Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

april 2014

Göteborgs 300-årsjubileum 1923

Kung Gustav V på besök i Göteborg i samband med 300-årsjubileet och Göteborgsutställningen.

Advertisements

Göteborgskapitalet

Del 1 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Under kapitalismens genombrott i Sverige på 1800-talet spelade handelshusen i Göteborg och de familjer som ägde dessa en dominerande och väsentlig roll. Det var dessa handelshus och dessa familjer som till största delen finansierade den tidens uppbyggnad av massa- och pappersindustrin liksom sågverken och skogsexploateringen i Norrland. Även i omstruktureringen av de svenska järnbruken på 1800-talet stod dessa handelsmän och grosshandlare i Göteborg i täten. Detsamma gäller uppbyggande av en svensk textilindustri främst Västsverige.

Det handlar ofta om familjer som skaffade sitt startkapital i slutet av 1700-talet och början 1800-talet. Detta startkapital skaffades ofta genom de stora profiter som möjliggjordes i handeln under det amerikanska frihetskrigets år, franska revolutionens, Napoleonkrigens och kontinentalblockadens år, rena krigsprofiter alltså. Familjer som blev förmögna under denna tid innefattar familjer verksamma i Ostindiska kompaniet (1731-1813) som Tranchell, Törngren, Sahlgren och Alströmer (och deras ättlingar med andra namn, som Silfverschiöld och Klingspor), vidare Gothéen och dessas ättlingar Hall liksom Tham och många andra. Andra familjer hade egna handelshus tidigt, det gäller exempelvis Dickson, Kjellberg, Röhss, Hall, Ekman, WaernCarnegie, Lamberg, Barclay och Wijk.

Åter andra blev rika på sillperioden som KjellbergPrytz, Santesson, Ekman och Oterdahl, andra sysslade med utlåning i sin roll som stadsmäklare, det gäller vissa i familjen Leffler. Andra var bankirer och sysslade med handel, som Magnus och Jacobson. Ytterligare några som ThamWijk och olika ättlingar till den Gathenhielmska familjen skaffade kapital genom kaperiverksamhet, det vill säga statligt sanktionerad piratverksamhet. De flesta familjer var ingifta och gifta med varandra och bildade en mycket liten grupp av extremt rika i Göteborg. Många är de gods som skapats och de företag som startats upp på grund av det sena 1700-talets och tidiga 1800-talets mycket profitabla sillperiod (stora sillperioden 1747-1809), krig och handel.

Senare var det andra ibland andra familjer som kom i förgrunden, ofta förbundna med äldre familjer genom giftermål och liknande. Det är familjer som bl.a. Keiller, Gibson, Mark och Carlander, men även äldre familjer med bakgrund i handelshus. Men huvuddelen av det kapital som satsades i industrin kom ursprungligen från den profitabla handeln under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet med bland annat amerikanska revolutionen och kontinentalblockaden, med sill och tran, med te, med järn och trä. En handel som kom att fortsätta under ledning av de göteborgska handelshusen 1800-talet ut.

Som avslutning ska jag nämna att detta är inledningsartikeln i en serie av artiklar om handelskapitalet i Göteborg under 1800-talet, dess finansfamiljer och den begynnande svenska kapitalismen. De flesta av dess familjer försvann från finansvärlden och storfinansen redan kring förra sekelskiftet (1900), men några blev kvar och dem har jag redan skrivit om, som EkmanMark, Carlander, Mannheimer och Leffler. Senare familjer ur göteborgssocieteten har jag också skrivit om, exempelvis BroströmsCarlssonHjörneGyllenhammar, och Johansson.

William Chambers

William Chambers

William Chambers

William Chambers, född den 23 februari 1723 i Göteborg, död den 8 mars 1796 i London, var en svensk-brittisk arkitekt och trädgårdsskapare. Han betraktas som det sena 1700-talets viktigaste engelska arkitekt.

Fadern var John Chambers (1695-1735) – uppvuxen i Hull. Farfadern hade bidragit med stora pengar till Karl XII:s arméer i kriget mot tsar Peter av Ryssland. Fadern som var mäklare och delägare i firma ”Chambers & Pierson (Pehrsson)” i Göteborg från 1716 fick burskap 1727. Modern Sara Chambers, född Elphinston, var troligen släkt med George Elphinston; styrman och kapten i Ostindiska kompaniet. William Chambers hade fyra syskon: Sara Chambers (1724-1785), John Chambers (d.y) född 1726, Elizabeth Chambers född 1728 och Mary Chambers (1731-1774).

