Brittiska handelshus och handelsmän i 1700-talets Göteborg

Detta är främst om mer kortvariga brittiska handelshus och mindre kända handelsfamiljer om vilka jag tidigare inte skrivit några egentliga inlägg i mina serier om 1700-talet Sverige med speciellt fokus på Göteborg. Britterna James Christie (-1806), David Low (1739-1823), Thomas Erskine (1744-1824), David Mitchell (1764-1803) och John Smith (1744-1813) spelade alla en roll för grundläggandet av flera av Göteborgs handelshus på 1700- och 1800-talen. Andra som också spelade roll och som jag har skrivit om på annan plats innefattar familjerna Campbell, Chambers, Carnegie, HallBarclay, Chalmers, Kennedy, och Seaton. Utöver det fanns det förstås en rad andra familjer också som Maule, Williamsson, Robertson, Thornton, Kinnaird, Spalding, Wilson med flera.

En del personer och familjer fungerade som förmedlare och vägvisare i det nya landet för andra. En sådan var James Christie. Han hade invandrat från Skottland till Göteborg där det dock sen länge fanns invandrade skotska familjer, en del som kom när eller strax efter att staden byggdes (ex. Hans el. John Spalding, Johan Macklier), andra för att arbeta som kapare, ytterligare andra för att arbeta i eller driva Ostindiska kompaniet (ex James Maule och Colin Campbell), en del som flyktingar undan inbördesstridigheter i Skottland (ex George Carnegie) och andra åter bara för äventyret och åter andra handelns skull. En del skotska familjer fanns till och med i Nya Lödöse som exempelvis, Bursie, Stewart, Sinclair och Merser.

James Christie (-1806) som etablerade sig som handelsman och skeppshandlare i Masthugget hade kontakter med segelmakaren William Gibson i Arbroath i Skottland. Den sistnämnde sände sin son, William Gibson jr (1783-1857) till Göteborg och James Christie när denne var bara 14 år, dvs år 1797. Han fick redan då anställning i Christies firma som grundats året innan. Anledningen till detta kan ha varit för att undvika att sonen blev shanghajad (kidnappad och tvångsvärvad) eller värvad till den brittiska flottan. James Christie och William Gibson sr kände varandra därför att den familj som James Christies fru Helena Shanks kom från stod nära familjen Gibson. 1805 slutade William Gibson i James Christies firma och 1809 bildade han eget, Gibson & Co. Olof Wijk d.ä. (1786-1856) var också från tidig ålder anställd i James Christies firma, närmare bestämt från 1798. 1805, ett år innan James Christies död, övertog Olof Wijk firman från James Christie och bildade år 1807 en egen firma, Olof Wijk & Co.

William Gibson jr hade redan innan avresan  till Göteborg arbetat för James Keiller i Dundee och därför var det till William Gibson Alexander Keiller (1804-73), son till James Keiller, sökte sig när han åket till Göteborg som 20-åring. fadern James Keiller och hans släkting James Cabel hade dessutom affärskontakter med William Gibson jr. Alexander Keiller kan dock inte, så som nämns i en del böcker, ha arbetat för James Christie då Alexander Keiller först kom till Göteborg långt efter James Christies död.

1746 grundade George Carnegie (1726-99) som kom till Göteborg som flykting efter slaget vid Culloden år 1745 en handelsfirma i Göteborg. 1764 hade han som anställda en rad skottar och engelsmän i sin firma, däribland Thomas Erskine (1744-1824, senare Earl of Kellie, John Hall (skulle bli en av sin tids rikaste män i Sverige) och James Carnegie Arbuthnott (1740-1810). Firman exporterade ståmgjärn och trävaror till Storbritannien. Den sistnämnde bildade sedan en egen firma i vilken han bland annat hade William Shepherd (1741-72) anställd.

1767 började Thomas Erskine arbeta i John Hall & Co där han blev delägare och förblev så tills han lämnade Göteborg. Genom detta kom han att bli en mycket förmögen man.

