kalla famn.

Efter all sannolikhet skulle han ha omkommit, därest ej en i närheten varande yngling hade observerat händelsen och, med fara för sitt eget lif, räddat honom. Krypande på magen begaf sig nämligen i fråga varande yngling till olycksstället och kastade till den drunknande en rem, i hvilken denne grep tag. Allt efter som James Fredrik slog sönder isen, för att närma sig terra firma, kraflade räddaren sig äfven ditåt, därvid hållande i ena ändan af remmen. Uppkommen på det torra, slängde James Fredrik af sig sina skridskor och begaf sig därpå springande hem till Öfverås. 

Åren gingo, och då räddaren framdeles vid ett tillfälle behöfde ett lån på 1,000 kronor, vände han sig till James Fredrik med begäran därom. 

Svaret blef, att han, James Fredrik, föresatt sig att aldrig hjälpa någon, därför ”att hans vänner lurat honom så mycket”. 

Då supplikanten invände, att troligen ingen af alla hans vänner gjort honom så stor tjänst, som han, då han en gång räddat hans lif, genmälde James Fredrik:
”Tycker herrn, att det var så mycket att tala om? Om herrn följer med mig ner till kanalen här, midt för kontoret, och kastar sig i, skall jag plocka upp herrn för ingenting.”

Vi ha denna historia af den ännu lefvande räddaren själf. 

På sin dödsbädd utlofvade — såsom vi längre fram skola närmare omtala — James Fredrik Dickson halfva sin förmögenhet till den, som kunde rädda hans lif.

Efter slutad kurs i Eaton återvände James Fredrik till Göteborg och arbetade några år på det Dicksonska kontoret. Under denna tid hade han många galna upptåg för sig, men dessa voro dock af jämförelsevis mera oskyldig art mot hvad som i samma väg inträffade under hans senare år.

Emellertid ansåg han sig, år 1868, böra lämna Göteborg på én tid till följd af eri kärleksaffär, och han företog då sin första resa till Orienten. Hans ömma moder hade mycket väl utrustat sin rare gosse med allt slags gepäck, däribland en stor, järnbandad koffert, klädd med sälskinn. Denna koffert medförde han till Kairo, men där beslöt han att göra sig af med den. Historien om denna kofferts sista öde i Egypti land är mycket betecknande för James Fredrik, hvarför vi här vilja anföra den.

James Fredrik bodde på ett af de förnämsta hotellen i Kairo, där han utanför sitt fönster hade en balkong. För att fördrifva tiden tände han en afton i sitt rum tjugo stearinljus. En stor mängd kopparslantar hade han skaffat sig på förhand. Med tillhjälp af järntrådar från sodavattensflaskor glödgade han slantarna och nedlade dem sedan i mammas stora koffert, hvilken han igenläste. För att få folksamling, började James Fredrik från balkongen nedkasta glödgade kopparslantar på gatan. En mängd pojkar infann sig och började, såsom vanligt vid dylika tillfällen, att slåss om mynten, hvarvid de brände sig på fingrarna och började tjuta som rasande dervischer. När James Fredrik såg hela platsen full af folk, som skrattade åt ”den galne engelsmannen”, tog han mammas stora koffert, drog den ut på balkongen och nedkastade den handlöst i gatan. Nu blef uppträdet än vildare. Pöbeln refs och slets om kofferten, drog den än hit och än dit, därvid kopparslantarna inuti densamma slamrade. Hela hotellet kom i uppror och där boende gäster blefvo förskrämda af det vilda tjutet på gatan. Polis infann sig och hade all möda att få slut på oväsendet. James Fredrik blef förvisad från hotellet och stämd inför domstol, där han måste försona sitt upptåg med dryga böter, men så hade han också haft 
roligt efter sin smak.

Vår unge göteborgare styrde därefter sin kosa till Indien. Ankommen till Calcutta, hade han den luren att träffa en af sina kamrater från Eaton, en son till dåvarande själfve vice konungen af Indien, lord Majo.

Den unge lorden stod just i begrepp att företaga en resa till norra Indien, för att närvara vid rajahns af Caperthulla — beläget vid Himalaijas södra sluttning — installering i sitt ämbete. James Fredrik blef inbjuden att medfölja lorden på resan, som företogs med detsamma.

Första dagen af högtidligheten ägnades enbart åt religiösa indiska ceremonier, och vid dessa få inga européer närvara, emedan engelska regeringen håller alla dylika i stor helgd.

Dagen därpå hade rajahn en stor festmåltid for de engelska myndigheterna, och till denna inbjöds vice konungens son och på hans föranstaltande äfven hans reskamrat.

Vid sista rätten inträdde rajahn med sitt hof i salen, dit han medförde två tama leoparder, hvilka naturligtvis ej voro trefliga bordskamrater för ovana européer. Den ena leoparden, hvilken kanske instinktmässigt vädrade ett annat rofdjur, lade hufvudet på bordet vid sidan af James Fredrik, hvilken blef helt förbluffad och visste ej, om 
han skulle smeka djuret som en hund eller om han borde hålla sig passiv. Han ansåg dock det senare för klokast. Leoparden stod likväl kvar på samma plats en god stund och betraktade oaf-brutet James Fredrik, hvilken sedan alltid relaterade denna tête-à-tête såsom ett bevis på sina starka nerver, hvilket det väl ock var. 

Tredje dagen inbjöd rajahn sina gäster till en stort jakt, som företogs ridande på elefanter, och från ryggen på en elefant lyckades då James Fredrik fälla en leopard, hvars hud han sedan medförde hem till Göteborg.

Följande år, 1869, återvände James Fredrik till Göteborg och fick då ingå som delägare i firman James Dickson & komp. Från Indien medförde han en mängd dyrbara och sällsynta föremål, hvaraf han sedan skänkte en del till Göteborgs museum. För egen räkning behöll han, bland annat, en god kvantitet liatchis, ett slags hvitt, litet grönaktigt, genomskinligt pulver, beredt af ett extrakt af hampa, och detta hatchis spelade sedan en stor roll i James Fredriks efterföljande lefnads historia. Ett korn däraf, i storlek som ett litet knappnålshufvud, i en flaska vin var tillräckligt att inom kort förpassa hans gäster under bordet och kunde aldrig observeras på annat sätt än genom vinets verkningar på de beklagansvärde. 

Men James Fredrik använde sin hatchis icke allenast i sina viner, utan äfven på andra sätt. Vid en af sina middagar serverade han sina gäster en utsökt kurrypudding, i hvilken han låtit lägga hatchis, hvilket gjorde, att bordsgästerna kort därefter allesammans lågo under bordet. Dessutom brukade han om förmiddagarne bjuda sina vänner hatchisförgiftade cigarrer, hvarmed han vann samma åsyftade ändamål. 

En af hans bekanta, som vid ett besök hos honom ej kunde förmås att förtära annat än ett glas vatten, kom icke desto mindre därefter alldeles redlös ned på gatan och måste omhändertagas af hjälpsamma människor.

Som delägare i den stora Dicksonska firman ådagalade James Fredrik mycken affärsduglighet och skicklighet, och han förvånade ofta sina med-delägare med sin klara blick och sitt goda omdöme i handhafvandet af firmans mångsidiga affärer. Under denna tid besökte han emellanåt Norrland för att inspektera firmans därvarande många sågverk och lastageplatser.

Den dyrbaraste af de Dicksonska domänerna var Sandarne med Askesta sågverk, som anlades af farbrodern Oscar Dickson år 1857, därtill behjälplig af en mycket duglig man, hr Helleberg, som sedan var verkens förvaltare.Vid James Fredriks besök på Sandarne företog han en dag en promenad i omgifningarna i 
sällskap med nämnde hr Helleberg. Komna till en stor, präktig gran, betraktade de båda herrarne det vackra trädet. Vig som ett lo, klättrade James Fredrik upp för stammen af detsamma. Därefter kröp han ut på en gren och ställde sig på hufvudet på grenen. 

”Kom nu efler, Helleberg, och gör på samma sätt, sade James Fredrik. 

Men då han ej kunde förmå förvaltaren därtill, klättrade han ned igen och blef ond på denne, som ej ville åtlyda den gifna befallningen. 

I Norrland gjorde James Fredrik bekantskap med den ett år äldre grosshandlaren och filosofie doktorn Severin Axell, sedermera bekant som Sundsvalls representant i Andra kammaren, och som dog i Wiesbaden nyårsdagen 1892. De båda lefnadslustiga herrarne blefvo snart de såtaste kusiner. 

När James Fredrik från Norrland återvände till Stockholm, var Severin honom följaktig. Under ångbåtsresan skröt denne senare, som äfven var sportsman, öfver alt han var en utmärkt skicklig simmare. 

Som en pil hoppade James Fredrik då öfver relingen i sjön, ropande: 

Kom efter du, Axell, ska’ vi simma i kapp!

Axell hoppade efter. 

Kaptenen måste låta slå back; ångfartyget stannade, och en båt sattes ut. Axell var nära att drunkna, då han upptogs i båten. James Fredrik däremot sam till fartygets sida och klättrade utan hjälp uppför fallreps-trappan.
I Göteborg var James Fredriks ungkarlslif allt fortfarande prägladt af många pojkstreck och hvarjehanda mer eller mindre elaka upptåg, ehuru de under denna tid dock icke urartade till de vilda orgier, som utmärkte hans senare äkta lif.

I början af 1870-talet vann vanligen löjtnant Filip Berch första priset på de stora kapplöpningarna vid Partilled och öfverglänste som ryttare James Fredrik, som blef afundsjuk däröfver och beslöt att hämnas.

Dagen före en af de efterföljande kapplöpningarna gjorde James Fredrik en finfin middag för de sportsmän, som skulle deltaga däruti. Under nachspielet lät James Fredrik hatchisförgifta sin vän löjtnant Berch och därefter leda ut honom redlös på gatan.

Löjtnanten infann sig dock på förmiddagen vid Partilled och deltog i tättingen, men kunde då icke sitta rätt stadigt i sadeln, ännu mindre med sin vanliga säkerhet styra sin häst, hvilket gjorde, att han blef en af de sista, som kom till målet, ehuru han förut vanligen varit den första.