Från 1723 bodde familjen i ett hus i hörnan av Kungsgatan och Västra Hamngatan. Fadern dog 1735, systern Elizabeth 1736 och modern Sara 1740. Barnen fick två förmyndare; Benjamin Hall och John Innes. Brodern John Chambers blev kvar i tjänst hos Svenska Ostindiska Kompaniet, och upptas som 20-åring i rullan över ”Cronprinz Adolph Friederics” resa 1746-48 som tredje assistent. Han deltog vidare i expeditionen med ”Götha Leijon” till Suratte och Kanton 1750-52, som fjärde superkargör. Han var förste superkargör för expeditionerna med ”Prins Carl” 1765 och ”Cron Prins Gustaf 1767, innan han blev fast superkargör i Kanton 1769-72. Han bosatte sig senare i London.

Sara Chambers gifte sig första gången i november 1747 med läkaren och handelsmannen George Bellenden (1718-1770) och efter dennes död gifte hon den 1772 om sig med riksdagsmannen och direktören vid Svenska Ostindiska Kompaniet, Martin Törngren (1735-1799).  Mary Chambers var gift med David Sandberg, adlad af Sandeberg, som var superkargör och direktör vid det Svenska Ostindiska Kompaniet.

Efter faderns död i mars 1735 flyttade William Chambers till England där han gick i Ripon Grammar School i Yorkshire. Han återvände till Göteborg i samband med moderns död 1740. I april samma år gick han med ”Fredericus Rex Sueciae” till Bengalen, som lärling till den biträdande superkargören. William Chambers återkom till Göteborg den 18 oktober 1742. Sedan han varit ett halvår på kompaniets kontor gick han åter till sjöss i maj 1743 på fartyget ”Riddarhuset”, sannolikt som assisterande superkargör. Skeppet gjorde några månaders uppehåll i Kanton och det var troligen då som intresset för arkitektur väcktes. På hösten 1745 var han tillbaka i Sverige och for sedan vidare till England, Holland och norra Frankrike. Den 26 januari 1748 påbörjade han sin tredje resa med kompaniet till Ostindien. Denna gång gick han med fartyget ”Hoppet” och med destination Kanton. Hans befattning var tredje superkargör. En annan superkargör ombord var David Sandberg.

Efter sin återkomst till Sverige den 11 juli 1749 tog han avsked från kompaniet. Han reste därefter vidare till Paris för att grundligt inhämta mer kunskap om arkitektur. Han kom där i kontakt med den svenske ambassadören i Frankrike, C.F. Scheffer, som skrev ett antal rekommendationsbrev för honom till flera framstående personer i Italien, dit han reste för fortsatta studier under fem år.

William Chambers gifte sig 1753 med Catherine More. Med henne fick han fem barn som nådde vuxen ålder. Paret bosatte sig i november 1755 i London där han också öppnade arkitektkontor. Efter rekommendationer från Lord Bute, blev han 1757 den dåvarande prinsens av Wales (George III:s) ritlärare och utgav under dennes beskydd samt med bistånd från sina vänner i Göteborg praktverket Designs of Chinese Buildings, Furniture etc. (1757), vilket efterföljdes av A treatise on civil architecture (1759; med nya upplagor 1768 och 1826).

Redan tidigt fick William Chambers i uppdrag att anlägga en trädgård i Kew åt prinsens mor Augusta. Hans nygestaltning av parken och Kews byggnader skildrades i ett stort praktverk: Plans, elevations, sections, and perspeclive views of the gardens and buildings at Kew in Surrey (1763), som utfördes av den tidens bäste kopparstickare. Emellertid mötte Chambers smak ganska mycket motstånd och han fick därför anledning att ge ut en särskild avhandling till försvar för sina åsikter, Dissertation on Oriental Gardening, (1772), ny upplaga 1773; översättning till franska och tyska). År 1762 fick Chambers uppdraget att bygga om Buckingham House efter kungens krav.

År 1762 valdes Chambers in i Acedémie Royale d’Achitecture i Paris och fyra år senare blev han medlem av den svenska Vetenskapsakademien. Tillsammans med Robert Adam utsågs han 1761 till kungens förste arkitekt. Det dröjde till 1769 innan han krönte sin bana genom att efterträda Henry Flitcroft som chef för ”Board of Works” – den engelska motsvarigheten till Byggnadsstyrelsen.