1769 återvände George Carnegie till Skottland. Enligt en del uppgifter ska Thomas Erskine då ha tagit över verksamheten som då ska ha blivit Th. Erskine & Co. I denna firma drev Erskine bland annat rederiverksamhet, ägde sillsalterier och trankokerier som exempelvis Gamla slottets salteri vid Klippan som köptes från J.C. Böker år 1798 och Landersberg på Tjörn som övertagits från Anders Landin, samt bedrev handel med dessa varor.

Thomas Erskine tillhörde visserligen en familj som stödde huset Stuart men kom inte till Göteborg som flykting utan för att lära sig affärer. Han var gift med Anne Gordon. De hade inga barn. En dotter som var född utanför äktenskapet vid namn Harriet gifte sig med en medicinprofessor i Lund, Johan Henrik Engelhart (1763-?). 4 av deras barn växte upp hos morfadern i Skottland och en son till en dessa, David Engelhart adlades och bytte namn till Erskine. Harriet Engelhart, syster till David Engelhart gifte sig med en kusin som också hette David Erskine. Han flyttade till Stockholm och blev handelsman där. Han är inte nära släkt med arkitekten Ralph Erskine.

Totalt ska minst 45 flyktingar efter Culloden, i likhet med George Carnegie, ha kommit till Göteborg i ett par omgångar. Några av dem var lord David Ogilvy, general John Gordon of Glenbucket, William Campbell, Robert Fletcher, David Gardyne, James Ogilvy, Thomas Blair, Thomas & David Fotheringham, Hunter of Burnside, Alexander Johnston, James Carnegie (kusin med George Carnegie, kallad the rebel laird), Henry Patullo och Bartholomew Sandilands. De flesta av dessa flyktingar fortsatte dock senare till Paris med hjälp av bland annat Colin Campbell, direktör i Ostindiska kompaniet. James Carnegie tycks dock ha stannat i Göteborg tillsammans med sin kusin och hans son James Carnegie Arbuthnot arbetade alltså i George Carnegies firma ett tag och hade därefter en egen firma. Hur länge James Carnegie den äldre stannade i Göteborg är oklart, men han tycks ha varit skriven i staden till 1758.

1786 kom David Carnegie d.ä. (1772-1837) till Göteborg och fick anställning hos Thomas Erskine året efter. Han arbetade för Erskine till 1792 för att året efter börja arbeta för John Hall & Co. 1798 tog Thomas Erskine in David Mitchell (född i Montrose, Skottland) som delägare och 1799 blev denne ensam ägare av firman. Thomas Erskine återvände då  till Skottland då han fått titeln Earl of Kellie. Vid Mitchells död 1803 så övertog David Carnegie d.ä. och Jan Lamberg verksamheten i Mitchells firma. Firman fick då namnet D.Carnegie & Co. Jan Lamberg tycks ha varit anställd som bokhållare hos Mitchell. David Mitchell (1764-1803) var gift med Catarina Maurice som tidigare varit gift med superkargören i ostindiska kompaniet, Carl von Heland. Innan han blev egen affärsman i Göteborg och medlem i Handelssocieteten år 1794 hade David Mitchell arbetat i 16 år för David Lyall (1734-?) och Thomas Erskine.

Engelsmännen David Low (1739-1823) och John Smith (1744-1813) drev en handelsfirma under namnet Low & Smith. Från början av 1800-talet till David Lows död år 1823 var firman en av de största järnexportörerna i Göteborg. John Smith var utöver sin verksamhet som grosshandlare brittisk konsul i Göteborg. Innan han startade egen firma var han anställd i James Christies firma. Enligt en del uppgifter skulle Thomas Erskine ha varit brittisk konsul innan John Smith. Det brittiska konsulatet öppnade 1757 eller 1775. Genom ett skrivfel nån stans förekommer bägge uppgifterna. Mellan 1807 och 1818 var David Low en av sysslomännen i konkursen i Hall & Co. I likhet med de andra sysslomännen David Carnegie och Niklas Björnberg tycks firman ha övertagit en del av affärerna som drevs i John Hall & Co. David Low var ogift och ägare till Gullringsbo i Lerum åren 1802-03. Low & Smith ägde också sillsalterier och trankokerier som Krossholmens sillsalteri och trankokeri på Hisingen, Flatholmen skärgårdsverk (trankokeri och salteri) utanför Tjörn, Käbbe nabbe trankokeri vid Kyrkesund och Margaretaholmens stora trankokeri invid Gullholmen samt exporterade sill och tran.  Ägare till sistnämnda verk innan Low & Smith övertog det var Robert Crosswall.

