Dahlgren föddes år 1809 vid Taberg, Nordmarks socken i Värmland. Fadern var disponent för därvarande grufvor, men inköpte sedan af Erik Gustaf Geijer och dennes syskon det bekanta Ransäters bruk.
Bengt Dahlgren, den äldste af tretton, alla sedan till mogen ålder komna syskon, sattes i Karlstads skola, men lämnade denna läroanstalt efter några få år, för att ute i världen själf förtjäna sitt bröd, och kom på så sätt i medlet af 1820-talet till Göteborg, där han fick anställning hos en exportfirma för järn och trä. Hans redbara väsen och hans ordningssinne tillvunno honom snart ett visst anseende bland kamrater.
Bengt Dahlgren etablerade sig tidigt som egen köpman i Göteborg för export af järn- och trävaror.
Vid 27 års ålder gifte han sig med Anna Lisa Geijer, dotter till den ansedde brukspatronen Geijer på Brattfors, tillika stor delägare i Uddeholms bolag, och genom detta giftermål fick Dahlgren sig uppdraget alla Uddeholms affärer i Göteborg.
Dessa affärer voro så omfattande, att Dahlgren därefter ej ägnade sig åt någonting annat, och dessutom så vinstgifvande, att han hade den fägnaden att inom kort tid komma till oberoende och sedan till rikedom, med hvilken, helst då den som här parades med ett nobelt uppförande, följde anseende, så stort, att få namn inom Göteborgs samhälle varit mera kända och aktade än namnet Bengt Dahlgren.
Under denna tid delade sig den fina göteborgska köpmansaristokratien i två sällskapskretsar. Den ena var ”The English society”, hvartill hörde Dicksöner, Wilson, Seaton, Gibson, Keiller, bröderne Barclay och dessas svåger Peter Hammarberg. Chairman i denna society var Seaton (firma Hichens, Seaton and Hichens), en älsklig och begåfvad gentleman, hvilken under sitt lif fick erfara de lyckans växlingar, hvilka ofta äro förenade med köpmannens farliga yrke. Den andra kretsen bestod af ”Värmländingarne” med Sven Renström, Wærnarne, Janne Ekman, Dahlgren och Bergman. Den sammanhållande länken bland dessa utmärkte hedersmän var Bengt Dahlgren.
Om ofvannämnde Keiller i förbigående en liten rolig historia.
Keiller hade inköpt Schisshyttan i Norrbärke socken af baron Nieroth, hvilket köp förorsakade honom många bekymmer och förluster. Keiller ditsände sin son Alexander för att förvalta bruket, och denne beklagade sig för fadern, att Schisshyttan var en dålig affär.
— Min gosse — sade gubben Keiller, — du har icke tagit i beräkningen de hunderd tusen
kuller orrer och de femtitusen kuller tjeder, som finnas i brukets skogar, och de hunderd tusen abborrer, som gå i den sjön Schissen. Ser du, dette föröker egendomens värde betydligt!
Bengt Dahlgrens köpmansskap, såsom uteslutande omfattande kommissionsaffärer för Uddeholm, var af den mest solida och lugna beskaffenhet. Till följd däraf var han själfständig och oberoende.
Under sommaren 1856 inträdde till Dahlgren på hans kontor en ung elegant engelsman med hufvudbonaden bak i nacken samt gjorde sig ej besvär med att aftaga hatten.
— I am mister Hoare, firm Hoare and Buxton in London.
— Det … gör jag en konst i! — svarade Dahlgren.
Engelsmannen, som ej förstod ett ord svenska, såg ändock helt förbluffad ut.
Dahlgren återtog nu med sin vanliga förbindlighet:
— Please, take a seat, sir!
Engelsmannen satte sig på den erbjudna stolen, tog af hatten och framförde sitt ärende. Han erbjöd Dahlgren en större blanko-kredit, för att få diskontera och inkassera Dahlgrens många exportväxlar i England och Amerika.
Dahlgren svarade:
– Jag har mina gamla affärsvänner, firmorna Glyn, Mills, Currie & C:o, C. J. Hambro & Son och Frederick Huth & C:o i London, och har intet skäl att frångå dessa. För öfrigt behöfver jag icke någon kredit.
Som firman Hoare, Buxton & C:o, spelade en stor roll i svenska affärer på den tiden, torde en liten närmare redogörelse därom hafva sitt intresse.
Fäderna till dessa herrar, som drefvo affärer hvar för sig, voro af Londons bankirer bland de mest ansedda och rikaste, räknande sin förmögenhet i millioner pund sterling. Sönerna, blifna myndige, ville etablera sig själfva och ingingo bolag med hvarandra under firma Hoare, Buxton & C:o, samt erhöllo hvardera af hvar sin pappa 100,000 pund sterling att börja affären med.
Under Krimkriget gjorde Sverige lysande affärer och hade tillika under dessa år utmärkta skördar. Som de ryska hamnarna voro blockerade, måste Holland och England skaffa brödsäd från andra länder. Sverige exporterade stora kvantiteter. Endast firman Ludvig Tydén & C:o i Stockholm aflastade år 1855 200,000 tunnor råg till Holland. Exportpriset för en tunna råg var då 25 riksdaler. Följden häraf var, att i riksbankens hvalf lågo 65 millioner riksdaler hård valuta, och på den tiden hade Sverige icke någon statsskuld. De stockholmska affärerna gingo då till stor del genom det svenska handelshuset Ullberg & Cramér i Hamburg, hvilket bakom sig hade Hoare, Buxton & C:o i London, hvilka firmor förtjänte enorma belopp på Sverige.