Löjtnant Berch deltog därefter aldrig i kapplöpningarna vid Partilled.

James Fredrik Dickson

James Fredrik Dickson

En af James Fredriks, såsom det ansågs då, allra intimaste och pålitligaste vänner, då tjänsteman vid Göteborgs museum, anmäldes år 1873 till inträde i The royal bachelors club af dess dåvarande ordförande, polismästaren Löfmarck i Göteborg.

Denne vän ville James Fredrik gifva en prickning, tillfölje af att vännen icke hvarken ville eller kunde påtaga sig att ha utfört ett smutsigt nattligt dåd i Marstrand mot två damer ur den fina societeten, hvilket var utfördt af James Fredrik själf, som vid sitt ertappande uppgaf sin väns namn och därefter med första ångbåten på morgonen försvann från Marstrand.

Det är inom den nämnda klubben, Göteborgs förnämsta, vanligt, att den anmälde blir enhälligt och utan protest invald, hvarför herrarne vid spelborden icke göra sig besvär att afbryta sitt spel och deltaga i voteringen. Denna gång infann sig emellertid James Fredrik i sällskap med åtskilliga vidtalade hejdukar, och de lade svarta kulor i scrutinium, så att vännen föll igenom.

Sex veckor därefter anmälde Robert Dickson samme man ånyo till inträde i klubben. Samma dag hade Oscar Dickson stor herrmiddag hemma hos sig. Efter middagen for hela sällskapet i af denne särskildt beställda vagnar till klubben, där en mängd öfriga medlemmar hade infunnit sig, och den anmälde blef enhälligt invald. 

James Fredrik fick nu i sin ordning en prickning af sina egna farbröder, men han låtsade om ingenting.

Bekymrade öfver James Fredriks otyglade lefnadssätt, yrkade hans föräldrar enträget på, att han skulle gifta sig för att blifva stadig. Deras val hade fallit på en greflig kusin till honom, men ehuru hon var af Rosens släkte, visade hon sig som en nej-lika, och af den önskade förbindelsen blef intet.

James Fredrik blef härefter betagen i én af dåvarande göteborgslandshöfdingens döttrar. Om han ordentligt friade till henne, vet man icke, men han var mycket trägen i sin uppvaktning.

Vid sin kusin fröken Jeanna v. Rosens bröllop med grefve Nils von Rosen var James Fredrik marskalk. Bland brudens tärnor voro fröknarna Ingeborg Ehrensvärd och Blanche Dickson. Den älsklige och noble kammarherren grefve Nils Gyldenstolpe var äfven med bland marskalkarnes antal och slog vid detta tillfälle James Fredrik totalt ur brädet hos skön Ingeborg, ehuru de, som bekant, aldrig möttes i äktenskapets hamn.

Utom sig af svartsjuka, tog nu James Fredrik sitt parti och friade i desperation till sin ofvan nämnda andra kusin Blanche, dotter till godsägaren Axel Dickson, och hon samtyckte. 

Bröllopet firades den 18 augusti 1874 på Kyleberg i Östergötland. Därpå företogo de nygifta en weddingtrip, under hvilken Paris och Bordeaux besöktes. Och för att förena nytta och nöje, inledde James Fredrik på dessa platser förbindelser med flera stora träfirmor och det Dicksonska huset. 

James Fredriks vackra och älskvärda fru hade förmåga att förläna en värdig och elegant hållning åt sällskapslifvet, och så länge hon vistades i Göteborg förekommo aldrig några excesser inom huset. Något intimare familjelif, kan man säga, existerade dock aldrig i detta hus, ity att nästan dagligen voro en eller flera middagsgäster inbjudna, och öfriga dagar voro upptagna af middagsbjudningar på andra håll. 

James Fredrik hade stor respekt för sin fru. Då det var honom omöjligt att för henne dölja något snedsprång, berättade han händelsen i förväg på ett för sig fördelaktigt sätt. När frun strax därefter genom sina väninnor fick del af samma historia, kände hon till saken förut, sådan den blifvit framställd af hennes man, och brydde sig ej vidare därom samt fästade sig icke vid det s. k. förtalet.

James Fredriks bord, källare och visthus voro säkerligen af de rikast försedda i Sverige. Hans middagar voro utomordentligt läckra och hans viner af utsöktaste beskaffenhet. 

Hans hushåll kostade 80,000 kronor om året, och det må man icke förundra sig öfver, då han icke åtnöjde sig med att bjuda sina gäster på konjak till lägre värde än 25 kronor buteljen och äkta havanna cigarrer (i lådor af vanlig storlek, märkta: ”The Dickson”) för 1 krona stycket. Hans vinlager representerade ständigt ett inköpspris af 80- å 100,000 kronors värde, hvilket bäst styrkes däraf, att i den efter honom ingifna bouppteckningen äro viner och spirituösa upptagna till ett värde af 61,632 kr. 

En älskvärdare, gladare, roligare värd kunde man icke tänka sig, då lynnet var på den bogen; men då hans fru var bortrest, slogo dessa goda egenskaper öfver, och de s k. nachspielen i biljardvåningen logo då oftast en alltför öfverdrifven form, med spel och dryckjom. 

Vid spelbordet var James Fredrik föga nogräknad, tittade gärna i grannens kort, och han ville, liksom den förste Napoleon, ”corriger la fortune”, hvilket iör honom mer än en gång hade obehagliga följder i form af gräl och slagsmål.

Vi öfvergå nu till att beskrifva en del af de vilda orgier, som James Fredrik styrde till med.

Förbigås må emellertid de allmänt kända uppträdena på Nygatan, i hvilka stockholmsbankiren G—n och den store målaren K—g deltogo, samt smörgåskastningen i Vallgrafven, då James Fredrik 
narrade sin kusin alt kasta ett nytt briljanteradt, af fadern som present erhållet guldur i vattnet. Vi hafva andra, mindre kända, men lika betecknande händelser att berätta.

En af James Fredriks äldre kamrater från 1870-talet var Pelle Silvander, hvilken ofta blef bjuden på middag hos James Fredrik och hvilken han ej behöfde förgifta med hatchis för att nå sitt syftemål.

Efter en dylik middag, hvilken som vanligt resulterat med att Pelle blifvit blixt bladin, skulle han — tyckte värden — svalkas, hvadan den druckne fördes in i det magnifika badrummet samt lades i badkaret i sin frackkostym för att sofva ruset af sig. James Fredrik vred nu litet på kranen, så att vattnet sakta rann ned på Pelle, så att han inom kort blef lungblöt, men det hade äfven den effekten, alt han något litet nyktrade till och hjälptes då upp ur karet. För att värma sig fick Pelle därpå tre starka konjaksgroggar. Stupfull, utföstes han sedan på morgonkvisten.

Vid 1881 års konstutställning i Göteborg hade James Fredrik som medlem af styrelsen tillställningar för konstnärer och andra deltagare i mötet.

Till en middag hemma hos sig hade han inbjudit den bekante danske författaren Erik Bögh, friherre Gustaf C., professor B. m. fl. andra konstnärer.

Efter middagen spelades käglor på Dicksons biljard och som trofé på kägelkungen sattes Erik B:s peruk.

Gubben B., som eljest brukat kunna hårda ut i äfven de strängaste Bacchi-strapatser på svensk botten, blef dock denna gång totalt pirum och bäddades ned i ett gästrum, hvilket var ovanligt gentilt gjordt af vården, som annars njöt af att få köra ut sina gäster redlösa på gatan, så alt de skulle kompromettera sig.

Ett dylikt öde träffade vid detta tillfälle den fine och älskvärde friherre C., som, nedkommen, satte sig på en trappa vid Nygatan. Till lycka för honom, fick han hjälp af en förbipasserande, som förstod, hvad som bändt. Friherre C. kunde meddela, att han bodde-hos konsul Leopold Brusewitz, dit han äfven välvilligt fördes af den okände.

Morgonen efter denna orgie hittade betjänten, då biljardrummet skulle städas, den hurtige och robuste bildhuggaren B. bakom en soffa, sofvande på golfvet.

På morgonen skulle sällskapet resa till Trollhättan. Professorn kunde ej komma hem och ömsa kläder, hvilket tiden ej medgaf, utan fick följa med som han var i sin ramponerade frack-koslym.

En affarsvän, grosshandlare i London, besökte emellanåt Sverige for att göra affärer i tändstickor och trävaror.

Vid ett dylikt tillfälle hade doktor Charles Dickson middag för honom, hvarefter sällskapet med James Fredrik i spetsen begaf sig ut i staden för att betrakta en på sin tid mycket bekant ”Påfågel”, hvarpå följde annat nachspiel.

Alldeles redlös och med sina kläder i full bakvänd ordning, fördes vännen till pumpen vid Gamle port, där James Fredrik öfverspolade honom med vatten från hjässan till fotabjället.

Därpå sprang James Fredrik sin väg och lämnade vännen redlös, ej vetande hvar han var. Fram på morgonen kom hans vän i detta bedröfliga skick till Göta källare, där han bodde.

Vid ett annat tillfälle kom samme man till Göteborg för att därifrån fortsätta sin affärsresa till Stockholm och Norrland.

Han inbjöds af James Fredrik, jämte två andra affärsvänner från Göteborg, till middag, hvar-vid alla tre blefvo hatchisförgiftade, med vanligt resultat. En af dem mistade vid detta tillfälle två framtänder. Den resande lades på en soffa i biblioteket. James Fredrik tog nu fram en eau.de cologneflaska, hvari han inlagt lapis, och med en pensel målade han två horn i pannan, samt hela näsan svart på honom, hvarefter han i sitt eget ekipage lät transportera honom till hotellet.

När vännen kvicknat till följande dag och tittade i spegeln, insåg han omöjligheten att i sitt då varande skick fortsätta sin affärsresa, hvarför han måste lägga sig i fyra veckor vid Hjo vattenkuranstalt för att tvätta sig ren.