Vid mitten av 1700-talet flyttade en Thomas Clancey (-1761) till Göteborg, tidpunkten kan tyda på att han var flykting. Han nämns första gången år 1746, året efter slaget vid Culloden. I sitt första äktenskap var han gift med Maria Parkins och i sitt andra med Maria Östergren (1735-63). Thomas Morgan Clancey (1756-1830), gift med Christian Johanna Bagge (1755-1820) bör ha varit den förste Thomas Clanceys son. De ägde Hede egendom i Lerum. Thomas Morgan Clancey och hans fru fick sönerna Thomas Clancey (1789-1859) och Erland Petter Clancey (1796-1879). Thomas Clancey var militär och slutade som överstelöjtnant.

Senare var John Norrie (1784-1864) ägare till Gullringsbo. Han var gift med Margareta (Mary) Gavin (1787-1862). De hade tre barn, Elisa Maria ”Betsy” Norrie (1823-), Johan Alexander Norrie (1818-) och Sara Margareta Norrie (1812-). Margareta Gavin var troligen dotter till Adam Gavin och Sara Culbert. Hon hade i så fall tre bröder, alla handlande, Adam Gavin Jr, James Gavin (1783-1828) och Thomas Gavin (1784-1853). Adam Gavin Jr ägde ett sillsalteri tillsammans med William Gibson. Men redan Adam Gavin Sr ägde ett sillsalteri på Känsö från 1785 ihop med Robert Smitt. 1795 fick han ett 50-årigt kontrakt med Brännöborna om att hyra marken. 1803 lades sillsalteriet ner. Byggnader och kontrakt med Brännöborna övertogs av staten. I Göteborg fanns också en Gordon Norrie ungefär samtidigt som John Norrie, han kanske var en bror. De tre bröderna Gavin var delägare i flera kaparskeppp under kontinentalblockaden då även Olof Wijk d.ä. ägde kaparfartyg.

John Scott d.ä. fick burskap i Göteborg år 1756 och han var eventuellt far till John Scott jr (1741-81) som fick burskap 1771 och var gift med Petronella Johanna Wetterberg (-1770). John Scott d.ä. tycks ha bedrivit affärer i kompanjonskap med Robert MacFarland. Susan Scott (1744-1821), gift med George Carnegie d.ä., var förmodligen en släkting. En tredje generation i familjen Scott skulle kunna vara David James Scott (1776-1861) som först var anställd i James Christies firma i likhet med John Smith men som sen förmodligen drev en firma, Scott & Gordon, tillsammans med William Gordon (1781-1846). Den sistnämnde var son till Patrik Gordon och Inga Maria Holmberg. Isobel Gordon (1822-96), gift med Edvard Dickson (1812-83) var dotter till en annan William Gordon född 1784 som aldrig bodde i Göteborg. Thomas Erskines fru Anne Gordon var dotter till en Adam Gordon. Om någon av dessa Gordon är närmare släkt med den John Gordon of Glenbucket som kom som flykting från Culloden är okänt.

John Tarras (1732-90) invandrade till Göteborg från Banff i Skottland år 1752 eller 1758 och blev handlande.  Även John Tarras två halvbröder Robert Innes (1744 el 45-) och Alexander Innes (1748 el. -49) invandrade till Göteborg. John Tarras son Laurens (Laurent, Lorentz, Lawrence) Tarras (1759-1814) var direktör i Ostindiska Kompaniet. Detta var under den 4:e oktrojen mellan 1799 och 1806. Han var också ägare av flera sillsalterier och trankokerier, däribland en stor anläggning på ön Rammen innanför Rörö liksom en vid Kovikshamn ihop med brodern Robert Innes. Tillsammans ägde de två bröderna också ett trankokeri i Skärhamn. Båda de sistnämnda anläggningarna övertogs i början av 1790-talet. En kort tid var han även en järnexportör av viss rang. Hans firma tycks i alla fall en tid ha burit namnet Laur. Tarras, Blaurock & Co. Partner i firman var bland annat Charles Blaurock (1767-1818). Charles Blaurocks son Charles Blaurock (Blaurock & Co) drev mellan 1817 och 1820 ett sockerbruk vid Vallgatan tillsammans med John N. Milow (Milow & Co) och Fr. Willerding (Willerding & Co). Från 1821 drevs det av Milow och Willerding för att från 1827 enbart ägas av Willerding.