Med brittiske kungens stöd grundades 1768 Royal Academy of Arts av Chambers som blev skattmästare, och med konstnären sir Joshua Reynolds som preses. I praktiken var det Chambers som kom att leda akademiens överläggningar och verksamhet.

William Chambers utförde 1769 idéskisser och ritningar för Svartsjö slott tillsammans med sin elev Edward Stevens. Detta var en nedbantad variant av Chambers tidigare ritningar till Harewood.

Förslaget var redan från början chanslöst eftersom det helt gick på tvären mot den arkitektoniska traditionen i Sverige och dessutom inte tillgodosåg det svenska kungaparets krav på ett stort och representativt slott.

Istället godkändes Carl Fredrik Adelcrantz projekt våren 1770 och utbyggnaden stod färdig tre år senare. Chambers tillmötsgående att snabbt kunna utföra ett förslag, visar att han var synnerligen välinformerad. Troligen hade han fått hjälp av sin tidigare mentor, diplomaten och greven Carl Fredrik Scheffer. Denne såg nu till att William Chambers ändå fick sin belöning, Nordstjärneorden, som utdelades 1770. Samma år skrev han också sin självbiografi, avfattad på god svenska.

I Sverige adlades William Chambers 1771 av kung Gustaf III och kung George III medgav att han fick använda sin adelstitel även i England. År 1776 blev Chambers medlem av Kungliga Akademien för de fria konsterna.

I Sverige bistod troligen William Chambers med ritningar till Råda säteri, som uppfördes 1770-72. Hans yngre syster Sara Chambers (1724-85) blev änka 1770 och gifte två år senare om sig med ägaren till säteriet, Martin Törngren.

Chambers ritade troligen också Partille herrgård på uppdrag av David af Sandeberg och dennes hustru Mary Chambers. Med start 1773 lät svågern af Sandeberg uppföra herrgårdsbyggnaden i Partille.

Vårvintern 1773 planerade Sveriges änkedrottning Lovisa Ulrika att omgestalta och framförallt utöka den gamla trädgården vid Svartsjö slott med en engelsk park. Eftersom det i Sverige ännu inte fanns någon kvalificerad arkitekt som kunde rita trädgårdar i enlighet med den nya engelska smaken var det naturligt att hon vände sig till William Chambers i London. Att döma av Chambers egen brevväxling hade han inte tillfälle att besöka Svartsjö, utan fick bygga sitt arbete på uppmätningar.I mars 1774 var arbetet klart.

Det skulle dröja ända till tiden efter försäljningen av Drottningholms slott innan änkedrottningens ekonomi var så god att trädgårdsprojektet kunde genomföras. Även Hårleman och Adelcrantz gjorde upp planer för trädgårdens omgestaltning och utvidgning, men endast en del av dessa kom till utförande. Det är känt att anläggningsarbeten företogs i trädgården under åren 1780-81, men vilka planer som faktiskt förverkligades är oklart.

Somerset House

Somerset House 1817, med Themsen omedelbart utanför byggnaden

William Chambers ledde ombyggnaden och tillbyggnaden av Somerset House åren 1776 till 1796  i London. Somerset House anses tillhöra 1700-talets förnämsta engelska byggnader. Arbetet innebar att inga större arbeten i Sverige kunde utföras under dessa år.

På äldre dagar besvärades Chambers av astma och efter en långvarig sjukdomstid dog han i sitt hem på Norton Street i London. Han ligger begravd vid the Poets’ Corner i Westminster Abbey.

Texten är hämtad från Wikipedia, bearbetad, förkortad och förändrad.

Partille herrgård

Partille herrgård eller Slottet i folkmun, är en herrgård i centrala Partille i Partille kommun. Byggnaden har ett monumentalt läge på en höjd med utsikt över Säveåns dalgång. Sedan den 28 december 1995 är Partille herrgård byggnadsminne.

