Björnberg – brännvin, spannmålshandel och kontinentalblockad

Niklas Björnberg (1758-1829) drev en omfattande spannmålshandel i Göteborg i förening med arrendering av kronobränneri. Han övertog en liten spannmålsrörelse från sin far Anders Björnberg (1716-83) och utvidgade denna kraftigt. Innan han startade egen verksamhet så arbetade Anders Björnberg åren 1742-48 åt superkargören Anders Gothéen och 1748-51 åt superkargören Anders Gadd.

1756 fick Anders Björnberg burskap och blev handlande med egen firma. Kronobränneriet som under 1770-talet arrenderats av någon ur familjen Coopman arrenderades av Niklas Björnberg på 1790-talet. En stor del av brännvinet såldes i Bohusläns skärgård till alla de människor som lockats dit av sillfisket. Såväl Anders Björnberg (Otterholmen) som senare sonen Niclas Björnberg ägde dessutom sillsalterier och trankokerier, exempelvis Skepphals (Stora Kråkerön) som var ett stort trankokeri med 16 kittlar, ett salteri och ett trankokeri  på Otterholmen i Lycke socken samt ett trankokeri som Niclas Björnberg köpt av Donald Edie på Stavsundsholmen vid Kyrkesund. I en skadeståndansökan som har med kronobränneriet att göra uppger Niklas Björnberg att det konsumerades 200.000 kannor brännvin (dvs betydligt över en halv miljon liter) per år.

År 1799 hade han stora spannmålslager trots att det i staden var spannmåls och brödbrist. Genom att manipulera med öppettider, priser och hur mycket han sålt lyckades det honom att hålla priserna höga och att ha tillräckligt med spannmål för bränneriverksamheten. Detta och en del annat ådrog sig folks ilska. Folkmassor stormade bränneriet, hällde ut brännvin och slog sönder inredning och byggnader. De gav sig även på hans hus på Norra Hamngatan, kastade sten och slog sönder. Upploppet skingrades och slogs ner av militär personal, dock utan att de använde skjutvapen. Flera personer greps och dömdes till spöstraff (piskning) samt till fästning på en viss tid med vatten och bröd som kost. Detta upplopp har gått till historien som det ”Björnbergska upploppet”.

Under högkonjunkturen i samband med kontinentalsystemet 1806-15 utvidgade han rörelsen till att även omfatta järn- och träexport. Under kraschen för järnbruken 1806 förvärvade han Munkfors med flera bruk i Värmland, Vid konkursen i Hall & Co, i vilken han var en av sysslomännen tillsammans med David Carnegie d.ä., David Low och F.M. Åkerman, förvärvade han flera av de bruk som tidigare ägts av John Hall & Co, exempelvis Thorsby (50%), Wälsfors, Björkefors, Antonström, Åhleby och Ohlby. En del av handelsverksamheten i John Hall & Co övertogs också.

Kontinentalblockaden innebar också att de handelshus som ägande sig åt handel med kolonialvaror som socker, kaffe, te och tobak kunde tjäna stora pengar. Dessa varor köptes i USA, Västindien och på andra ställen, fördes till Göteborg från Ostasien och andra områden på US-amerikanska fartyg och togs från Göteborg till England på mindre fartyg efter omlastning på Fotö och andra öar i skärgården.  Efter kontinentalblockadens slut försvagades hans ställning, men han var under många år den högst beskattade i Göteborg. Han var också ägare till Partille herrgård.

Niklas Björnbergvar medlem av Handelssocieteten i Gbg från 1781, blev kommerseråd 1801, medlem av direktionen för Göteborgs diskont till år 1817 och direktör i Ostindiska kompaniet under dess 5:e oktroj 1806-13. En oktroj där inga egna skepp sändes till Ostindien och där man till stor del sålde av gamla lager med hemförda varor. Nya varor togs hem på US-amerikanska och brittiska fartyg. Under kontinentalblockaden var det en omfattande smuggling av varor till England vilket gjorde att Göteborg där varorna lastades om anlöptes av en stor mängd fartyg från USA. 1807 köpte Niklas Björnberg också halva Ostindiska huset (men i artikeln om det på Wikipedia har man blandat ihop konkursen i den 4:e oktrojen med verksamheten i den 5:e oktrojen). Det handlade om två helt olika bolag som inte hade med varandra att göra. 5:e oktrojens verksamhet var i motsats till den 4:e oktrojens lönsam.