Laurens Tarras var gift med Sofia Jacobina Beckman (1771-1844). Deras dotter Laura Tarras (1805-65) gifte sig med Carl Silfverschiöld (1797-1836). John Tarras (1760-1805), bror till Laurens Tarras, tycks ha blivit köpman i London. Laurens Tarras ägde också landeriet Gamlestaden och del av landeriet Kviberg. Sonen John Tarras (1795-1845) övertog faderns handelsfirma men den avvecklades 1820.

Alexander Innes tycks ha varit gift i Skottland redan innan han kom till Sverige, men det hindrade inte att han fick tre barn i Sverige med Ulrica Dorotea Lundberg (1766-1828). Alla barnen tog senare namnet Innes. Barnen var Margareta Ulrika Innes (1801-44) som var gift med Abelard Kellmodin, Sara Eufemia Innes (1805-84) och Robert Alexander Innes (1809-?).

Utöver dessa tre bröder tycks ytterligare en bror, William Innes, och en syster Margaret Innes ha hamnat i Göteborg. Margaret Innes var gift med William Reid. De två tycks ha haft fyra barn, Euphemia Reid, James Reid (1777-1813), Margaret Reid och Robert Reid. James Reid var grosshandlare i Göteborg.

De flesta av de här nämnda brittiska handelsmännen var medlemmar i Royal Bachelors Club (RBC) som grundades 1769. Till grundarna hörde Thomas Erskine, David Low, John Smith, Robert Innes, William Chalmers, David Lyall, Martin Williamson och John Scott.

Medlemsskap i RBC gäller dock inte George Bellenden (-1770) då han var verksam innan klubben fanns. Han var från början läkare och arbetade som sådan på fler av Ostindiska kompaniets skepp. Han fick burskap 1752 och grundade en firma ihop med Martin Törngren och Jonas Malm, George Bellenden & Co. Firman var en av sin tids största handelshus i Göteborg och inriktad främst på trävaruexport men ägde även silsalterier och trankokerier. Bellenden var gift med Sara Chambers (1724-85), dotter till John Chambers d.ä. (1695-1735) och Sara Pintzou (Pinkau) (-1740). Sara Chambers gifte om sig med Martin Törngren. George Bellenden var också verksam med smuggling av te till England vilket en stor del av de brittiska och skotska handelsmännen i Göteborg under Ostindiska kompaniets tid var. Sannolikt gällde detta också Colin Campbell, familjen Chambers, Maule, Pike, Törngren och många andra. Smugglingen organiserades ofta via Oostende vilket också ger en koppling bakåt i tiden till Oostendekompaniet, till pirater i Indiska oceanen och kapare i Sverige.

Charles Pike och hans son John Pike var samtida med George Bellenden och kom till Göteborg för att arbeta i Ostindiska Kompaniet tillsammans med många andra skottar och engelsmän, exempelvis Colin Campbell, Hugh Campbell, Hugh Ross, Thomas Mawld, Charles Morford, Charles Graham, Dougald Campbell, Charles Irvine, Charles Barrington, John Metcalfe, John Young, John Widdrington, Pastan Griers, Thomas Thomson, Gerrard Barry, James Moir, Fothringham, Dornier Cumming, John Loriol, John Williams, George Kitchin, Arthur Abercrombie, Gustaf Ross (?), H. Turloen, Walter Campbell, Alexander Ross (?), Stephen Kniper, James Adam Coppinger, William Elliot, John Chambers med flera. De nämnda var alla superkargörer i Ostindiska kompaniet och de flest hade troligen arbetat i Oostendekompaniet innan och en del hade sannolikt varit pirater i  Indiska oceanen och/eller kapare i Frankrike.