Hr E.F. Siebold, en f. d. tidningsredaktör i Dresden, hvilken för sitt deltagande i revplutionen i den sachsiska hufvudstaden 1848 blifvit lands-förvist från sitt hemland och därefter i många år lifnärt sig som dels litteratör — han har till tyskan förtjänstfullt öfversatt bl. a. Blanches ”Engelbrekt och hans dalkarlar” och Ibsens Brand” — dels som handelsagent, blef en gång bjuden, jämte åtskilliga andra herrar, på middag till James Fredrik för att profva ett finfint rhenskt vin, som han fått sälja till denne.

Effekten blef den vanliga, och Siebold blef erbjuden att ligga kvar i ett gästrum.

För att lindra hans hufvudvärk gaf James Fredrik honom en flaska eau de cologne, med hvars innehåll tysken gnodde sig under natten på den sidan af hufvudet, som värkte värst. Siebold hade grått hår och skägg.

När lian klädde sig följande förmiddag och såg sig i spegeln, var halfva hufvudet svart och den andra halfvan grå, likaså skägg och mustascher.

James Fredrik hade äfven denna gång lagt lapis i eau de colognen.

Den gamle barrikadkämpen blef ursinnig och kvarstannade åtta dagar i Göteborg, under hvilken tid han flera gånger utmanade James Fredrik på duell; men saken uppgjordes emellertid till sist i godo.

James Fredrik hade hemma hos sig en stor herrmiddag, till hvilken voro inbjudna så väl hans farbröder som stadens honoraliores.

Till denna middag hade han för första gången till sig inbjudit en i Göteborg allbekant liten konsul.

Denne kände sig ”helsefyr” så smickrad att blifva inbjuden till en så ”helsefyr* sjangtil fest, men beslöt på samma gång att vara noga på sin vakt beträffande James Fredriks kända onda anläggningar.

Anländ till middagen, bad han värden att få vid bordet endast dricka en half flaska bourgogne, hvilket denne också lofvade.

På hvar sin sida hade James Fredrik placerat landshöfdingen grefve Snoilsky och biskop Rodhe.

Vid landshöfdingens andra sida hade konsuln fått sin plats, utan att förut hafva blifvit presenterad för nämnde granne.

Framför konsulns kuvert stod, som utlofvadt var, blott en half flaska bourgogne. Under middagens lopp, sedan han druckit ett eller par glas, började lian blifva upprymd och prata nonsens med sin för honom icke presenterade granne, grefve Snoilsky.

När middagen var slut, slogo gästerna sig ned i rökrummen. 

I en soffa sutto landshöfdingen och biskopen, samtalande med hvarandra. 

Då kommer konsuln och kastar sig ned i soffan midt emellan dem samt utbrister på sin bredaste skånska: 

”Det varr helsefyrr så intrressant att en gång få placerra sig emellan stat och kyrrka!” 

Både grefven och biskopen lämnade med detsamma soffan och gingo sin väg, för att aldrig 
mera återvända till James Fredriks hus. 

Konsuln satt ensam kvar i soffan och slutade situationen med att glida ned från den glatta 
maroquinmöbeln samt låg sedan rak lång på golfvet, där han fick ligga. 

Han hade blifvit hatchisförgiftad. 

I Sköfde var en landtbruksutställning, i hvilken äfven ingick uppvisning och premiering af 
hästar.
På stadskällaren var arrangerad en ståtlig middag, i hvilken James Fredrik deltog. 

Efter middagen klef han upp på en chiffonier och höll tal. När talet var slut, hoppade han ned på golfvet med den effekt, att han bröt ena smalbenet. Hemkommen till Göteborg ändrades hans magnifika salong till sängkammare och telefonen flyttades till sängen. 

Under konvalescenttiden fördrefs tiden med små glada middagar, och pokulerandet fortgick som vanligt. 

Några år därefter red han i skridt allén fram i Göteborg, då hästen slant på en spårvagnsskena och föll omkull på sidan. James Fredrik fick benet under hästen och afbröt å nyo samma ben, hvilket efterföljdes af en lika angenäm konvalescens som förra gången. Allt detta hindrade dock icke, att han ända till sin sista tid var den allra elegantaste dansör, och hans like i detta fall fanns näppeligen.

En af James Fredriks äldste och intimaste umgängesvänner var en ungefär jämnårig affärsman, vanligen känd under ett smeknamn, som James Fredrik gifvit honom i ynglingatiden.

Vännen är mäklare och som sådan redan från början anlitad af så finfina kunder som Dicksönerna, J. W. Wilson, Willerding m. fl. Hans förnämsta affärsgeschäft är penning- eller, såsom det numera vanligen benämnes, pappersaffärer. Mäklaren har fått god uppfostran, som blifvit fullbordad i England, samt talar och skrifver 
engelska språket korrekt. Vid sina många enskilda spekulationer, vare sig köp eller försäljningar, anlitade vanligen James Fredrik sin vän mäklaren, i vadan den senare hade stora courtageräkningar att inkassera af den förre. 

James Fredrik lånade gärna upp stora belopp på enskilda händer, när han kunde få dylika penningar mot billig ränta och utan hypotek. Sålunda förmedlade vännen ett lån för James Fredriks räkning med J. W. Wilson som långifvare å en million kr. med 4 1/2 procents ränta mot endast James Fredriks revers å detta belopp. 

Vännen inbjöds vanligen att vara James Fredrik följaktig på dennes kortare resor till England, 
och under dessa förde James Fredrik mycket skoj med sin godmodige vän. 

Ankomna under en dylik resa till London, togo de båda vännerna in på ett af de förnämsta hotellen i Westend. Vännen var förbjuden alt tala annat språk än svenska, hvilket för hotellbetjäningen var lika obegripligt som det ryska språket. 

I hotellboken inskref James Fredrik: ”Excellensen grefve Spyfockski med hofmästare från Ryssland.”

Hofmästaren, James Fredrik, förklarade för hotellets personal, att hans herre, excellensen Spyfockski, var omätligt rik, men enfaldig, samt alt han blott förstod sitt hemlands språk, hvarför alla beställningar och tillsägelser måste giftras af hofmästaren. 

De utsöktaste middagar intogos i hotellets stora, gemensamma matsal, på det alla öfriga gäster skulle få tillfälle att gapa på den rike och förnäme ryssen, hvilken regelbundet vid hvarje middag söps pirum. 

Vid likvidens uppgörande lämnades räkningen till ”excellensen*, som framtog sin med idel 100-pundsbanknoter späckade plånbok och för hvarje likvid, hur stor eller liten den än var, framräckte en 100-punds-sedel. 

Under dessa séancer bemötte James Fredrik sin ”herre” med den mest krypande ödmjukhet, bockande sig ända ned till golfvet, hvilket väckte allmän uppmärksamhet bland de öfriga bordsgästerna. När de båda kommit ur matsalen, fick vännen för hvarje gång lämna plånbokens innehåll tillbaka till James Fredrik. 

Om hans excellens efter måltidernas slut gjorde skäl för sitt nobla namn, förmäler ej historien.

En släkting till James Fredrik hade en dotter på sidolinien. Flickan och hennes mor bodde den tiden i Alingsås. Modern skref ett mycket rörande bref till James Fredrik, hvari hon berättade om sin dotters utmärkta musikaliska begåfning, men på samma gång meddelade, att flickans far ej ville göra någonting för utvecklingen af dessa anlag.

Hon vände sig därför till James Fredrik, som hon hade hört omtalas vara en frikostig mecenat, och hoppades, att han som släkting skulle vilja bekosta den unga damens musikaliska utbildning. 

Detta bref var för James Fredrik ett lämpligt tillfälle att ställa till spektakel. Han skref genast ett mycket artigt svar, hvari han tillrådde modern att härom tillskrifva släktingens ädla musikaliska mor. 

Nu hör till historien, att faderns mamma var den mest omusikaliska människa man gärna kan tänka sig, så omusikalisk till och med, att hon förbjudit sina egna döttrar att idka musik. 

Bref ankom från Alingsås till den ädla, musikaliska farmodern med samma innehåll som det James Fredrik förut erhållit. 

Gumman blef ursinnig dels öfver propositionen och dels öfver att hon äfven i Alingsås hade en sondotter, hvilket hon förut icke vetat om. Pappan eftersändes, och öfver hvad som därefter hände, draga vi ridån, men så mycket är säkert, att några musikaliska bidrag ej erhöllos.

Bland James Fredriks deltagare i hans olika slags nöjen var en i Varberg bosatt löjtnant M., en gammal ogift hedersman, tjock och välmående, för öfrigt känd som en skicklig hästkarl och som sådan rådfrågad så väl af James Fredrik som af andra hippologer.

James Fredrik skulle göra en resa till Hannover för alt köpa hästar, och till sällskap inbjödos löjtnant M. och grefve Gösta E—d.

Resan anträddes, men sällskapet tog god tid på sig och stannade en vecka i det förföriska Hamburg, där, som bekant, ”kvinnan har en egen natur”, harmonierande med den nämnda glada svenska trions egen. De togo in på ett af de förnämsta hotellen vid Alter Jungfernstieg. Trogen sin vana, inskref James Fredrik i hotellets portierlig-gare: nExcellensen, general von der Muhl med svit”. Bostad och depenser blefvo naturligtvis i förhållande till en så högt uppsatt mans rang och värdighet. Penningar utströddes, och den ena glada tillställningen aflöste den andra, innan sällskapet fortsatte resan till Hannover for att fullfölja det afsedda ändamålet.

I Hannover uttänkte James Fredrik ett nytt puts, hvarmed han ville öfverraska alla sina vänner där hemma.

Han öfvertalade sin vän M. att skrifva ett bref till redaktören af Varbergs tidning, hvari han under tysthetslöfte berättade, att…

Den halländske tidningsmannen kunde omöjligt själf behålla en dylik intressant hemlighet, utan telegraferade den till Dagens Nyheter i Stockholm, som genast meddelade:

”Enskildt telegram till Dagens Nyheter. Grosshandlaren James Fredrik Dickson i sällskap med löjtnant M. och grefve E. har från Hannover fortsatt sin resa via Konstantinopel till Steniga Arabien för att inköpa äkta arabiska hingstar.”

Samtidigt meddelades denna underrättelse i Varbergs tidning.

Båda dessa tidningar hade således nappat på kroken och sväljt ankan, men den, som skrattade åt sitt lyckade skämt, det var James Fredrik Dickson, hvilken under hemresan tick i Kjöbenhavn läsa telegrammet i lilla Walls blad.

