Elliot föddes vid Carlberg i Solna socken 1808. Hans bröder, hvilka alla antogo kristna läran och af hvilka tre voro officerare och en läkare, den sistnämnde professor och öfverläkare vid barnbördshuset Pro patria, läto alltid antyda, att de voro af samma förnäma skotska familj som en bland Englands ypperste hjältar, general George August Eliott, Gibraltars berömde försvarare, hvilken omkring år 1783 upphöjdes till lord Heathfield. Ehuru flera bland våra dagars kristne Elliotar intaga en framstående samhällsställning, såsom chefen för Fortifikationen, general Elliot, och justitiekansleren Elliot, så är dock detta stamträd alldeles oriktigt. Släktens rätta ursprung är följande.
För något öfver hundra år sedan inflyttade till Sverige från Prenslau i Preussen en jude, vid namn Abraham Josephsson, eller blott Abraham Joseph, gift med Blomma Magnus från Strelitz. Denne Josephsson lät sedan kristna sig och antog namnet Elliot, men hustrun bibehöll sina fäders tro, lefde och dog i den samt ligger begrafven i den äldsta judiska kyrkogården vid nuvarande Kronobergsgatan å Kungsholmen.
Josephsson-Elliot tog anställning vid den nyinrättade krigsakademien på Carlberg som ekonomiekamrer och fick mathållningen för kadetterna på entreprenad. Han var som sådan af sin samtid allmänt känd under benämningen ”Carlbergsjuden” och förtjänte sig en liten förmögenhet på sitt geschäft, förutom att han gaf sina barn en utmärkt uppfostran.
Som ekonomiekamrer efterträddes Josephsson-Elliot af en kristnad son, Magnus Elliot, född 1801, kapten och chef för stadsmilitären, de s. k. korfvarne. Denne Magnus Elliot kallades äfven hela sitt lif för ”Carlbergsjuden”. En son till honom är den nuvarande justitiekansleren.
Vår Jacob Elliot var den yngste af gamle Carlbergsjudens sex söner och den ende af dem, som behöll Abrahams, Isaacs och Jakobs religion.
Helt ung, flyttade han till Göteborg och fick där anställning hos sin morbror, grosshandlaren Magnus, firma Moritz L. Magnus & J. Hartvig.
Jacob hade utmärkta köpmannatalanger och var dessutom begåfvad med ett ovanligt vackert utseende. Han blef därför inom kort delägare i och sedermera ensam ägare af firman Magnus & Hartvig.
Denna firmas största verksamhet bestod i import af kaffe och hudar. Största delen af Sveriges kaffeimport gick före differentialtullarnas upphäfvande öfver Göteborg och distribuerades därifrån till alla rikets delar. Genom den stora tullrabatten för kolonialvaror, införda direkt från transatlantiska hamnar i hela skeppslaster med svenska fartyg, behärskades kolonialimporten af göteborgarne, hvilka tillika bildade ringar och höllo tillsammans för att reglera priserna.
Ett minne från denna tid är den s. k. stora kaffekvartetten, hvilken utgjordes af Röhss & Brusewitz, J. A. Kjellberg, Magnus & Hartvig samt V. J. Vallentins änka.
Firman Magnus & Hartvig var näst Röhss & Brusewitz den störste kaffeimportör, icke allenast i Göteborg, utan i hela Sverige.
Förutom sin handel med kaffe och hudar gjorde Jacob Elliot andra lyckade affärer. I bolag med sin bror, Carlbergsjuden, inköpte han på 1850-talet af stadsmäklaren Johan Holm det af excellensen Nordenfalk uppbyggda Brunkebergs hotell i Stockholm för 560,000 riksdaler och sålde det två månader senare med 70,000 riksdalers vinst till lagman Tage Sylvan.
Jacob Elliot gifte sig med en dotter till en af Göteborgs förnämste israelitiske köpmän, vid namn Jacobsson, och blef genom detta giftermål svåger med den på sin tid mycket bekante Jacobi filius, Christoffer Fritz Jacobsson, hvilken August Blanche
skildrar i ”En trefaldighetsafton vid Uggleviken”sålunda:
Där stod Jacobi filius, den cyniske folkpoeten med stora, men illa använda naturanlag — och häfde i sig dricksglas på dricksglas med bränvin, mellan det han deklamerade:
Se, glaset ljusets bana är och ljusets alla färger bär. Det är ju gult, när det af punschen glöder, och rödt, när det är fyldt af drufvan röder, grönt, när absinten hälles i, och blått, när Minchen ser däri, och hvitt, när det af bränvin är uppfriskadt, men grått, när det är illa diskadt —för att sedan somna in bakom någon buske, vakna och vigilera af förste bäste ett par riksdaler samt trovärdigt bedyra:
Punktligt betalar jag dem, ej trotsande bysättningslagen, hälften ni får vid min död och hälften på yttersta dagen.”