Inte helt obetydligt var heller närvaron av en brittisk flotteskader utanför Göteborg åren 1808-1812 under befäl av amrial James Saumarez. Hans flaggskepp HMS Victory var samma skepp som Lord Nelson hade som flaggskepp i slaget vid Trafalgar. HMS Victory hade en besättning på 800 man. Saumarez var chef över tre eskadrar:

I huvudsak ledde han tre eskadrar, en vid Göteborg, en kring de danska öarna vid inloppet till Stora Bält och en vid Hanö. I en loggboksanteckning ombord på HMS Erberus noteras att Victory, St George, Formidable, Mars, Standard, Gorgon och en kuttter ligger samtidigt vid Hanö. Dessa fartyg hade 400 – 800 mans besättning och var utrustade med vardera 60 – 100 kanoner. Victory var det största, följt av St George och Formidable. Det sammanlagda antalet besättningsmän bör ha överstigit 3 000 man.

Många fler britter borde ha varit förlagda utanför Göteborg, vid Vinga, Fotö, Hönö, Kalvsund och andra öar. James Saumarez var befäl över totalt 62 krigsfartyg, något som betyder omkring 20 000 man i besättning. Tar man bort de som sedan förlades till Stora Bält och till Hanöbukten blir det ändå nästan 10 000 man som periodvis fanns utanför Göteborg. Förutom krigsfartygen fanns ytterligare ett stort antal fartyg, en transportflotta på 180 fartyg, uppankrade på Rivöfjorden i Göteborgs inlopp. Ombord på transportflottan fanns 10 000 man med hästar och kanoner.

Så många män bör ha betytt en enorm extra efterfrågan på bröd, brännvin samt annan mat och dryck. Allt naturligtvis till spannmålshandlares och livsmedelproducenters fromma. Befolkningen i Göteborg (inklusive Haga, Masthugget och Majorna) steg från år 1800 till 1820 från 17 190 till 23 667 invånare. Huvuddelen av ökningen skedde från 1805 (då fanns 17 667 invånare) och uppgick till 38%. Andra städer i Sverige växte endast med 10% under samma period.

Den brittiska flottstyrkans totala antal besättningsmän var alltså större än hela Göteborgs befolkning. En inte helt obetydlig grupp alltså. Kanske är det en del av dessa män som syns i uppgången för tillfälliga besökare i Göteborg från 3 000 år 1807 till 9 000 årligen 1812-14. Även sjömännen på de hundratals brittiska och US-amerikanska fartyg som kom bör ha utgjort en stor grupp tillfälliga besökare. 1810 kom 368 lastade fartyg från Storbritannien till Göteborg och 195 från Nordamerika (främst USA) och Västindien. Till detta kom 204 barlastade fartyg från Storbritannien, 207 lastade och 172 barlastade från Tyska Nordsjökusten, 185 lastade och 42 barlastade från Norge. Det totala antalet lastade fartyg som angjorde Göteborg år 1810 var 1378 och antalet barlastade var 574. Att jämföra med 513 stycken lastade år 1805 och 106 barlastade samma år. När kontinentalblockaden var över minskade antalet fartyg snabbt igen.

Vid sin död var Niklas Björnberg inte längre jätterik och för hans barn gick det illa. Carl Björnberg (1786-1838)  vare en spelare och rumlare som redan under faderns levnad slösade och spelade bort stor pengar och det fortsatte han med efter dennes död. han dog utfattig. En av Niklas Björnbergs döttrar, Fredrika Björnberg (1793-1859) var gift med Johan Didrik af Wingård (1778-1854) och en annan, Anna Margareta Björnberg (1783-1843) var först gift med Christian Beckman (1779-1837) och sen med N.J. Cronacker (1786-1847). Fredrika Björnberg lämnade sin man år 1821 för att lve med en dansk skådespelare, men levde senare länge på en liten pension från den före detta mannen. Den sista dottern Carolina Maria Björnberg (1789-1815) var gift med brukspatron Henrik J Geijer (1777-1838).

Läs mer: GP1, 2,

För källförteckning vid sidan av länkade artiklar, se första inlägget i serien