Efter inköpet af Tjolöholm hade James Fredrik åtskilligt att göra med en blifvande hästutställning i Varberg.

Samtidigt vistades i Göteborg en af hans engelska släktingar, en ung Carnegie, hvilken med-hade som betjänt en negerpojke, utstyrd i en sorts grann husaruniform.

James Fredrik telegraferade då till ofvan nämnde löjtnant M. och meddelade under tysthetslöfte, att han dagen därpå i sällskap med andra gentlemän skulle besöka Varberg, samt att bland sällskapet var en afrikansk prins, för hvilken han skulle ha middag därstädes. Kokerska, betjänter, mat, viner, delikatesser m. m. skulle medtagas från Göteborg.

Vid tågets ankomst till Varberg var stadens halfva befolkning nere vid stationen för att beskåda den afrikanska storheten, hvilken för att tillfredsställa Varbergsbornas nyfikenhet utsändes på waggonens platform.

Sedan sällskapet nedstigit på perrongen och satt sig i gång till hotellet, steg åskådarnes förbluffelse till sin höjdpunkt, när de fingo se negerprinsen komma knogande efter sällskapet med alla nattsäckarna. 

Vid middagen serverade den svarte tillika med den öfriga betjäningen. 

Efler middagen hade James Fredrik gifvit sin kammartjänare order att fylla negern för att få se, hur ruset verkade på det heta afrikanska blodet. Morianen blef alldeles vild och ställde till ett hiskligt kakalorum, så att alla Hotel Perssons pigor kommo i den högsta förskräckelse, då ”prinsen” påtagligen ansåg sig vara förflyttad till sitt hemlands klimat och dess ogenerade erotiska sätt att uppträda vis-à-vis människosläktets skönare 
hälft. 

Då njöt James Fredrik. Det kreaturliga spektaklet var alldeles i stil med hans smak och lynne.

En liten beskrifning på James Fredrik Dicksons bostad torde ha sitt intresse.

Han bebodde sitt eget hus i Göteborg, nummer 7 vid Nygatan, en börsaristokratisk och tyst gata. Huset är beläget vid Vallgrafven med Trädgårdsföreningen på andra sidan. Våningen är ytterst dyrbart möblerad med engelsk rik komfort.

Matsalen prydes af stora och dyrbara silfverpjeser, hvaribland två stora terriner, som fordom tillhört prinsessan Sofia Albertina och af James Fredrik inköptes genom konsthandlaren Bukowski i Stockholm för 5,000 kr. Öfver hundra stora dryckeskannor eller s. k. välkommor, alla af silfver, garnera hyllorna i denna matsal.

Salongerna öfverflöda med samlingar af gammalt Sévre och gammalt Meissenporslin, företrädesvis i figurer af utsökt värde och skönhet samt alltsammans felfritt. Dessa porsliner äga europeisk ryktbarhet och omnämnas i de större utländska handböckerna.

En annan utmärkt gren af samlingarna ut-göres af de dyrbaraste dosor och ur af ädla metaller med mosaik och emaljmålningar, delvis juvelprydda, äfvensom med s. k. Pietra Dura eller innefattade små halfädelstenar.

De utgöra en i vårt land allenaslående samling af stor dyrbarhet och utmärkt konstarbete. Dessa härligheter äro kringspridda på en mängd atenienner och andra möbler i salongen.

Ensamt dosorna och preciösa voro brandförsäkrade till ett värde af 100,000 kr., men äro i bouppteckningen upptagna till knappast en tiondedel af sitt verkliga värde.

I biblioteket finnes en mängd böcker inom glasdörrarna, men bandens utseende tillkännagifva, att böckerna aldrig varit öppnade. James Fredriks intimaste vänner ha aldrig sett honom med en bok eller annan lektyr i hand, undantagandes då han någon gång fick en tidskrift i sportväsendet.

Under årens lopp pryddes dessutom denna våning med dyrbara målningar och skulpturarbeten af våra nuvarande förnämste mästare: Kronberg, Wahlberg, Hugo Birger, Ingel Fallstedt m. fl.

Julius Kronbergs sköna ungdomsverk ”Våren” köptes af James Fredrik för 10,000 kr. under en glad tillställning. Detta köp ångrade han dock genast efteråt, såsom hafvande dragit för högt pris, men då aflalet var skedt i flera vittnens närvaro, så skämdes han för att bryta detsamma och för att pruta ned priset.

Sedan beställde James Fredrik af Kronberg två andra taflor, ”Sommaren” och ”Hösten”, samt i medlet af 1880-talet ”Drottningen af Saba”, för hvilkens utförande konstnären på beställarens bekostnad företog en studieresa till Egypten.

I fondväggen af den magnifika trappuppgången äro dessa Kronbergska konstalster uppställda: ”Våren”, omgifven af flygeltaflorna ”Sommaren” och ”Hösten”.

För ”Drottningen af Saba” skulle ett särskildt rum, enligt konstnärens plan, inredas i det nya slott vid Tjolöholm, som skulle uppföras.

Nischen i motsvarande trappvägg är beklädd med en stor spegel, och framför denna spegel är placerad en mästerlig, i half naturlig storlek af brons utförd bild af — Mefstofeles, hvilken personnage på grund af dess placering är det första, som möter åskådarens öga. Och i sanning, det går en rysning öfver betraktaren, när han stannar framför konstverket, hvadan händelsen ser ut som en tanke.

1 denna praktfulla boning framlefde James Fredrik sina dagar under vistelsen i Göteborg.

Vid den första konstindustriella utställningen i Göteborg år 1880 i Bloms sal bidrog James Fredrik väsentligt med sina vackra samlingar till det lyckade resultatet. 

Likaså vid den stora tafvelutställning, som året därpå ägde rum i slöjdskolan i förening med det stora konstnärsmötet i Göteborg. 

Vid båda dessa utställningar var James Fredrik ledamot af bestyrelsen samt utöfvade under det nämnda mötet ett storartadt värdskap.

Må det nu tillåtas oss göra en inblick i James Fredriks små galanta äfventyr med det täcka könet, hvilka, i likhet med hans uppförande för öfrigt, just icke voro af finaste, slag.

I hans hus vistades en ung schweizisk bonne. En dag, när frun var borta, satt James Fredrik i sitt bibliotek och hade den lilla söta varelsen i sitt knä.

Emellertid kom frun hem, men hennes steg kunde dock ej höras på de tjocka, mjuka mattorna. Helt oförmodadt öppnades dörren, och frun tittade in.

”Oh, James, James, what is that, James!” utbrast hon öfverraskad och slog sina händer tillsammans, för att i nästa ögonblick vrida dem.

”Husband” James fann sig likväl genast i situationen och kastade en tidning mellan sig och the darling samt svarade helt ogeneradt:

”I thought it was you, Blanche!”

Den unga damen måste genast lämna huset och resa till sitt land igen, men där fick hon företaga en ny resa. Hon skref därom flera bref till James Fredrik, hvilka han dock alla hjärtlöst lämnade obesvarade. I sitt betryck skref den stackars flickan slutligen till James Fredriks egen pappa, hvaruti hon meddelade, att hon blifvit moder till en liten miss Dickson.

James Jamesson Dickson, som var en verkligt nobel man, ordnade genast saken på så sätt, att han insatte för den lilla sondottern ett kapital af 50,000 kronor, hvarå modern hade att uppbära räntan, tills dottern blifvit 18 år, då den senare skulle ha rättighet att lyfta kapitalet.

Gamle James förebrådde James Fredrik hans dåliga uppförande, men meddelade honom desslikes, att han hade debiterat sonen det utbetalta beloppet i räkning på hans motbok, för hvilket belopp James Fredrik hade att svara för både kapital och ränta.

Gamle James hade — i förbigående sagdt — motböcker med sina barn, och hans ogifta dotter Beatrice hade vid faderns död på sin motbok innestående öfver 200,000 kronor, och denna fordran upptages bland skulder i James J. Dicksons bouppteckning.

Efter denna händelse fann James Fredrik det vara mera lämpligt att förlägga sina amouretter utomhus och ägna sin hyllning åt unga, vackra fruar bland den förnämsta köpmansaristokratien i Göteborg, och han hade flera dylika galanta affärer för sig, som äro tämligen väl kända.

Naturligtvis hade han äfven en mängd lösa, tillfälliga liaisoner, med hvilka han gjorde små lustresor hit och dit i Göteborgs omgifningar. Så t. ex., kom han en söndag till den lilla staden Kongsbacka i sällskap med två muntra damer. 

Den glada trion tog in på stadens gästgifvare-gård och åt en bättre middag, där vinerna icke sparades. Men hvad skulle man därefter roa sig med? I gästgifvaresalen sågs ett piano, och James Fredrik fick en idé. 

”Finns här någon, som kan spela bra dansmusik ?” frågade han. 

”Åhja, det finns nog flera.” 

”Skicka efter en!” 

Bud sändes till en musikalisk bagare, hvilken också kom och anmodades spela upp glad dansmusik för sällskapet. 

Skedde så äfven, och James Fredrik och hans dulcineor svängde lusteliga om vid bagarens musik i både polketta, galoppad, scottish och bagarevals under en tre, fyra timmars tid. 

Efter slutad bal räckte James Fredrik åt Kongsbackas hofbalmusikdirektör ett glänsande vedermäle af — femtio öre!

James Fredrik var ständigt i rörelse och företog årligen flera resor till utlandet.

Den sista större resan, han gjorde, var år 1894, då han med sin hustru och dotter besökte Egypten. Från Kairo reste sällskapet till första katarakten, där det berömda templet Philoe är beläget. 

Samtidigt vistades i Kairo och ombord å de magnifika Nilångarne en charmant fransyska. 

Efter återkomsten till Kairo hade James Fredrik helt plötsligt fått mycket viktiga affärer att ombestyra i Paris, hvilket nödsakade honom att ändra resplanen. 

Saken arrangerades på så sätt, att hans fru och dotter åtföljde en amerikansk familj till Athen och så småningom via Italien återvände hem, under det James Fredrik själf till sin stora ledsnad nödgades från Alexandria resa direkt till Marseille. 