Herrgårdens historia går sannolikt tillbaka till 1300-talet, och i källorna nämns ett Partille stom på 1400-talet. Tillen början lär det ha varit ett kyrkohemman. Därefter var det ett kronohemman under Johan III:s tid. Den först kände ägaren var Oluff Nilsson, som 1583 köpte egendomen från kronan för 18 1/2 daler silvermynt samt två oxar. Kring 1632 köptes gården av presidenten i det nygrundade Göteborgs handelskollegium, Israel Noraeus. År 1676 köpte packhusinspektorn i Göteborg, Conrad von Braun-Johan (1636-1691; adlad 1690), Partille egendom. Braun-Johan var för övrigt gift med Sara Carlberg, faster till Bengt Wilhelm Carlberg – far till Carl Wilhelm Carlberg som senare kom in i bilden.

Under 1600-1700-talen tillhörde Partille herrgård flertalet adliga släkter, vilka utökade godsets jordareal väsentligt genom köp av kringliggande gårdar. En av de adelsmän som ägde gården under 1600-talet var Per Brahe. På en karta från 1702, upprättad av lantmätare Eric Kuus, syns att säteriets huvudbyggnad i trä låg på platsen för det nuvarande ”slottet”. Söder därom låg ekonomibyggnaderna och i sydöstra delen av den senare parken låg intill Björnekullarna en gård som hette Håkansgård, som tillhörde säteriet med en tredjedel.

Egendomen såldes 1763 av löjtnanten Jean Abraham Silfverhielm – som endast innehaft godset under kort tid – till grosshandlaren David Sandberg (1726-88).  År 1766 blev han direktör vid Ostindiska kompaniet, under den tredje oktrojen 1766-1787. Han adlades i december 1772 i Göteborg av Gustav III med namnet af Sandeberg.

Idéerna om ett herresäte i stor stil växte fram hos makarna af Sandeberg efter det att David blivit adlad. Till sin hjälp hade de hustrun Marys (1731-74) bror William Chambers, som var hovarkitekt i England och som varit superkargör på det svenska Ostindiska kompaniets fartyg ”Hoppet” tillsammans med David Sandberg på resan till Kanton 1748-49. 1773 påbörjade af Sandeberg uppförandet av den herrgårdsliknande gården i Partille. William Chambers hade sitt arkitektkontor i London och kontakten med honom fick ske brevledes. Herresätet i Partille har förknippats med Chambers inte minst för att svågern af Sandeberg i sitt brev av den 12 maj 1773 till arkitekten skriver om ”modellerna som du hade godheten att sända mig”.  Flera detaljer till herrgården var direktimporterade från England, såsom fönsterkarmar och dörrar. Möjligen kan William Chambers ha utfört översiktsritningar till herresätet i Partille, men äldre forskning har visat att arbetsritningarna är verk av  arkitekten Carl Wilhelm Carlberg.

William Chambers hade tidigare bistått sin andra syster Sara (1724-85), gift 1747-70 med engelsmannen Georg Bellenden (-1770) och omgift 1772 med Martin Törngren med ritningar till Råda säteri som uppfördes 1770-72 av Törngren.

Arkitekten Carl Wilhelm Carlberg var den som på plats som ansvarade för att Partille herrgård blev som planerat. Själva bygget kom igång senast i juni 1773 och 1777 var det mesta klart. Därefter företog Carlberg en utlandsresa, som kom att vara i nära fem år – från maj 1777 till januari 1782. Detta försenade väsentligt slutförandet av bygget och först 1780 stod herrgården inflyttningsklar. Huset uppvisar stora likheter med Sturehovs herrgård i Botkyrka, vilken uppfördes samtidigt av direktören i Svenska Ostindiska Kompaniet, riksrådet Johan Liljencrantz. Gemensamma nämnare är bland annat polykroma Mariebergskakelugnar och väggfält utförda av dåtidens skickligaste dekoratörer.

Partille herrgård

Partille herrgård

Huvudbyggnaden uppfördes av holländsk klinkert, som fraktats på segelfartyg till Göteborg, varifrån det transporterades uppför Säveån med dragare till Partille. De två gårdsflyglarna av trä uppfördes strax efter Carlbergs hemkomst. En lindallé planterades, från landsvägen och upp till den stora borggården och en stor trädgård med park anlades, på totalt cirka 14 tunnland. Arvingarna till af Sandebergs sålde huset år 1796 till Niklas Björnberg, som då var Göteborgs rikaste man och ligger begravd på Partille kyrkogård. År 1820 gästade Karl XIV Johan herrgården och år 1835 köptes herrgården av Evald och Herman Schmidt från Sachsen Altenburg. Mellan åren 1862-1871 fungerade herrgården som flickpension.

