Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Rånnum

År 1764 köpte Henrik Herman af Dittmer (1731-1811) och hans hustru Maria Liedgren (1734-1811) Rånnums herrgård vackert belägen bland ekdungar vid stranden av Göta älv, strax öster om Vänersborg. Familjen kom flyttande från Göteborg där Henrik Herman vuxit upp som äldste son till Herman Dittmer – en av Karl XII:s officerare vilken deltagit vid Narva och senare uthärdat 18 år av rysk fångenskap. Maria Liedgren var uppväxt i ett handelsmannahem i Göteborg och det var nog i hennes kretsar Henrik Herman kom att känna sig mest hemma.

Istället för officerskarriären sökte sig Henrik Herman af Dittmer till landets då mest expansiva och lönsamma företag – Svenska Ostindiska Compagniet med huvudkontor i Göteborg. Han började sin karriär som assistent vid kompaniet men avancerade till superkargör 1758 och senare Förste superkargör. I rollen som superkargör hade Henrik Herman ansvaret för den last som kompaniets fartyg förde. Det var superkargören som skulle förhandla om försäljning och köp av varor, såväl vid anhalter som vid slutdestinationen i Kanton. Superkargörerna stod till och med i rang över kaptenen och deras ankomst till fartyget saluterades med åtta kanonskott för att framhålla deras rang och värdighet. Därtill hade superkargören även ansvaret för administrationen ombord och skulle vid hemkomst redovisa kassabok, orderböcker, diarier med mera. Superkargören svarade slutligen även för försäljningen av lasten i Göteborg och det låg således ett stort ansvar på denne när det gällde slutresultatet av resan. Brukligt var att fartygen hade mellan två till fem superkargörer.

För Henrik Herman af Dittmers del talas om att han gjorde flera resor till Kina vilket nog också var ett krav för att nå den position han fick. Innan man erbjöds ansvaret som superkargör hade man ofta gjort någon eller några Kinaresor som kadett eller skeppsskrivare. Därtill krävdes ju ytterligare erfarenhet för en Förste Superkargör. När Henrik Herman stod på höjden av sin karriär bör hans inkomster varit ansenliga då man i hans position erhöll 2,5% av lastens värde vilket kunde motsvara omkring 75.000 daler silvermynt.

För sina insatser adlades Henrik Herman 1769 och det var då han kunde lägga ”af” till det familjenamn som tidigare varit endast Dittmer. Sin befattning på Ostindiska kompaniet sade han upp 1781 och han kom därefter att ägna sina återstående år som lanthushållare på sin 1764 inköpta egendom Rånnum. Att Henrik Herman och hustrun Maria lade ner stort arbete och intresse på sin nyförvärvade egendom står utom allt tvivel. En ny manbyggnad i två våningar med tillhörande flyglar uppfördes. Åkerbruket som ”war wid mottagandet alldeles under wanhäfd så till Åker som Äng uppfylde med stora stenar, enebuskar och tufwor, vilket allt blifwit undanrögdt, rothuggit och bortsprängt samt kring ägorne flere famnars stenhag anlagde”. Därtill hade nya odlingar öppnats och gärden och ängar dikats och hägnats. Man hade dessutom uppfört smedja, kvarn och andra ekonomibyggnader. Trädgård hade anlagts med fruktträd, krusbärs- och vinbärsbuskar samt grönsaksland – allt vackert hägnat med ett grönmålat staket.

Till denna idyll kom på sensommaren 1776 den unge lovande skalden Thomas Thorild (1759-1808) för att tillträda tjänsten som informator åt af Dittmers barn. Thorild var vid denna tid student vid Lunds universitet där han visade stort intresse för litteratur och filosofi. I studierna ingick även historia, tyska, klassiska språk och musik. Sin ungdom till trots kunde Thorild således erbjuda en stor ämnesbredd som informator.