Men, Mes beaux esprits se recontrent, och af en händelse reste den sköna fransyskan med på samma båt, hvarefter det såta paret följdes åt till Paris, där James Fredrik en längre tid var strängt upptagen af sina — affärer.

Under jakttiden på hösten vistades James Fredrik årligen sex veckor i England och hade där lyckats formera bekantskap med den ökände, numera aflidne hertigen af Hamilton, hvilken var n:r 1 bland hertigar på Skotlands riddarhus. Likaledes hade han kommit i beröring med Irlands förnämste earl, the duke of Shrewsbury and Talbot, i hvars magnifika jakter han fick deltaga.

Emellertid torde det vara bekant, att, trots deras höga börd, hade dessa båda Skotlands och Irlands förnämsta ädlingar portförbud vid drottning Victorias hof.

James Fredriks jakter i Sverige voro utmärkt arrangerade, hufvudsakligast anlagda på rapphöns och hare, samt utfördes mest inom Onsala distrikt.

I den utanför belägna skärgården hade han arrenderat flera stora öar, hvilka uteslutande voro afsedda till vistelseort för harar, hvilkas förökning här sköttes omsorgsfullt, tills jössarne på hösten fingo bita i gräset.

För rapphönskullarnas ökning sörjdes sålunda, att från England årligen infördes flera tusen rapphönsägg, hvilka sedan utkläcktes vid Onsala af höns. Särskilda åkerfält vid hans egendom Siken i nämnda socken voro uteslutande afsedda för rapphönsens trefnad.

I dessa höstjakter, som voro ovanligt gifvande, deltog flera gånger h. k. h. kronprinsen. Äfven h. m:t konungen hedrade en gång en dylikt jakt med sin höga närvaro.

Att James Fredrik själf icke var någon skicklig jägare, bevisas bäst däraf, att han vid en fasanjakt på Visingsö 1894 tog en torpare för en fasan och gaf honom en hagelsvärm i halsen. Trogen sin vana. ville James Fredrik ej gifva torparen lämplig ersättning, utan lät sig af honom instämmas till tinget. Bragden är för öfrigt i bild förevigad i Söndags-Nisse.

James Fredrik förvärfvade sig sina fasta egendomar, så väl i staden som på landet, på ett mycket tvetydigt sätt.

Emot inteckningar i egendomarna lånade han dess innehafvare penningar och lät räntelikviderna innestå, tills det blef omöjligt för den skuldbelastade att honorera sina förbindelser. James Fredrik passade då på att, sedan han satt gäldenären i konkurs, på exekutiv auktion inköpa de pantförskrifna egendomarna.

På detta mindre honnetta sätt ha egendomarna Siken, Bassås, Mon, Klefmarken och Hedemarken, de tre sistnämnda belägna i Dalsland, nära norska gränsen, kommit i hans ägo.

Ehuru James Fredrik totalt ruinerade Sikens förre ägare och tillskansade sig hans egendom för underpris, ville han ändock ej därmed kvittera sin fordran som full liqvid, utan står i hans bouppteckning hr C. J. Christensson bland osäkra fordringar upptagen för skuld till James Fredrik af 15,337 kr. 24 öre.

Kronan på dessa usla geschäft satte James Fredrik år 1897, när han ruinerade en af sina äldste och intimaste umgängesvänner, då han på laglig väg i anledning af dennes hustrus frånfalle tillägnade sig vännens dyrbara och väl belägna fastigheter i Göteborg, äfvensom hans i hög kultur försatta landtegendom inom Askims härad.

Härvid bör dock tilläggas, att James Fredrik vid denna transaktion, för att ej synas, lät hela denna egendomskomplex, i värde 2 millioner kr., förvandlas till ett aktiebolag, väl till märkandes 
själf icke synlig för en enda aktie. 

Emellertid angifver bouppteckningen James Fredrik som ägare af:

295 aktier i Kungsportens fastighetsaktiebolag å 1,000 kr. pr st….. 295,000: —
samt fordran af nämnda bolag enligt 13 reverser………. 670,467: 78
Tillsammans 965,467: 78

Efter ett planlagdt system hade James Fredrik af egennytta och snikenhet i en mängd år 
så kringhvärft sin ofvan nämnde vän i affärstransaktioner, att det till sist blef omöjligt för denne att lösslita sig ur de hårdt tilldragna näten. 

Ehuru James Fredrik knep vännens egodelar för halfva värdet, synes han ändå ej ha förlorat synliga penningar därpå, alldenstund vännen icke förekommer i bouppteckningen bland osäkra fordringar, utan endast för 6,000 kr. bland säkra fordringar mot hypotek. 

Ännu uslare framträder James Fredriks handlingssätt i denna sak genom det förhållandet, att han var gudfader till en af vännens döttrar samt dessutom förmyndare för hans samtliga barn.

Att komma i affärsförbindelse med James Fredrik, var mycket farligt. Det var som att komma i en malström. Han var en modern Shylock, denne israelitiske ockrare, som Shakespeare odödliggjort i sitt drama Köpmannen i Venedig.

Shylock hade, såsom man torde erinra sig, af en kristen gäldenär som säkerhet for sin fordran foreskrifvit sig rättighet att i händelse af bristande likvid uttaga en mark kött ur sin gäldenärs kropp. Enligt republiken Venedigs stränga lagar var förbindelsen fullt laglig, och juden begärde utmätning. Emellertid räddades den stackars syndaren, gäldenären, genom den skarpsinniga Portia, som infor domstolen uppträdde som hans advokat. Hon medgaf, att juden hade rätt till en mark kött, men icke till blod, hvadan, om en droppe blod medföljde, skulle hon anklaga juden för mord. Domstolen resolverade, alt som det var omöjligt att ur en människokropp uttaga kött utan blod, så kunde ej Shylock erhålla sitt pantförskrifna — kött.

Nu är att märka, det James Fredrik föraktade alla judar, ehuru han själf som ockrare ej hade sin like i det svenska Judenlhum.

Hans konditioner vid låns utlämnande voro ständigt 6 procents ränta — men därtill — provision hvar sjette månad af 4 procent, således 14 procent pro anno.

Erbjöds någon mycket lukrativ affär, hvarom vi längre fram skola berätta i hans affärsförbindelser med friherre Thure Thureson Gyllenkrook, så kunde han möjligen nöja sig med 12 procent.

Detta låter otroligt, men författaren kan bedyra, att han med egna ögon har af dylika inlösta reverser till belopp af flera millioner kr. sett exemplar, å hvilka James Fredrik egenhändigt kvittera! 4 procents provision hvar sjette månad, förutom 6 procents årlig ränta. Skulle så komma i fråga, kan detta arbetes författare till och med skaffa afskrifter af dessa antydda affärsförbindelser.

Vintern 1896 tillbragte James Fredrik med familj i Stockholm. Han hyrde en magnifik våning för 1,000 kronor i månaden i det till Grand Hotel hörande Bolinderska huset. Hans eleganta ekipage och ridhästar medtogos från Göteborg.

Kort förut hade hans dotter Blanche blifvit förlofvad med grefve Carl Bonde.

Nu skulle så väl fru som dotter presenteras inom le grand monde, där hans familj förut ej kunnat accepteras, icke i brist på medel, utan i brist på rang, hvilket nu rangerats, sedan James Fredrik blifvit stallmästare vid k. m:ts hof — en på sin tid mycket uppseendeväckande utnämning, hvartill vi i det följande återkomma.

Herrskapet förde ett ytterst dyrbart och magnifikt lefnadssätt, och den ena dinern aflöste den andra. Så väl corps diplomatique som den förnäma världen njöto vid dessa tillfallen af den nektar och ambrosia, som flödade.

Hvad däremot återbjudningarna beträffar, så voro dessa skäligen sparsamma och inskränkte sig till några notvarpsbaler och tunnsådda middags-tillställningar.

Det angenäma stockholmslifvet hindrade dock icke James Fredrik att midt under nöjenas brus äfven tänka på affärerna, hvadan han inledde ett i sin smak finfint geschäft på några hundra tusen kronor med ofvan nämnde baron Gyllenkrook på Svenstorp, (numera gången ur tiden), hvilken, skuldsatt, medellös och åldrig, nyligen hade tillträdt detta stora fideikommiss, hvilket enligt kongl. maj:ts dom af 17 dec. 1894 tillerkänts honom framfor hans aflidne broders son.

Friherre Gyllenkrook hade förut underhandlat med ett bankinstitut i Kjöbenhavn om upptagande af ett lån på 300,000 kr. för erläggande af den till ett belopp af 138,777 kr. uppgående stämpelskatten för fideikommissets lagfart, så ock för lösen af inventarier samt för en för sin bror ingången borgensförbindelse på omkring 70,000 kr.

Det danska institutet ansåg dock ej den erbjudna säkerheten, bestående af fullmakt att under några år få uppbära arrendeafgifterna från fideikommisset, tillfyllestgörande.

Man vände sig då till vår Shylock, som genast slök det rika betet, naturligtvis med fullmakt att uppbära alla arrendeafgifterna från Svenstorp, plus en lifsassurans å lånets hela belopp, 273,000 kr. Räntan å lånet var 6 procent, men därtill provision af ytterligare 6 procent pro anno.

Sedan allt var klappadt och klart samt lång-sjalarna utflugna ur den Dicksonska kassakistan, fick emellertid James Fredrik en dag besök af justitierådet A., hvilken såsom ombud för friherre Gyllenkrook yrkade, alt transaktionen skulle omändras. 

James Fredrik svarade, att kontraktet med baron Gyllenkrook var fullt lagligt och upprättadt af en jurist. 

Justitierådet A. förklarade då kort och godt, att transaktionen fölle under benämningen ocker och att stämning till domstol skulle följa. 

James Fredrik anhöll om några dagars betänketid, hvarefter han med svidande hjärta, under pust och suckan måste för undvikande af skandal afstå från den lilla provisionen och åtnöja sig med simpla 6 procent. I Jamés Fredriks bouppteckning förekommer bland säkra tillgångar en fordran af friherre Thure Gyllenkrook enligt kontrakt:

Kapital …. 273,000: —
Ränta …. 542:21
273,542721

Denna affär har sedermera fått ett litet efterspel. Det Dicksonska sterbhuset har nämligen uppburit så väl lifassuransen som arrendeafgifterna för Svenstorp, och svenska statsverket får ingenting af sin fordran för stämpelafgift å fideikommisset, 138,777 kr., enär Gyllenkrooks arfvingar gjort urarfva konkurs!!