Efter Paris-freden i mars 1856 vände sig bladet.
De svenske köpmännen, som öfverspekulerat sig, måste i vidsträcktaste mån använda den af Ullberg & Cramér och Hoare, Buxton & C:o lämnade blanko-krediten. Kom så 1857 års penningkris. Diskontot i Hamburg och London gick upp till 15 procent. De svenske affärsvännerna kunde ej betala sina rembourser, och Hoare, Buxton & C:o samt Ullberg & Cramér måste inställa sina betalningar. Med dessa följde icke mindre än ett 40-tal köpmansfirmor i Stockholm, däribland Pontus Kleman, Wilh. H. Kempe, Sten Lewenhaupt, Ludvig Tydén & C:o, A. F. Starck, Th. Johns, J. A. Moll & C:o, Lovén & C:o, Dugge & Settervall, C. H. J. Matton, Bergviks sågverk m. fl. Alla dessa svenska fallissementer förorsakade Hoare, Buxton & C:o enorma förluster. Ensamt Pontus Kleman gjorde dem en förlust ej mindre än å 100,000 pund sterling. Firman Hoare, Buxton likviderade; grundkapitalet 200,000 pund sterling var förloradt, men åt sina fordringsägare kunde de efter fem års utredning lämna en dividend af 75 procent, hvarefter de unga herrarne återvände till hvar sin pappa.
Göteborg blef så godt som oberördt af 1857 års stora kris. Visserligen glunkades om att några få firmor voro i förlägenhet, men intet fallissement timade inom den större köpmansvärlden. Stadsmäklaren H. W. Ström inställde visserligen sina betalningar, men redan en vecka därefter gick hans affär obehindradt ånyo.
Sedan Bengt Dahlgren förvärfvat sig förmögenhet, kunde han ock hängifva sig åt en från barndomen hyst kärlek till de sköna konsterna, i synnerhet målarekonsten. Under det flera andra börsens matadorer gärna tillfredsställde sitt njutningsbehof genom prakt i eleganta våningar, lysande dinéer och supéer eller på klubben genom en och annan ”spader” till kittlande hög point, älskade Dahlgren att ”köpa taflor”, en vurm, som är bland de älskligaste. Han kunde sätta sig framför en nyförvärfvad tafla och i timmar vara försjunken i dess åskådning. Det måtte ej ha saknats, hvad Egron Lundgren kallade: imagination hos mannen, ty den åskådade taflan tog småningom lif för honom; där rörde sig en värld för honom, och han lefde själf med i den.
Det var den affärsmannens njutningsstunder. Hvem skulle ej velat afundas honom dem?
Naturligt var, att denna förkärlek för konsten äfven skulle gifva sig uttryck i sympati för konstnärerna. De voro hans käraste gäster, och en Tidemand, Kiörboe, d’Uncker, Wahlberg m. fl. räknade Dahlgren bland sina vänner. Han köpte ock hvad de bjödo honom, i fall hans blick godkände det, ty han var verklig konstkännare, och han prydde ej blott sina väggar, därför att det såg ”gentilt ut”, tillhörde goda tonen och kostade bra med pengar. Också invalde Fria konsternas akademi honom år 1863 till en af sina hedersledamöter; det var en heder för akademien.
En af Dahlgrens närmaste vänner beskrifver hans hem sålunda:
”Midt emot Domkyrkan i Göteborg ligger ett icke stort, men till det yttre om komfort och soliditet vittnande hus, ett sådant som genast angifver, att det måste tillhöra någon af den rika stadens många rika affärsmän. Allt är så nyputsadt och omsorgsfullt, allt ser så förmöget och — tillåten uttrycket — städadt ut.
Vi öppna den tunga, massiva, i mahognyton hållna porten med det blankpolerade dörrvredet, vi komma in i en som ett förmak finstädad portgång och vi stiga upp i våningen.
Åh! det år ju ett verkligt tafvelgalleri. Här är ”english comfort” i allt, men hvilka tapeter! En samling af målarkonstens, i synnerhet den nya nordiska målarkonstens, med korrekt omdöme och fint öga valda alster. Ägaren till denna sällsynt värdefulla byggnad, på sitt sätt erinrande om de forne italienska köpmansfurstarnes palats, fast i modern schablon och efter mindre skala tilltagen, är grosshandlaren Bengt Dahlgren”.
Enkel och flärdfri i sitt väsen, hjälpsam och god mot de behöfvande samt städse beredvillig, då det gällde att vara med om något allmännyttigt företag, helst då det stod i samband med den sköna konsten eller ock konstindustriens främjande, åtnjöt Bengt Dahlgren sitt samhälles stora aktning.
Under sina sista år var Dahlgren mycket sjuklig, likaså hans hustru, och båda bortgingo ungefär samtidigt. Äktenskapet var barnlöst.
Bengt Dahlgren dog år 1876 och efterlämnade en boupptecknad förmögenhet af:
Tillgångar ….. 871,806:64
Skulder ……… 33,943:54
Behållning ….. 837,863:10.
Allt med låga värden och i verkligheten minst 50 procent mera.
Makarna Dahlgren skänkte i sitt testamente:
a) till Göteborgs museum 250,000 kr kontant och dessutom 25 målningar af bland andra: Wickenberg, Tidemand, d’Uncker, Nordenberg, Troili och Carl Wahlbom.
b) till Nationalmuseum tre oljemålningar af d’Uncker och en af Tidemand.
c) till Fria konsternas akademi 100,000 kronor kontant.
3 svar på ”Lazarus om Bengt Erland Dahlgren”