Vid tiden för Thorilds ankomst fanns tio barn i åldrarna 15 år till 4 månader på Rånnum. Det elfte och sista barnet, sonen Wilhelm Niklas föddes först tre år senare. Den nye informatorn kom till ett hushåll som av allt att döma var fyllt av framåtanda och verkade ”i tiden”, så väl när det gällde upprustningen av lantbruket som Henrik Hermans affärer. Det tycks också som om Thorild trivdes bra i denna miljö med de natursköna omgivningarna. Han hade vid tiden ett stort vurm för den förromantiska litteraturen och levde helt uppslukad i herdedikternas idyllvärld.

Nu var det inte bara naturen som utövade sin tjusning på den unge Thomas Thorild, så gjorde även familjen af Dittmers då 15-åriga dotter Anna Brita – en som det sades glad och vänlig ung flicka med tilltalande yttre. En romans uppstod mellan de båda och den betagne Thorild besjöng denna sin första stora kärlek som ”Eos” – morgonrodnadens gudinna – i sina dikter:

”Nektar äro halfstulna kyssar våldets tränga in i själen, och de lättas ljuflighet dufnar, Eos, Eos men alla Dina lätta, stulna våldsamma kyssar voro mer än gudarnas nektar.”

Även om Thomas Thorilds och Anna Brita af Dittmers känslor för varandra tycks ha varit ömsesidiga kunde det inte komma på frågan att de båda skulle få varandra. Superkargören af Dittmer menade att studenten Thorild inte kunde erbjuda hans äldsta dotter någon tryggad ställning och det hela slutade med att Thorild lämnade Rånnum efter endast ett år för att återvända till Lund. År 1779 återvände Thorild kort till Rånnum och fann till sin stora sorg att hans Eos samma år blivit gift och lämnat gården. I sin längtan efter vad som varit skriver han:

”Jag återkallar forna dar, Förflutna stunders fröjd; Den ljufhet, blotta minnet har, Gör mig tjust och nöjd.”

Thorild kom senare att göra karriär som skald, stridbar debattör och ivrig motståndare till den gustavianska enväldiga kungamakten. Med Johan Henric Kellgren (1751-1795) förde han en hätsk och mångårig debatt mot regeltvånget inom litteraturen. Efter Gustav III:s död hyllade Thorild den nya regimen men möttes av misstänksamhet på grund av hans vurm för revolutionärerna i Frankrike. I ett tryckfrihetsåtal dömdes han 1793 till landsförvisning och lämnade därefter Sverige för att aldrig återvända. År 1795 slog han sig ner i Greifswald där han erhöll tjänst som bibliotekarie och professor vid universitetet. Två år senare gifte han sig med sin älskarinna Gustafva von Kowsky. I oktober 1808 slutade Thomas Thorild sina dagar, 49 år gammal, och begravdes på Neuenkirchens kyrkogård i Greifswald.

Två år efter det att Thorild lämnade Rånnum kom hans älskade Eos – Anna Brita – att gifta sig med sekreteraren Anders Forssenius (1748-1801), son till biskopen i Skara. Vad som föreföll vara ett gott parti vändes dock i dess motsats. Biskopen köpte gården Skofteby i Härene till sin son men denne tycks ha saknat förmåga att förvalta sitt pund. I sina försök att visa sig ekonomisk och nyskapande blottade han i stället sina svagaste sidor. Mån om att spara golvplank i sin nybyggda loge byggde han den över en damm så att man vintertid kunde tröska på isen. Försök att tillverka vagnar i järn resulterade i tunga fordon som ej gick att bruka och hela gården gick så småningom mot ekonomisk ruin. Biskopen själv kunde inte annat än att tala om Anders som sin ”oduglige son”. Efter att ha blivit änka flyttade Anna Brita till sin dotter och svärson på Lovene Herrgård där hon avled 77 år gammal i november 1838.

Henrik Herman af Dittmer och hustrun Maria kom att tillbringa sina sista år på det upprustade Rånnum. Hon insjuknade i astma och avled 4 maj 1811. Endast två månader därefter somnade också Henrik Herman in, 81 år gammal. Rånnum, som ådragit sig skulder under sterbhustiden, utmättes 1815 och såldes på auktion året därpå.

Text från Västarvet

SerienavigationGunnebo >>
Advertisements

Kommentera