Bland andra småaffärer, som James Fredrik under senare åren sysselsatte sig med, tog en ett mycket tragiskt slut, hvilken händelse vi här vilja anföra.

En handlande i Göteborg vid namn Auffort hade nödgats gifva sina kreditorer ett förtroligt meddelande. James Fredrik lofvade Auffort att förskjuta honom erforderliga penningar till vinnande af ackord med dessa borgenärer. Som denna förlikning skulle genast beläckas med kontanter. lyckades Auffort genomdrifva ett för sig fördelaktigt ackord. 

När Aufforts alla borgenärer påskrifvit hans ackordslista, begaf han sig med denna till Dicksonska kontoret för att lyfta det utlofvade beloppet, men då hade James Fredrik fått andra tankar samt förklarade kort och godt, att han ej lämnade några penningar. 

Hr Auffort var en stilla och blygsam natur, men tillika mycket nervös. Han tog saken i synlig måtto för vår Shylock mycket lugnt, men gick direkt hem till sitt kontor, grep en revolver och sköt sig. Det år ej känd t, hvad intryck denna händelse gjorde på James Fredrik, men någon krans sände han ej till Aufforts bår. 

Men det blir tröttsamt att upprepa de många snuskiga geschäft, hvarmed hofstallmästaren befattade sig, och ännu tröttsammare att omnämna de många offren för hans procenten.

Ren högfärd ingick på sätt och vis icke i James Fredriks karakter, men så mycket mera begärelse att få frottera sig med bördsaristokratien.

I den mån hans rikedomar förökade sig, äflades han om att på sina magnifika jaktpartier mer och mer omgifva sig med det blåa blodet, ehuruväl krämaresocietetens hallstämpel ej alltid harmonierade så väl med riddarhusets.

För att få tillträde till rangskalan började James Fredrik att i stort slå sig på hästsportens utöfvande.

Redan vid landtbruksmötet i Göteborg 1891 gjordes stora ansträngningar för erhållande af ett kungligt nådevedermäle i form af diplom som stallmästare vid K. M:ts hof, men konungen ansåg då, att James Fredriks meritlista var för betänklig.

När landshöfdingen grefve Snoilsky föredrog detta ärende, lär högstdensamme endast ha trummat med båda händerna på bordet, utan att gifva något svar.

Nytt anlopp mot den kungliga nåden gjordes något år senare, då konungen besökte Göteborg med anledning af sillfisket, men med samma dåliga resultat.

Nu vredgades James Fredrik, men lyckades sedan att på såväl Tjolöholm som Siken få besök af konungen, för livilken han förevisade sina dyrbara hästar.

Ändtligen tillfredsställdes för närmaste framtiden hans rangtörst år 1894, då han fick den eftersträfvade stallmästarefullmakten med ty åtföljande öfverstes rang, hvilken kungliga nåd påföljande år ytterligare uppförgylldes med lilla vasa-trissan.

Vid James Fredriks uppvaktning efler erhållen stallmästarefullmakt lär H. M:t ha ganska allvarsamt tilltalat honom och på samma gång uttalat sin förhoppning, att herr stallmästaren hädanefter skulle upphöra med sina pojkstreck och andra mindre värdiga företag. 

”Du bär numera min uniform, och vanhedrar du den, så vanhedrar du äfven mig”, lär konungen ha yttrat. 

Emellertid var denna utmärkelse ej tillfyllestgörande för James Fredrik, enär han genom sin rang, sin rikedom, sin eleganta personlighet och sin språkfärdighet trodde sig vara lämplig att bli attacherad hos någon af de kungliga eller furstliga högheter, hvilka infunno sig i Stockholm med anledning af konungens 25-års-jubileum. Men alldenstund några af de större eller mindre lojala affärstransaktioner, hvarmed hr hofstallmästaren handskats under sista tiden, kommit till högsta vederbörandes kunskap, blef han helt och hållet förbigången, och hans deltagande i jubileumshögtidligheterna kom att inskränka sig till defileringskuren och slottsbalen.

James Fredrik var passionerad spelare och som sådan en kall och beräknande yrkesspelare, hvilket gjorde, att han grundligt plockade sina medspelare, i synnerhet när han fick dem att gå in på hög point.

Hans älsklingsspel voro baccharat och ecarté. En befryndad kammarherre och grefve samt i ännu högre grad en lika befryndad friherre fingo på detta område ej rosa marknaden. Likaledes klådde han dessa två sina släktingar ohyggligt på procenteri. 

Under Karl XV:s sista lefnadsår vistades här i Sverige en ung fransk prins, Louis Napoleon Murat, hvilken ock påstås ha fått sätta till betydliga summor åt James Fredrik på spel. 

För att reta aptiten ville James Fredrik gärna ha ett parti ecarté före middagen. 

Vid ett dylikt tillfälle hade James Fredrik en sådan bondtur, att efter en halftimmes spel en af våra störste fideikommissinnehafvare fick vid partiets uppgörande taga fram sitt visitkort och därpå skrifva: ”Gäller för 6,000 kr.”, sedan han förut med en ceremonimästares grandezza aflämnat så mycket kontanter, han hade på sig.

James Fredrik var naturligtvis medlem af alla möjliga enskilda ordenssällskap, såsom frimurareorden o. s. v., och i dessa innehade han höga grader, men syntes aldrig, då det var fråga om allvarligt arbete, utan endast då festande och pokulering förekom.

Trots sitt goda hufvud och öfriga sällskapsgåfvor, var han inom dessa samfund ganska illa omtyckt för sitt hån öfver allt och alla.

Han ägde bland andra talanger en mirakulös förmåga att kunna hålla långa predikoföredrag ex tempore, och dessa hans predikningar, framsagda med en utmärkt vacker stämma och accentuering, vittnade till och med om en viss bekantskap med bibeln.

Hans mor yttrade mer än en gång, att det var slor skadaT att James Fredrik icke blifvit präst. I så fall hade han kanske slutat som biskop, åtminstone ordensbiskop.

Likaså hade han en mycket ovanlig härmningsförmåga, enär han till illusion kunde imitera så väl manliga som kvinliga individer, och hade han ägnat sig åt skådespelareyrket, så hade han i första akten varit en utmärkt präst och i den andra en lika utmärkt bof.

Såsom ett exempel på James Fredriks förmåga som talare och skådespelare kunna vi berätta följande fullt sanningsenliga historia.

Våren 1881 besökte han Englands hufvudstad, åtföljd af sin hustru och sin vän mäklaren. Den 19 april gaf han en fin middag i Greenwich för åtskilliga vänner. Efter slutadt festande begaf sig sällskapet till stationen för att taga tåget till Londonbridge station, men som de inträdde i vestibulen, gick tåget.

James Fredrik blef förargad och slog sig för pannan för att uttänka något sätt, hvarmed han kunde fördrifva tiden till nästa tåg, som gick om en timme.

Han fick då en idé och rusade som en raket in i tredje klassens väntsal. Hans fru och vännen ilade efter och funno då James Fredrik stående på ett bord midt på golfvet, omgifven af en mängd åhörare och hållande ett loftal öfver lord Beaconsfield, som hade dött samma dag, och hvarmed han fortfor under en timmes tid, tills nästa tåg inkom på stationen. Frun stod hela tiden och ryckte honom i rocken.

Vännen gapskrattade, men af åhörarne ropade the gentlemen *hip hurrah!” och the ladies torkade ögonen med sina näsdukar.

Som köpman hade, såsom vi funnit af det ofvanstående, James Fredrik en utpräglad blick för den egna fördelen, ej skyende hvilka medel som helst för att nå sitt mål.

Mårten Waern, som var en kompetent domare i dylika saker, lär ha yttrat, alt James Fredrik var det skarpaste, men också konsiderationslösaste köpmansgeni, som han någonsin träffat i sitt lif.

Under de senare åren, när hans raffinerade skälmstycken blefvo för svåra, blef han en dag inkallad af sin farbror, baronen, i dennes inre rum.

Baron Oscar höll där en straffpredikan för James Fredrik, hvarvid han lär ha fallt det yttrandet: ffDu har utskämt det Dicksonska namnet!”

Hvarpå han tvingade James Fredrik att träda ut ur firman James Dickson & komp.

James Fredrik teg och fann sig i situationen utan invändning. Han berättade historien för en af sina vänner, men, lång- och lågsinnad som han var, tillade han:

”Det blir inte jag, som kommer att neddraga det Dicksonska namnet, utan en baronen ännu mera närstående.” 

Hans traktan och sträfvan blef därefter att kunna sätta dessa sina vackra tankar i verklighet, och det är kändt, att det lyckades.

Likasom James Fredrik var en af de allra rikaste personer, som någonsin funnits i vårt land, var han äfven enligt sin egen uppgift den mest skuldsatte enskilde man i hela Sverige. Detta svar lämnade han alltid till personer, som utan nöjaktig säkerhet ville låna penningar af honom, och på hvilka han med sin skarpa blick fann, att det var ingenting att förtjäna.

Han hade äfven rätt i detta fall. Redan vid faderns död häftade han till denne enligt bouppteckningen i en skuld af 1,098,000 kronor.

Vid hans frånfalle upplyser hans bouppteckning, att han var skyldig:

sin moder fru Eleonore Dickson . . 4,587,411: 11
sin syster fröken Beatrice Dickson . . 1,310,688:89
sin broder Axel Edvin Dickson . . . 830,788:33

Tillsammans 6,219,888:33

Dessa stora belopp använde James Fredrik dels till procenten och dels att inköpa fina värdepapper till billigt pris.

År 1883 stiftades Svartviks aktiebolag med 360 aktier å 25,000 kr. —: 9,000,000 kr., hvaraf James Jamesson Dickson ingick med 132 och hans bror Oscar med 162 lotter.

De öfriga 64 lotterna disponerades af James Fredrik, Mårten Waern och andre medlemmar af det Dicksonska konsortiet.