Genom en donation av ”Slottets” dåvarande ägare, Göteborgs Hyrverksaktiebolag och dess direktör C. Wincrantz, kunde all inredning och alla inventarier från stora salen och ett där bredvid liggande förmak i herrgården flyttas till Röhsska konstslöjdsmuseet år 1916. Rumsinredningarna återfördes 1994 till Partille herrgård vid det inre restaureringsarbete, som skedde i samarbete med länsantikvarie och Bohusläns museum. Partille kommun köpte in fastigheten 1922.

Herrgården övergick 1992 till Partille Kommunfastigheter AB, senare Partillebo AB. 1994 renoverades herrgården. Under större delen av 1900-talet har kommunal administration varit inrymd i herrgården. Efter restaureringen används herrgårdens bottenvåning främst till representation, borgerliga vigslar och liknande. Första våningen är fortfarande utställningslokaler medan andra våningen inrymmer lokaler för kommunledningen.

Svalin – sillsaltare och trankokare

Del 18 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

Anders Svalin (1734-99) var först anställd hos Johan Carl Böker (1734-88) men fick senare fick burskap själv. Anders Svalin liksom brodern Peter Svalin (1729-98) var ägare av en rad sillsalterier. Peter Svalin var anställd som kontrollör vid Ostindiska Kompaniet och Anders Svalin köpte Tjolöholm i Halland där han sedan bosatte sig.

Bröderna Svalin ägde trankokerier på Klädesholmen och Koholmen (Solvik och Hästevik), vid Nordviksstrand på Tjörn, Fiskebergets trankokeri vid Mollösund samt Källviks trankokeri i Kville socken i norra Bohuslän. Vid bröderna Svalins död övertogs flera av sillanläggningarna av Johan Svalin (-1818), son till Anders Svalin ochNiklas Heegh (-1813), gift med Maria Svalin (1771-1841) i sitt andra äktenskap. I sitt första äktenskap var han gift med Elisabeth Kullman (1752-91) som  var syster till Sven Petter Kullman (1755-89), gift med Britta Dorotea Böker, dotter till J.C. Böker.

De största trankokeriägarna på 1700-talet

Del 17 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

När det gäller trankokeriägarna på 1700-talet kan man i motsats till när det gäller sillsalterierna få en uppfattning om de största ägarna på ett par olika sätt. Dels via antal ägda anläggningar, dels via antalet kittlar som fanns på dess anläggningar. Läget 1787 var sålunda följande vad det gäller antalet kittlar och antalet verk:

Alla dessa var göteborgare. Om vi ser till vilka som var största ägare av salterier får vi en liknande lista fast till stor del med andra namn. Här finns dock bara uppgifter om antalet salterier man ägt eller ägt andel i år 1787.

På bägge listorna återfinns Christian Arfvidsson & Söner, Peter Ekman, Jonas Kjellberg och Johannes D:son Wetterling. Två familjer från Uddevalla har också smugit sig in på listan, dessutom högst upp, familjen Koch och familjen Busck. Andersson & Wohlfahrt ägde ett av kustens absolut största salterier, Boviksudde på Björkö. Uddevallafamiljerna och Arfvidsson ägde främst lite mindre anläggningar men även några medelstora. Arfvidsson & Söner var vid denna tid i ekonomiskt bryderi och produktionen vid deras anläggningar låg helt nere eller var ganska blygsam.

Tofta herrgård

Del 3 av 9 i serien Gods och gårdar i Bohuslän

Tofta herrgård härstammar från 1400-talet, då gården förlänades till lagmannen i Bohuslän. Under 1600-talet blev gården ett rusthållshemman för Bohusläns dragonregemente. Gården ligger mellan Kungälv och Marstrand.

Under andra halvan av 1700-talet byggdes huvudbyggnaden om i karolinsk stil och flyglarna tillkom. En trädgård i fransk stil med geometriska former anlades. Gården ägdes då av grosshandlaren Christian Helmich Åkerman (1747-18??). Han var son till Erik Helmich Åkerman (1690-1763), kapten vid Bohusläns regemente, och Lena Greta Hasselberg (1717-86). Christian Helmich Åkerman var gift med Margareta Charlotte Arfvidsson (1757-1821) från en annan grosshandlarfamilj i Göteborg. Deras dotter Charlotte Åkerman (1782-1827) var gift med Niclas Oterdahl (1763-1844) , från ytterligare en annan rik göteborgsfamilj.