Denne Jacobsson ägde lysande snillegåfvor, blef student i Lund vid 17 års ålder, vistades vid akademien i fyra år och tog där filologie kandidatexamen. Under sin studenttid afsvor han sina fäders tro och lät högtidligen döpa sig i Lunds domkyrka.
Efter att han måst lämna akademien, vistades Jacobi filius några få år i Stockholm, där han förde ett bohèmelif och skref en hop litterärt strunt, hvaraf en skandalbroschyr, ”Den näsvise getingen”, ådrog honom en allt utom smickrande uppmärksamhet. För försök till penningutpressning dömdes han till en tids korrektionshus, hvarefter släkten skickade honom till Brasilien, där han i fyratio år försörjde sig som skolmästare samt dog 1875 några år före sin svåger Jacob Elliot.
På västkusten bedrefs under 1830 och 1840-talet kolossala smugglerier, hvarom fru Carléngifvit lika sanna som lifliga skildringar i ”Rosen på Tistelön”, ”Enslingen på Johannisskäret” och ”Ett köpmanshus i Skärgården”. Göteborgarne voro merendels den fattiga skärgårdsbefolkningens förläggare och principaler i dessa affärer. Röhss &
Brusewitz voro kände som västkustens förnämste smugglare, men dylika affärer voro ej heller främmande för Magnus & Hartvig samt andra af de mera betydande köpmännen i Göteborg.
På 1870-talet förändrade Elliot sin firmas namn till Jac. Elliot & komp. och upptog däri så väl sin son, Ludvig Elliot, som en tysk israelit vidnamn Adolph Meyer.
Denne Meyer var utsedd till verkställande direktör för det då nybildade Göteborgs
handelskompani, men lämnade denna befattning efter endast få veckors tjänstetid och detta af följande ringa anledning.
Meyer inträdde en dag i handelskompaniets direktionsrum, i hvilket D. O. Francke och Erik Wijk suto samtalande. Den illa uppfostrade och råe Francke röt då till Meyer:
”Hvad har herrn här att göra? Vill jag herrn någonting, så ringer jag med den här klockan!”
”När jag är kompaniets verkställande director”, svarade Meyer, ”så har jag äfven rättighet att oanmäld gå in i direktionsrummet. Men jag går nu med detsamma ifrån kompaniet, ty jag vill inte vidare ha någonting att göra med en sådan knöl som ni är, herr Francke!”
Jacob Elliot hade ett nobelt sätt att vara och en vinnande personlighet. Flera enskilda och kommunala uppdrag anförtroddes honom och bland annat var han direktör i Göteborgs enskilda bank samt i lif- och brandförsäkringsbolaget Svea.
Inom Göteborg åtnjöt han med rätta ett mycket godt anseende både som medborgare och affärsman och vid hans namn låder icke någon fläck af procenteri som vid andra Göteborgsisraëliters, hvilka voro mycket rikare än han. Jacob Elliot var affärsman, men icke ockrare.
En af Göteborgs allra utmärktaste köpmän, rådman J. O. Gren, tillika Elliots konkurrent i kaffeaffärer, gaf Jacob Elliot det vitsordet, att han var ”den bäste och redbaraste jude i hela Göteborg näst efter Samuel Warburg”.
Jacob Elliot tjänstgjorde den 19 februari 1881 som direktör i Göteborgs enskilda bank. Därifrån begaf han sig till bolaget Svea för att som ordförande leda direktionens förhandlingar. Knappt hade han tagit plats vid styrelsebordet, förrän han träffades af ett slaganfall, och tolf timmar därefter var han död.
Han efterlämnade en boupptecknad förmögenhet af:
Tillgångar ………….. 1,760,540:98
Skulder ………………. 140,102:54
Behållning ………….. 1,620,438:44
Sonen Ludvig fortsatte affärerna, men öfvergaf firmans gamla verksamhet, ”kolonialvaror”, och kastade sig i stället in på andra områden. Bland annat inköpte han Jönköpings västra och Örebro tändsticksfabriker. Efter elfva års verksamhet var firman insolvent och ställdes under administration. Ludvig Elliot försvann samtidigt från den jordiska skådebanan.