I sitt testamente hade James Jamesson Dickson forordnat, att hans son James Fredrik skulle ha optionsrätt att inlösa dessa 132 aktier till bouppteckningsvärdet, angifvet till 22,557 kr. 37 öre pr st, eller = 2,977,567 kr. 56 öre. Aktiernas bouppteckningsvärde var alltså 10 proc. under pari.

James Fredrik begagnade sig af denna förstfödslorätt, och därigenom fick han efter sin fader ett arf, som i penningvärde belöpte sig till lika mycket som hans tre syskon fingo tillsammans.

Svartviks aktiebolag sålde under baron Oscars tid Svartvik och skogarna efter Ljungan till ett stort konsortium med hr Braathen i téten, hvar-efter aktierna i Svartviks bolag nedsattes från 25,000 till 3,000 kr. pr st.

Af de Dicksonska domänerna i Norrland återstod då endast Sandarne tillika med Askesta och skogskontrakterna utefter Ljusne älf. Försäljningen af denna Dicksönernas sista possession i Norrland förmedlades af James Fredrik några få månader före hans död till Stockholms handelsbank eller rättare till dess verkställande direktör.

Affären var utmärkt för familjen Dickson, och ingen utom James Fredrik hade kunnat uppgöra den på ett for densamma så fördelaktigt sätt. Köpesumman var 11 millioner kr., och genom denna affär förtjänade James Fredrik öfver 3 millioner kr. på de aktier, till hvilka hans fader i sitt testamente gifvit honom optionsrätt. 

Efter denna affärs uppgörande var James Fredrik synnerligen belåten och förklarade för alla sina vänner och bekanta, att han skulle draga sig tillbaka från alla affärer och ägna sitt återstående lif endast åt sina nöjen samt skötandet af sina förvärfvade egendomar och sitt kapital.

I de många ångbåts- och andra aktiebolag, hvari han var delägare, ville han i regel ogärna synas såsom ägare af flera lotter, än hvad de olika bolagsordningarna tillåta, i och för utöfvande af sin rösträtt. Men för att vid bolagsstämmorna få pluralitet för sina åsikter, utplanterade han sina öfriga aktier på personer, hvilka af en eller annan orsak stodo i beroende till honom.

På detta sätt kunde han nästan alltid drifva sin vilja igenom vid de olika bolagsstämmorna.

James Fredrik hade beställt en ny ångbåt att trafikera linien Göteborg—Kungsbacka. När ångbåten var färdig och skulle göra proftur, gick James Fredrik till sin vän mäklaren.

”Vill du följa med mig ut på profresa med min nya Kungsbackabåt? Jag tänker gifva den ditt namn, min käre Geo”, sade James Fredrik.

Geo följde med till Lindholmen och fick då se den nya båten, som i stora prunkande bokstäfver bar namnet — Laban. 

Denne ”Laban” trafikerade sedan flera år Onsala och Kungsbacka, men sattes sedan in på Venern, och där finnes den ännu under oförändradt namn. 

De många handtverkare, som utförde arbeten åt James Fredrik så väl i staden som på hans landtegendomar, voro att börja med särdeles charmerade öfver att få stora beställningar, men vid räkningarnas presenterande för likvids erhållande blef det annat ljud i bjällran. Då blef det ständigt gräl af, äfvensom betydliga afdrag å de debiterade prisen. 

De stackars handtverkarne vågade icke stämma en så mäktig och tillika så illasinnad potentat inför rätta och togo därför motvilligt emot hvad som erbjöds, men aktade sig noga för att en gång till utföra arbete åt den mannen, nogsamt vetande, att behandlingssättet alltid skulle bli detsamma.

På James Fredriks utpräglade småsinne och löjliga dumsnålhet, när det gällde bagateller, lämnar hans bouppteckning ett härligt exempel. Den rike mannen ville ha sitt kapital fruktbärande och höll därför minsta möjliga kassa för sina egna utgifter.

I bouppteckningen efter honom figurerar 
sålunda: 

Kontanta penningar i Göteborg…..33: — 

, vid Tjolöholm . . . 686:01 
, vid Dufvehed …. 20:35 

* vid Siken…..39:63 

I sanning, blygsamma siffror för en man med 
minst 500,000 krs inkomster om året! 

Till betäckande af sina dagliga småutgifter hade han sällan mera än några få kronor på sig, hvadan det ofta hände, att han lånade en femma eller dylikt till drickspengar af sina vänner, men det kom aldrig i fråga, att han någonsin återbetalade dylika ficklån.

I Göteborg fanns en perukmakare Ziewertz, hvars etablissement vid Södra Hamngatan James Fredrik alltid anlitade.

Denne Ziewertz var en ingalunda oäfven rim-snidare och skref vid begrafningar rätt vackra verser. Vid James Jamesson Dicksons död författade Ziewertz ett kväde till hedrande af den af-lidnes minne och begaf sig därmed till James Fredrik, men möttes till sin öfverraskning af denne med de orden:

”Vet hut, barberare!”

Vi ha emellertid lyckats upptäcka en liten god gärning af James Fredrik.

På ofvan nämnde Ziewertz rakstuga var ett biträde. Denne skulle gifta sig och behöfde ett lån på 3,000 kr. Han vände sig med anhållan därom till James Fredrik och fick verkligen af honom till låns det önskade beloppet.

När James Fredrik låg på sin sotsäng, blef barberaren ängslig öfver att han skulle nödgas återbetala lånet, hvilket han ej kunde. Han besökte då den sjuke och blef mottagen, hvarvid denne efterskänkte sin fordran.

Vid Kungsbackafjorden ligger Tjolöholm, ett förtjusande vackert ställe. Under förra århundradet innehades denna egendom af den förnäma släkten Wrede. Den bestod då af 30 mantal. För närvarande utgöres den endast af 5’1/4 mantal.

I slutet af 1840-talet såldes Tjolöholm till engelske undersåten Richard Dann, som förut varit husarofficer i britisk tjänst. Han var tillika turist, jägare och sportman samt blef som ägare af Tjolöholm ifrig landtbrukare, särdeles hvad boskaps- och fårafveln beträffade. Dessutom var han en mycket god husbonde och en ärans man.

Dann afled på Tjolöholm år 1857, och hans arfvingar sålde gården till f. d. ryttmästaren vid Skånska dragonregimentet B. A. Santesson. Förut ägare af åtskilliga egendomar, vid hvilkas försköning han icke nedlade något kapital, fattades Santesson vid 70 års ålder af en byggnadslust, hvilken frambragte det ståtliga slott, som nu finnes vid Tjolöholm och som är det präktigaste i norra Halland.

Santesson fick ej länge glädjas däråt, ty ett år efler byggnadens fullbordan fick han utbyta den mot grafven. Han dog 1870.

Hans arfvingar innehade gården ett tjugutal år, då hr B. E. Santesson sålde den till James Fredrik Dickson, hvilken köpte den som den stod med allt tillhörande eller, som man säger, som fågeln flög öfver den.

Emellertid tog Santesson med sig därifrån en båt, hvilken han ansåg ej ha ingått i köpet, och genast passade James Fredrik på att ställa till bråk och rättegång.

Sedan James Fredrik inköpt Tjolöholm, lät han därstädes uppbygga ett stuteri, det hittills största enskilda i den vägen i Sverige och bevillningstaxeradt till 100,000 kr.

Ifrig och utmärkt skicklig ryttare som han var, intresserade han sig lifligt för hästafvelns höjande, och detta stuteri hade otvifvelaktigt kommit att utöfva ett välgörande inflytande på den svenska hästafvelns förkofran, för så vidt icke James Fredriks naturliga böjelse för knep gjort det för honom alldeles omöjligt att underlåta att, når han så kunde, lura sina kunder. Den famösa rättegången mellan honom och grefve Clarence von Rosen blef därpå, bland andra, ett lysande exempel.

När knepen upptäcktes, sköts alltid skulden på institutets föreståndare, ryttmästaren Ö., hvilken naturligtvis ej kunde på egen hand företaga några transaktioner. När det blef obehagligheter af, var James Fredrik oskyldig som det barn, som foddes i går, och ryttmästaren sköts fram att bära hundhufvudet.

Till ladugården på Tjolöholm inforskrefvos från England de dyrbaraste premierade korthorns-tjurar och kvigor tillika med de magnifikaste får, hvilka hade en förträfflig näring på gårdens utmärkta betesmarker.

Bredvid denna kostbara kreatursbesättning bibehöll James Fredrik tillika de bästa exemplaren af den gamla stammen från Danns tid af ostfrisisk race.

Det var hans afsikt att sätta egendomen i yppersta skick, och det nya slottet i modern skotsk stil var påbörjadt, när hans lifstråd plötsligt af-klipptes.

Mot bokhållare, tjänare och underhafvande var James Fredrik en hård, kall och despotisk herre, som dessutom hade för vana att aldrig gifva sina inspektörer bestämda order, hvilket hade till följd, att dessa ofta nödgades bestämma på egen hand. Om de därvid vidtagna åtgärderna icke behagade James Fredrik, vankades det ovett med besked. Som ett litet prof på hans hjärtlöshet kan anföras hans handlingssätt mot en fattig backstugu-sittare under Tjolöholm med hustru och sex barn. Denne, som var aflönad om sommaren med 1 kr. 50 öre och om vintern med 1 krona om dagen, hade i bergskrefvorna bredvid sin stuga uppodlat en liten potatistäppa och skaffat sig en gris. När skogsplantering skulle försiggå på de kala bergshöjderna under Tjolöholm, togs åkertäppan ifrån den fattige backstugusittaren, som äfven förbjöds alt ha någon gris, men om den stackars karlen fick någon ersättning, förmäler ej historien. 

Som bekant är det på landet brukligt, att man till jul skänker sina fattiga underhafvande ljus, mal, kläder eller annat för att glädja dem. Men aldrig fingo James Fredrik Dicksons underhafvande något.

Det enda, som den öfvermodige James Fredrik fruktade för under hela sill lif, var att dö eller bli blind.

Vi komma nu till upplösningen.

Mene, tekel, upharsin.