Tofta herrgård

Tofta herrgård

Under 1800-talet uppfördes en fyra våningar hög väderkvarn, ett brännvinsbränneri tillkom och 64 tunnland mark vallades in från havet. I början av 1900-talet köpte Eric Adolf Hallin egendomen och inredde den i Carl Larssons anda. Senare kom Hushållningssällskapet i Bohuslän att överta gården.

År 1981 sålde Hushållningssällskapet i Bohuslän Tofta till Lillemor och Bertil Karlander, som till en början drev gården konventionellt med kor, grisar och spannmål.  2004 flyttade sonen Petter tillbaks till Tofta med sin familj, efter 10 år i Oslo. Tillsammans med sin fru Karen etablerade de Tofta Herrgård Konferens, som i dag arrangerar konferenser och företagsevenemang året om, förutom weekends, bröllop och fester, och inte minst det mycket uppskattade julbordet. Sen 2007 kan Tofta Herrgård Konferens även erbjuda övernattning på gården. En del av gårdens ägor är naturreservat och i närheten ligger Lycke golfklubb.

Gullbringa säteri

Del 2 av 9 i serien Gods och gårdar i Bohuslän

Gullbringa säteri är beläget i Hålta socken utanför Kungälv. 1683 förvärvades gården av den året innan adlade Erik Gyllenberg (tidigare Bergh, ? – 1691), överinspektör och tullnär i Marstrand. Han fick gården som sätesgård, säteri. Vid hans död ärvdes gården av dottern Anna Maria Gyllenberg, gift med Fredrik von Köhler (-1723). Därefter gick godset i arv i denna familj intill 1772 då det såldes till grosshandlaren Samuel Schutz i Göteborg. Han var son till Jacob Schutz (1709-1772) som var direktör i Ostindiska kompaniet, borgmästare i Göteborg och kommerseråd. Samuel Schutz bodde aldrig permanent på Gullbringa.

1786 flyttade Margareta Christina Schutz (-1799), dotter till Samuel Schutz och Hans Henrik Clason (1750-1805) till godset. De gifte sig samma år och två år senare köpte de godset av fadern/svärfadern. Efter att Margareta Christina Schutz dött gifte Hans Henrik Clason om sig med Catharina Lovisa Brusewitz, dotter till C.G. Brusewitz, rådman i Göteborg.

Hans Henrik Clason var kapten i Ostindiska kompanet och genomförde 4 resor som det åren 1782 till 1794.

År 1806, ett år efter Hans Henriks Clasons död såldes säteriet till John Wendel som dog 1811 då godset såldes till hans svåger Bror Almfeldt. Vid sin död var Hans Henrik Clason i konkurs och försäljningen av gården framtvingades på grund av konkursen.

Gullbringa säteri 1930

Gullbringa säteri 1930. Foto: Bohusläns Museum/Erik Almqvist.

1926 köptes Gullbringa av Nils Krüger, son till arkitekten Ernst Krüger och Harriet Pineus. Nils Krüger dog 1947. Sonen Jan Krüger flyttade till gården tillsammans med sin fru år 1952. 1991 tog deras son Lennart Krüger över gården. Delar av ägorna är ett naturreservat.

Idag är delar av Gullbringa säteris mark centrum i en golfanläggning. Den började anläggas av Jan Krüger år 1964 och 1967 bildades Gullbringa Golf & Country Club (GGCC).

Andra källor: Bohuslän, Årsbok 1982.

Jonas Kjellberg och sillen

Del 16 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

Jonas Kjellberg (1752-1832) föddes på Kinnekulle men flyttade 1770 till Göteborg. Han fick där kontakt med herrnhutaren Johan Willin och fick snart anställning hos Gustaf B. Santesson, en annan herrnhutare som drev ett stort handelsföretag. 1775 grundade han tillsamman med Lars Hollbeck ett handelsbolag Hollbeck & Kjellberg. Hollbeck dog 1779 och Jonas Kjellberg drev då firman vidare själv. Så småningom kom han att i likhet med Santesson och många andra herrnhutare att investera i sillsalterier och trankokerier.