Under det Svenska Ostindiska kompaniets första oktroj så var majoriteten av superkargörerna britter och många andra var fransmän, holländare och tyskar. Bland kaptenerna var det inte utländsk dominas men där fanns Thomas Neilson och James Maule. Om ovanstående Fothringham i Ostindiska var släkt med någon av de två bröder Fotheringham som kom till Göteborg efter slaget vid Culloden är inte känt.

Anna Elisabeth Pike (1725-1804), gift med Jacob Jeansson von Utfall (1715-1791) var dotter till John Pike. Han var superkargör i Ostindiska kompaniet och en av dem som följde med Colin Campbell från Oostendekompaniet. John Pike var son eller bror till Charles Pike (-1741), direktör i Ostindiska kompaniet 1737-41. En tid drev någon i familjen Pike en handelsfirma ihop med Peter Samuelsson Bagge och John Wilson.

Familjen Ross kom till Sverige (och Finland) redan på 1600-talet från Skottland, troligen som flyktingar, och kom att breda ut sig rejält. Gustaf Ross (1706-41) var en av de tidiga superkargörerna i ostindiska kompaniet. Han genomförde tre resor som superkargör, en på Fredericius Rex Sueciae 1735-36 och två ombord på Stockholm åren 1737-42. På den sista resan dog han i Kanton. Han syster Maria Elisabeth Ross (1703-38) var gift med Frans Bedoire. De var barn till skepparen Niklas Ross (-1705) i Norrköping.

Samtida med honom var också Alexander Ross som genomförde två resor som superkargör 1741-45. Första resan på Calmar 1741-43 och den andra på Drottningen av Sverige som gick under vid Shetland redan på utresan år 1745. Därefter var han köpman i Göteborg med starkt jakobitiskt engagemang. Hugh Ross, en av investerarna såväl som en av de anställda i Ostindiska kompaniet, var bror till Alexander Ross. Från 1745 var han verksam i London där han hade firman Hugh Ross & Co. Bröderna Ross kom till Göteborg från Skottland eller England. I Göteborg fanns också en George Ross som bodde tillsammans med och gjorde affärer ihop med Hugh Ross och alltså sannolikt var bror eller son till Hugh Ross. 1745 fick en George Ross burskap i Göteborg som mäklare och skeppsklarerare. Det är oklart om detta är samme man. 1740 arbetade en Walter Ross (-1744) som matros i Ostindiska kompaniet. På resan med Calmar till Kanton 1744 arbetade han som assistent och dog under resan.

Utöver de redan nämnda personerna med efternamnet Ross fanns det en Johan Philip Ross (-1727) i Göteborg som var far till Johan Henrik Ross (-1761), assistent i Ostindiska kompaniet. Om John Philip Ross kom till Göteborg själv eller om han är född i Sverige är okänt liksom hans eventuella släktskap med de andra med namnet Ross. I sitt äktenskap med Anna Grundell (-1776) fick Johan Henrik Ross sonen Gustaf Ross något som troligen betyder att man är släkt med den äldre Gustaf Ross som nämns ovan. Johan Henrik Ross dog när skeppet Prins Friedrich Adolph strandade i Kinesiska sjön år 1761.

De ovan var dock inte de första britterna att komma till Göteborg. Redan i början av 1700-talet kom en mängd britter (och även tyskar, fransmän, holländare och danskar)  för att arbeta inom kaperiverksamheten, ofta arbetade då på familjen Gathenhielms olika fartyg. Även i detta fall gäller att flera av dem förmodligen varit pirater och kapare tidigare, i Indiska oceanen, i Frankrike och på andra platser. Några britter var John Norcross, Michael Gore, John Edwards och M. Wood. Som redan nämnts fanns det dessutom skottar redan i Nylöse, staden som låg där Gamlestaden ligger idag.

Andra källor förutom de som länkats och de som nämns i första inlägget:

Ostindiska Compagniet – affärer och föremål, 2000