Vid den kaldeiske konungen Belsazars sista gästabud i sin hufvudstad Babel — berättar profeten Daniel, — när glädjen, kryddad af vin och sköna kvinnor, var som ystrast, syntes på gästabudssalens vägg en hand, som i eldbokstäfver skref: ”Mene, lekel, upharsin”, och konungen såg handen, som skref.

Konungen tillkallade alla Babels vise, stjärnkikare och besvärjare samt utlofvade, att hvilken som helst af dem, som kunde läsa och uttyda denna skriften, skulle klädas i purpur och få en kedja af guld om sin hals samt dessutom makt såsom tredje mannen i riket. 

Ingen af hans ofvan nämnde vise kunde dock uttyda skriften, hvarför drottningen föreslog att tillkalla en af de i den babyloniska fångenskapen försmäktande judarne, i hvilken upplysning, insikt och vishet lik gudars vishet blifvit funnen, och hvilken kunde uttyda drömmar, utlägga gåtor och upplösa knutar. Denne man var profeten Daniel, och han fördes inför konungen, hvilken gaf Daniel samma löfte, som han förut gifvit åt sina vise, om han kunde uttyda skriften. Daniel tilltalade då konungen: 

Du, Belsazar, har icke ödmjukat ditt hjärta, utan mot himmelens Herre har du satt dig upp och kärlen af guld utur hans hus hafva blifvit inburna inför dig och du och dina väldige och dina frillor hafva druckit vin ur dem. Gudar af silfver och guld, af koppar och järn, af trä och sten, som intet se och intet höra och intet veta, har du prisat, men den Gud, som hafver din ande i sin hand och råder öfver alla dina vägar, honom hafver du icke ärat. Därför är denna handen sänd ifrån honom och denna skriften upptecknad: 

Mene, tekel, upharsin. 

Detta är uttydningen: 

Mene, det är: Gud har räknat dina dagar och afslutat dem.

Tekel, det år: Du är vägd på en våg och berunnen för lätt. 

Upharsin, det är: Dilt rike skall styckas och varda gifvet åt meder och perser. 

I den samma natten blef Belsazar, kaldeernas konung, dödad, och Darius, medern, tog riket i besittning.

Att James Fredrik Dicksons otyglade lefnad, hans förakt for all moral och den hädelse, han, ständigt öfvermodig, öppet ådagalade inför både Gud och människor, skulle leda till en ända med förskräckelse eller till ett slut, liknande Belsazars, därom kunde man vara öfvertygad.

Vedergällningens stund randades.

‘Fast Guds kvarnar mala långsamt, mala de dock utmärkt väl.

Fast han tåligt står och väntar, mal han noga hvarje själ.

Angående den middag på Grand Hotel Haglund i Göteborg, som friherre Osborn Dickson höll för fältridtklubben i februari 1898 och hvarvid James Fredrik fick sin bane, äro vi i tillfälle att kunna gifva en sanningsenlig skildring.

Fältridtklubbens medlemmar hade på förhand öfverenskommit att taga revanche på James Fredrik och vid pokuleringen låta honom få betaldt för gammal ost.

James Fredrik var underrättad därom och hade gjort sig redo att upptaga den kastade stridshandsken, hvilken var i hans smak. Men krafterna voro ej desamma som i forna dagar.

Vid middagen presiderade grosshandlaren A. B. som ”chairman” och hade stallmästaren James Fredrik på sin högra sida.

Redan vid deserten voro alla rusiga, utan att hatchis behöft användas.

Unge hr C. W. nedslog från bordet en mängd karaffiner och glas, som fingo kvarligga på golfvet.

Öfver denna vikingabragd skulle nu James Fredrik hålla tal, och efter engelsk sed ställde han sig med venstra foten på en stol och med den högra på matbordet. Berusad, som han var, tog han öfverbalansen, föll baklänges samt slog hufvudet och ena armen illa mot en skänk.

Han reste sig emellertid, klef ånyo upp på samma sätt och började sitt tal.

Då framkom den ofvan nämnde C. W. och slog ett glas vatten i ögonen på talaren, hvilket hade till följd, att denne tog öfverbalansen framåt och föll ned i den af W. förut nedslagna, kvar-liggande glashögen, hvarvid han illa sönderskar sin högra hand, särskildt ett finger.

Hr C. W. var — i förbigående sagdt — en af James Fredrik afvisad friare till dennes enda dotter. Mor och dotter lära varit för partiet, men friaren fick ett bleklagdt nej af fadern.

James Fredrik hjälptes upp af betjäningen, och en af dem omvirade fingret med ett papper från en cigarett, hvaröfver fastbands en staniol-kapsel från en champagnebutelj, hvilken kapsel tilldrogs hårdt, utan att någon af de närvarande tycks kommit att tänka på, att en dylik är starkt förgiftad, för att ej tala om det nikotin-inficierade cigarettpapperet.

Alla deltagarne i middagen voro nu plakat fulla. Den nyktraste bland sällskapet var Laban, som endast hade tagit sitt vanliga qvantum satis efter fisken.

Middagen blef slut, och spelborden framsattes i smårummen. Härefter spelades ecarté om höga summor.

James Fredrik hade otur samt kom i gräl och slagsmål med hr E. J—b, en engelsman, förut bosatt i Sundsvall, hvilken James Fredrik ruinerat.

Hr J. hade vunnit 3,000 kr. af James Fredrik, men denne ville ej betala, utan förklarade, att han skulle afskrifva beloppet på J:s skuldförbindelse till sig.

Emellertid lär James Fredrik ha fått ett bra kok stryk af J—b, som är en skicklig, efter alla konstens regler utbildad boxare, hvarefter han med sin sårade, staniolomlindade hand åkte till sitt hem vid Nygatan.

Dagen därpå gick han till Sahlgrenska sjukhuset för att få sin hand förbunden. Ingen af kirurgerna var då tillstädes, hvarför han vände sig till öfversköterskan och bad henne förbinda handen. Sköterskan ville det icke och förklarade, att såret såg illa ut, samt rådde James Fredrik att dröja, tills öfverkirurgen kom tillbaka.

Dröjsmål var dock aldrig i James Fredriks smak, hvarför han befallde sköterskan att genast förbinda fingret, hvilket ock skedde, hvarefler han gick sin väg.

Dagen därpå var ”factory dinner” hos hr S—ton, hvari James Fredrik deltog och vid hvilket tillfälle åts och svaldes som vanligt.

Uti ytterligare fjorton dagar fortsatte James Fredrik med middagar och spel hvarje dag, dels hemma hos sig och dels hos andra, samt var endast på förmiddagarna något så när nykter.

På femtonde dagen hade han en sardanapalisk herrmiddag hemma hos sig, hvars orgier lära hafva öfverträffat alla föregående. Gästerna kunde dock icke märka något illamående hos värden. Hans finger var ombundet, och under de sista dagarna hade det blifvit massagebehandladt af doktor B. Men följande dag kände han sig frusen och gick klädd i päls. Han begaf sig till Renströmska inrättningen, för att få sig ett turkiskt bad, men svimmade i badrummet och Gärdes hem i vagn. Efter hemkomsten måste han genast lägga sig, hvarpå läkare efterskickades. Läkaren trodde det vara ett fall af influensa och behandlade honom därefter. Efter ytterligare några dagar ansåg läkaren, att sjukdomen öfvergått till tyfoidfeber, men snart därpå började bulnader visa sig i lederna. Läkaren tillkallade då, för att konsultera, doktor Robert Fries, och denne upptäckte sjukdomens rätta orsak, blodförgiftning (pyami). 

Nu eftertelegraferades professor Berg från Stockholm, och denne gjorde flera operationer, hvarvid en del svåra bölder borttogos. James Fredrik frågade den skicklige kirurgen, om hans lif kunde räddas, men fick till svar, att han endast hade åtta, högst tio dagar kvar att lefva. James Fredrik säges då hafva erbjudit professorn halfva sin förmögenhet, om denne kunde rädda hans lif. 

De sista dagarna blefvo rysliga. Det ena ögat måste uttagas, hvarefler den sjuke blef blind på det andra. Således fick James Fredrik före sin död erfara, att Nemesis vakade, enär han alltid under välmaktstiden fruktade för att blifva blind. 

Slutligen kom dödens ängel och befriade honom från hans förfarliga lidanden.

Ehuru James Fredrik vid sina sinnens fulla bruk redan visste 8 å 10 dagar före sin bortgång, att han var dödsdömd, gjorde han dock icke några testamentariska förordnanden, för att i någon mån försona de millioner tårar, som vidlådde såväl hans eget namn som firman James Dickson & C:o, brukspatronen och Baggböle.

Det enda goda han gjorde på sin sotsäng var, såsom vi ofvan berättat, alt han efterskänkte en persons skuld till sig på 3,000 kr.; däremot gick han icke i författning om att låta makulera de många ovärdiga fordringar, han ägde enligt s. k. ”kortlappar”, och hvilka förekomma i hans bouppteckning bland såväl säkra som osäkra fordringar. 

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning framdrager i sin dödsruna öfver James Fredrik Dickson, att han året förut hade bekoslat d:r Anton Stuxbergs resa till Svarta hafvet och Kaukasien för verkställande af naturvetenskapliga samlingar. Vi tvifla dock därpå, utan tro i stället, att James Fredrik endast lånade Stuxberg pengar till resan, alldenstund i den förres bouppteckning finnes bland säkra tillgångar upptagen en fordran af 
intendenten Stuxberg å 5,000 kr.

[…]

Tillgångar: Transport 15,892,937:09
Enligt särskilda bouppteckningar vid olika häradsrätter upptages fast och lös
egendom på landet till………..800,996: 67
Summa tillgångar 16,693,933:76
Skulder. . . 7,264,568:85
Behållning kronor 9,429,364:91

Vi afsluta denna berättelse med följande citat af Peter Wieselgren, i förordet till tjugonde delen af De la Gardieska arkivel:

”Hvad som är sannt, må varda framdraget i ljuset. Vi, som människor, äro ej renare, än att våra ögon väl må i ’historiens protokoller’ se bokföringen af sådant, som till och med krönta medlemmar af vårt släkte kunnat bedrifva.”

4 svar på ”Lazarus om James Fredrik Dickson”

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.