Det första salteriet han övertog var Stora Rörvik på västsidan av Björkö i Göteborgs norra skärgård. Det var ett mindre salteri som  producerade cirka 2 000 tunnor salt sill och 20-30 fat tran årligen. Det inköptes redan under den tid som Jonas Kjellberg bedrev firma ihop med Lars Hollbeck. Vid mitten av 1780-talet sålde dock Kjellberg Stora Rörvik till Asmund Svan och Hans Anders Svebilius som hade en gemensam firma. Istället köpte han den betydligt större anläggningen Skutholmen i Bovik på Björkös östra sida från den tidigare ägaren Flygare. 1787 producerade Skutholmen mer än 6 000 tunnor salt sill och lite över 200 fat tran men på 1790-talet låg produktionen i allmänhet kring 3 000 tunnor salt sill samt mellan 50 och 100 fat tran.

I närheten av Skärhamn på Tjörn låg Brömsedams trankokeri som byggdes 1779 och ägdes av Jonas Kjellberg, sannolikt från 1784 om han inte ägde anläggningen redan från början. Trankokeriet vid Brömsedam hade 12 kittlar år 1787 och var inte mindre år 1793. Produktion av tran vid Brömsedam varierade mellan 400  och 1 000 fat tran under den tid på 1780-talet (från 1784) och 1790-talet som det helt säkert ägdes av Kjellberg.

1791 köpte han Majnabbe sillsalteri och trankokeri i Majorna. Denna anläggning hade bara några år tidigare köpts av ett konsortium bestående av Matzen &Kullman samt Peter Ekman. Såväl Kullman som Ekman var också herrnhutare.

Jonas Kjellberg

Jonas Kjellberg

När Jonas Kjellberg övertog verket på Majnabbe så ökades produktionen kraftigt och trankokeriet återstartades. I början av 1790-talet producerade omkring 5 000 tunnor salt årligen vid anläggningen och 40-70 fat tran. Under andra halvan av 1790-talet var produktionen i allmänhet lägre, mellan 2 000 och 4 000 tunnor salt sill samt cirka 10 fat tran. 1796 köpte Kjellberg slutligen också Lunnevikens salteri och trankokeri. Ägare dessförinnan var troligen handelsmannen Sutthoff i Uddevalla och trankokeriet anlades 1790.

Som en följd av engagemanget i sillhanteringen blev Jonas Kjellberg också en stor redare i likhet med bland andra Peter Ekman (III). Det tycks dock som om Kjellberg var en mindre importör av salt än Peter Ekman och han köpte därför salt också av andra importörer. Kanske av Johan D. Wetterling som under början av 1790-talet tycks ha varit den störste saltimportören. 1795 förbrukade Kjellbergs sillsalterier 15 895 tunnor salt men Jonas Kjellberg importerade själv bara en del av detta. På hans egna fartyg transporterades 6 036 tunnor. Om allt det var hans egen import är oklart.

I stort sett all Kjellbergs export av sill gick österut och det medförde också att han blev importör av spannmål. Men han importerade även lin och hampa samt hudar från samma område. En del av sillen såldes också inom Sverige, den fördes till Bergslagen i utbyte mot varor därifrån och på fartyg till Stockholm och kanske även andra svenska städer invid Östersjön. I Kjellbergs fall gick exporten till Östersjön främst till de baltiska städerna Riga, Reval och Königsberg, inte i första hand till svenska Pommern som var fallet med Peter Ekmans export. En del export gick även till S.t Petersburg i Ryssland.

Sillverksamheten stod för ungefär hälften av omsättningen i Jonas Kjellbergs firma på 1790-talet, utlåningsverksamhet som han också bedrev med lönsamhet stod för 10%, resten stod i huvudsak rederiverksamheten för. Salt och spannmålsimport hade alltså inte alls lika stor betydelse för Kjellberg som för den samtida Peter Ekman.

1808 förändrade Jonas Kjellberg sin verksamhet. Han bildade ett handelsbolag tillsammans med kusinen Aron Kjellberg och den mångårige medarbetaren Johan Adam Stangenett. Detta bolag övertog sill- och rederiverksamheten. För de pengar Jonas Kjellberg fick genom försäljningen köpte han in godset Storeberg. Utlåningsverksamheten fortsatte han med i egen regi.

Andra källor:
Majornas historia, 2007
Unda Maris årsbok 2004-2008, 2008